Jag är så trött. Så otroligt jävla trött. 

I Dina ögon kommer jag alltid vara den människa jag var.
Du ser inte förändringarna jag gör, uppoffringarna, sakerna jag åstadkommer, och att jag verkligen försöker. Och att dessa försök faktiskt har kommit någonvart. Du tror att jag är ute och dricker varje helg, du tror jag är ute och tjaffsar och bråkar och slåss med människor bara för skojs skull. 
Du tror att jag är exakt samma person som jag var då. Innan jag flyttade till fosterfamilj. Innan denna jävla hel omvändning i mitt liv. Du förstår inte att vad jag var med om, det som hände mig, öppnade mina ögon för vad som är rätt och vad som är fel. Du tror inte att smärtan jag kände, att jag fattade att det var samma smärta som JAG hade åstadkomma andra. Du tror inte att de 3 åren förändrade mitt liv. För alltid. Du tror att jag är samma person som flyttade dit för 5, snart 6 år sedan. Du tror att jag är den samme. Men newsflash. Det är jag inte. Jag HAR förändrats, Jag ÄR förändrad. Och jag försöker och kämpar varje dag, varje vaken stund med att bli en bättre människa. Med att tygla mitt humör, med att vara bra. Och ärligt. Jag är bara mänsklig. Jag flippar ibland jag med, men så fort dessa stunder händer, som inte är ens en tiondel så ofta nu som då, så ser du exakt samma människa som jag var då. Bara för att jag blir arg ibland, bara för att jag kanske tänder till, bara för att jag råka höja rösten ett snäpp för mycket, så tror du att bägaren kommer rinna över och jag kommer tända till och slå ner alla i min väg. Och även när det inte händer, så tror du det ändå. Det är det enda du ser. De gånger då¨jag faktiskt tänder till, då jag faktiskt blir förbannad, och då är det, det enda som räknas. Och du håller fast vid de stunderna för alltid. 

Om du bara visste hur mycket jag kämpade, om du bara visste. Om du bara visste vad helvetet jag har gått igenom har satt för fortspår inom mig så kanske du skulle fatta att jag ÄR EN ANNAN MÄNNISKA. Att jag kämpar och sliter som ett jävla djur för att bli en bättre människa. Men du har igen aning om hur jag känner, för ärligt talat, du bryr dig inte. Du frågar mig aldrig hur jag mår, hur det är med mig. Om du kunde sluta vara så jävla ego och sluta se allt så jävla negativt och öppna dina ögon så skulle du se att jag är en helt annan människa och att du egentligen inte känner henne, och att du egentligen inte vet ett skvatt om henne.
Om du bara någon gång kunde ge mig en chans så skulle du märka framstegen som jag gjort, förändringarna i mitt liv. Om du bara brydde dig.
Så skulle du märka. Att personen som en gång var jag knappt existerar längre.
Och du skulle märka att din syster var en total främling. 

/r' 

''This ain't a song for the brokenhearted
No silent prayer for the faith departed
And I ain't gonna be just a face in the crowd
You're gonna hear my voice when I shout it out loud

It's my life!
It's now or never
I ain't gonna live forever
I just wanna live while I'm alive

It's my life!
These are my confessions

Just when I thought I said all I can say''

Detta må ju vara 1 utav de få klipp som verkligen får mig på bättre humör, vilken tid på dygnet det än är, när helst det är.
Så fruktansvärt bra mix av 2 låtar, och sedan då man sett de här avsnittet och man vet att grabbarna fått i sig piller så kan man inte annat än skratta och le när man ser detta! Kärlek till Glee!

 

Roll down the windows, and bump the music. That's what summer is about.


Jag har en sån där känsla inom mig.
En irriterande, kliande, vet inte vad känsla.
Jag är så trött så trött, och just för tillfället är jag trött på att varenda jävel sitter och jiddrar om hur mycket dom hatar andra, hatar si och hatar så. Hata dit och hata hit. Va fan är det för fel på er? Sluta hata för fan.
Hata är bland det starkaste ordet som finns, och seriöst, jag lever i en värld full av människohatare. ORKA slösa sin jävla tid på att hata så jävla mkt. Dessutom tror jag inte ens hälften av er vet vad RENT OCH SKÄRT hat innebär. Jag har känt så. 1 gång i mitt liv, 1 enda jävla fucking gång. Och det ordet har jag användt hela mitt liv, men det var först när jag var 15 som jag faktiskt insåg, NEJ jag har aldrig hatat någonting eller någon förens nu. Och vet ni? Det var min fosterfamilj jag hatade, dom misshandlade mig under 3 jävla fucking år så ja, dom hatade jag. Men aldrig förr och aldrig efter har jag någonsin känt hat igen. Jag hatar inte ens dom längre, jag har gått vidare. För innebörden är så jävla mycket starkare än vad det flesta av er därute ens fattar. Ni vet inte vad hat är förens den dagen då något händer och det enda du KAN känna är hat. Tills dess, så OGILLAR, TYCKER MINDRE OM, AVSKYR, ni saker, men hata? Tror inte ens hälften av er som jiddrar om att ni hatar allt och alla någonsin har känt hat. Så ge upp för fan och sluta jiddra och sluta håll på. Haters. 

Sitter hemma hos min syster och är barnvakt åt min älskade fina systerson, Vincent.
Jag blir varm inombords när jag ser på honom och han skrattar.
 Han lyser upp min dag och min värld. 
Det finns inget jag inte skulle göra för hans skull, 
tyvärr är han för liten för att förstå det nu, men en dag ska ha få höra,
 och jag ska visa honom hur värdefull han är.

Och ändå... 
Fast jag sitter här med en skatt,
 mer värdefull än pengar kan erbjuda, 
min livsglädje, så känner jag mig inge annorlunda än igår inombords. 
Jag har fortfarande den där känslan inom mig,
 känslan av tomhet, känslan av att något fattas.
Och fortfarande,
 vet jag inte riktigt vad det är.
 Vad det beror på. 
Jag vill kunna vara med mina vänner och med min familj
 utan att allt ska kännas så fruktansvärt tillgjort och övertygande.
 Men just nu är det precis det jag gör.^
 Försöker övertyga alla om att allt är bra, försöker övertyga mig själv om att allt är bra.
 När det egentligen inte är bra alls.
 Inte för 5 öre.
 Och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt saken, eller inte göra....


I Know Nothing, The Girl Knows Nothing. 

  
There's nothing i wouldn't do for you.

My angel <3

/r' 

It's Easy To Fake A Smile.

_____________________________________________________________

Vet fan inte om jag ska skratta eller gråta, eller om jag ska göra både och. Jag vet varken ut eller in och jag känner mig helt borttappad.

Tappad bakom flötet.

Det finns så mycket jag vill skriva, och det finns så mycket jag vill säga.

Till min familj, eller en del av den i alla fall.

Jag vill försöka få människor att fatta, att allt inte är vad det alltid verkar. Men det känns som a waist of my time. För hur mycket jag än säger, om jag så skulle skrika, skulle ni inte fatta.
Det finns en hel del saker jag vill säga till Dig.
Du undrar varför jag gör som jag gör, och väljer den väg jag valt, och jag bara tar det, jag försöker få dig att inte vara arg, för det är inget som sårar mer och gör ondare än att se människor man bryr sig om och älskar lida. Så jag håller käften, men i min ensamhet tänker jag ut saker som jag vill säga för att du ska förstå varför jag gör som jag gör. Men jag vet inte om det ens spelar någon roll om jag skulle berätta.
Hur ofta hör du av dig för att bara höra hur jag mår?
För att bara fråga om den senaste tiden. Sedan vi sist möttes.

Aldrig.

Har aldrig hänt, och jag har gett upp hoppet om att du någonsin kommer att göra det.
Det enda jag tänker när jag ser ditt namn på min mobil display är ''Jag undrar vad hon vill ha av mig nu, eller vad hon vill att jag ska göra FÖR henne nu.''
Och helt ärligt, jag vill inte känna så, och det är helt ärligt så jag känner ang. er båda. Sedan blir ni arg eller sur om jag säger nej. Så jag säger ja, jag tänker, kanske hon blir glad på mig då, kanske hon uppskattar det jag gör och ser att jag faktiskt VILL hjälpa henne. Men icke. Ni tror allt handlar om pengar, ju mer mutning dessto mer ställer jag upp, är hundvakt, är barnvakt, eller gör någonting annat för er. Men helt ärligt? Keep it för fan. Jag skiter i, visst roligt att få en liten slant eller ett cigg paket som uppskattning men jag skulle uppskatta mer om du faktiskt visade mig att det jag gör betyder. Men det gör ni aldrig. Jag är less.

Jag är trött. Jag är så förbannat trött. När ska dagen komma och ni bara tar upp telefon jäveln och ringer mig, eller smsar, för att höra att allt är bra, att allt står rätt till. Eller skickar ett sms där det faktiskt står det viktigaste 3 orden en människa någonsin kan få höra.

Jag älskar dig.