Live Big

Alla inlägg under september 2013

Av Ronja - 29 september 2013 16:45

Det är obegripligt hur dina små ögon kan få mitt hjärta att värka av kärlek.

Ditt leende kan göra vilken dålig dag som helst till den bästa.

Du är den absolut viktigaste människan i mitt liv, och jag skulle göra allt för dig.

Du är mitt liv.

Min vardag, min morgondag och min framtid.

Jag älskar dig mer än några ord någonsin kan beskriva.

Du gör mig hel igen <3

     
Älskade barn, du ör mitt allt i denna värld! <3

Av Ronja - 13 september 2013 23:44

Det svåraste som finns är att sätta ord på en känsla. Att beskriva med ord hur man känner. Hur ska man förklara för andra hur det är man känner när man knappt vet det själv?

 

jag vill skrika tills det inte finns något annat kvar än tomhet.

En tomhet som fyller mig innifrån och ut och att allt bara är just tomt.

jag vill gråta men tårarna vägrar att hitta mig.

jag vill skrika men rösten sviktar.

jag vill springa fast benen vägrar att lyda,

men mest av allt vill jag resa mig igen, som jag gjort så många gånger förr,

men kroppen lyder inte.

Jag är fast i min egna lilla bubbla.

Och jag är tyst.

För kanske om jag låtsas som att inget finns där inom mig kanske dessa känslor försvinner.

Om jag är tyst och inte uttalar orden högt kanske det bara är en illusion och inte något som blir verklighet så fort jag sätter ord på det och uttalar dem.

 

Men mest av allt vill jag bara vakna en morgon som jag alltid gjort och från en dag till en annan så känns allting bara... Okej.

inte jra, men okej.

inte kanon, men uthärligt.

För just nu känns det som jag kommer drunkna i min egen rädsla, ilska, frustration, sorg och smärta.

Att alltid känna sig otillräcklig, som om man inte hör hemma någonstans.

Vart jag än vänder mig så blir jag bara besviken på allt och allt runt omkring mig.

arg och ledsen för att bli tagen för givet men mest av allt att man inte räknas in någonstans.

Att dessa besvikelser uppstår dagarna i ända.

 

Om någon bara kunde se igenom fasaden och orden "Jag mår bra." 

Bara någon endaste gång.

Eller snarare bara visa intresse och i alla fall ställa frågan "Hur mår du? Vill du prata?"

 

Men mina tankar är bara ett stort tomt eko ut i ingenstans.

Av Ronja - 10 september 2013 12:20

Har inte uppdaterat på länge nu, kanske för att jag inte haft mycket att skriva om.
Min vardag består numera inte av mycket mer än att ta hand om det dyrbaraste jag har, och se till så att allt är till hennes belåtenhet.
Det är verkligen ett heltids jobb att vara småbarns mamma.

Men det är det underbaraste jag har varit med om!
Att få se min fina unge växa och bli mer och mer medveten om allt.

Dock kan jag inte hindra dessa tankar som dyker upp då och då.
Det är verkligen en hemsk värld vi lever i. Människor utnyttjar varandra, glädjs åt andras motgångar och misslyckande, och lever på uppmärksamheten från andra.

Speciellt de som lämnat jordeytan.

Jag tycker uppriktigt och ärligt att det är fruktansvärt hur andra kan gå runt och få andras medlidande och kalla på sig själv uppmärksamhet för att skrika ut ( inte bokstavligt alla gånger ) hur synd det är om dom när en människa de känt gått bort, jävligast när personer ifråga sällan eller aldrig umgåtts med de som gått bort men sekunden deras död meddelas är de bästa vänner, och uppriktigt sagt ställer sig i ljuset och skymmer de som faktiskt sörjer med största hjärtesorg.

Det är märkligt hur populär en människa kan bli för att de går bort, människor som tidigare kastat skit på en människa, höjer den plötsligt till skyarna och får det att låta som om det varit ens bästa vän.

Detta är något jag tänkt på länge länge, men har inte förens nu kunnat sätta ord på de tankar jag haft.

Att rent utsagt höja sig själv genom en bortgången är i mina ögon riktigt äckligt.


Sedan när det fasktiskt är någon man känner som går bort, att då ha mage att uttrycka sig i att andra människor är patetiska för att dom också sörjer samma människa som har gått bort.
Flera års vänskap och en människa kan säga något dylikt om en människa som stått en bortgången nära, nästintill halva sitt liv. Hur kan de vara patetiskt?
Hur kan det vara patetiskt att sörja en nära vän, bara för att man inte umgåtts just vid den tidpunkten i livet när denne gått bort? Har man då inte rätt att kalla denne sin vän? En närstående?
En man vuxit upp med.

Jag förstår inte...


De flesta människor vet livets gång och det är att vänner kommer och går, vissa stannar för alltid, men vänskap för mig är också att man kan gå veckor, månader och ja faktiskt till och med år, där man inte pratar särskilt mycket eller umgås, men när man väl träffas över en kaffe eller what so ever, så är ändå allting som om de var igår man talades vid.


Så ser jag på vänner och det är vänskap för mig.

Jag pratar inte med alla mina vänner varje dag, fan inte ens varenda vecka eller månad, men när vi ses så är allt ändå som om det var en timme sedan vi sågs trots tiden vi varit ifrån varandra.


Så ja, jag är lite skrämd av dessa tankar om vilken värld jag satt min dotter i.

För denna värld är så full av egosentriska, själviska, jubel idioter och min farhåga är att min dotter ska behöva växa upp och möta dessa.


Men å andra sidan tänker jag på allt det fina livet delar med sig av, en värld av värme, äkta kärlek, äkta vänskap, familj och glädje och det får mig ändå att tro att min dotter kommer klara sig galant.
För är det något hon har runt omkring sig så är det just det, för jag såg till för länge sedan att kapa banden med de som inte tillförde något i mitt liv. Energi tjuvar, glädjedödare, kränkande och hånande människor. För det är ingen miljö hon behöver växa upp i, runt falska och rent utsagt elaka människor.

Hon har en familj som höjer henne till skyarna och hon har värme och kärlek runt om sig vart hon än vänder sitt fina lilla huvud och det är nog det finaste någon kan få, jag hoppas det i alla fall.

Hon är den absolut viktigaste lilla människan i mitt liv och därav att jag gjort mig av med de som jag tror kan medföra något negativt, jag gjorde det för henne, men även för mig själv.


Presentation


Ronja Edlund heter jag, född 1993.
Som 19-åring blev jag mamma för första gången till en liten tös vid namn Haylee. När jag var 24 kom nästa, en till liten flicka, vid namn Emmy. Här kan du läsa om min vardag, mina tankar och mycket mer.

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards