En sådan där dag.

En sådan där vecka.

En sådan där månad.

Precis som alla andra.

Det går i vågor.

Vissa dagar är lättare än andra.
Vissa timmar och vissa minuter är lättare än andra.

Som en berg -och -dalbana.

Det kan skifta på två röda.
Och ingen kan förutspå det, allra minst jag.
Som ett knytnävslag.
Och marken under mina fötter försvinner.

Det finns inga rätt och inga fel.
Inga löften om en bra dag och en ljusare morgondag.
För på bara några sekunder kan allt förändras.
Jag försöker förklara, men orden fastnar i halsen.
Så jag skriver.
För i ärlighetens namn , jag kan inte. 
Jag kan inte förklara. Jag kan inte beskriva.
Jag kan inte berätta.
Allt bara Är.

Det finns liksom inget att säga.
Inget nytt att berätta.
Allt bara Är.


Jag vill finna orden att beskriva, mer än något annat vill jag försöka förklara.
Men det är liksom inget nytt att berätta. Ingenting jag säger gör att historien slutar på något annat sätt.
Alltid samma början, samma mitt och exakt samma avslut. 
Som en dålig bok man inte kan sluta läsa om och om och om och om igen.
Så jag är tyst. 
För vad jag än säger är jag en skiva som går på repeat, allt återupprepas. 
Inget är annorlunda den 711:e gången jag berättar samma gamla historia.
Bara det att, det är ingen skräckfilm, ingen tragedi, ingen hjärtskärande bok att gråta en skvätt över och sedan lägga i bokhyllan för att samla på en massa damm och sedan glömma.
Det är mitt liv.
Min historia.

Jag vill mer än någon annan att allt bara ska försvinna.
Jag vill kunna vakna en dag och inte komma ihåg.
Vakna en dag och 3 år av mitt liv ska bara vara bortblåsta.
Jag önskar mer än något annat att jag kunde glömma.

Men hur väl jag än försöker kryper tankarna fram och överväller mig och drar mig ner på djupet igen.

Och jag försöker andas men det är som att vara under vatten. Andas du får du vatten i lungorna, och får du inte luft tillräckligt snabbt vet du att det är över.

Föreställ dig det ögonblicket när du inser att du fått en kallsup, och vattenytan är för långt borta.

Dessa få små sekunder av panik innan ditt ansikte träffar vinden och du kan andas igen, det är så det är varje dag.

Jag håller andan i hopp om ett bättre slut, att tankarna inte ska leda mig till samma tragiska, hjärtskärande, förbannade slut.

Jag vill glömma.
Gömma mig ifrån mina egna tankar och minnen och fly.

Men hur fort jag än försöker springa så springer tankarna och minnena snabbare och hinner ifatt mig, varje gång. Varje förbannade, jävla gång.

Du har nog glömt.
För dig var det en tragisk artikell om en stackars liten flicka som hamnat snett i livet.

För mig.

Det var min verklighet.
Du läste och tackade gudarna och jesus och heliga jävla maria och alla små djävlar att det inte var Ditt barn, att det inte var Du, att de bara var en okänd liten unge som nu äntligen fått kommit hem.

För mig?
Raka motsatsen.

För mig var det en början av ett evigt kämpande av att ens ta mig igenom en enda dag.
3 år i ren fångenskap, visst - i all ära -, men ibland undrar jag om det här är värre.
Att dagligen kämpa sig igenom och försöka hålla en god min och klara av vardagen. 
Alla måsten.
3 år mitt i ingenstans.
Visst.
Men det är snart 6 år sedan jag kom hem, och jag undrar, vad är egentligen värst?
3 år i fångenskap mitt i ingenstans och ingenstans att ta vägen förutom skogen?
Eller 6 års fångenskap av smärta, tårar och en daglig kamp, fast i sin egen kropp.

Hur förklarar man en sådan sak så att en som är ovetande ska förstå?

Det går inte.
Jag har försökt.

Och jag förbannar mig själv var eviga dag.

Självömkan. Ego. Uppmärksamhetskrävande lilla flicka.

Jag tänker det.
Så det är klart att andra tänker samma sak.

Dags att gå vidare. Ja. Så är det.

Jag vet bara inte hur.

''She never slows down.
She doesn't know why but she knows that when she's all alone, feels like its all coming down
She won't turn around
The shadows are long and she fears if she cries that first tear, the tears will not stop raining down

So stand in the rain
Stand your ground
Stand up when it's all crashing down
You stand through the pain
You won't drown
And one day, whats lost can be found
You stand in the rain

She won't make a sound
Alone in this fight with herself and the fears whispering if she stands she'll fall down
She wants to be found
The only way out is through everything she's running from wants to give up and lie down.''

Timmen har passerat tolv. 
Ny dag och med andra ord är fars-dag över.

Det har varit en fin dag, min fina pojk har fått fira sin första fars-dag och jag blir varm i hjärtat.

Dock kan jag inte hjälpa tomheten som uppstår dagar som dessa. 
Jag har allt en människa kan begära. Egentligen. Nästa. Förutom Dig.
Jag klarar inte av att ha dig nära för du förstår inte mina gränser,

och jag klarar inte det här heller för då är du alldeles för långt bort.
1 önskan. 1 tanke. 1 dröm.

Jag önskar. Jag tänker. Jag drömmer.
Men hoppet är ändå det som är starkast.

Som de säger, hoppet är det sista som lämnar en människa. Det är nog sant. För här sitter jag, 20 år senare, när allt alltid varit detsamma, och hoppas - fortfarande - på en förändring. Något jag vet aldrig kommer hända. 
Jag vet det så väl och jag inbillar inte mig själv att Tro att någonting någonsin kommer att bli annorlunda, men då är ju det där hoppet ändå kvar. Jag är inte naiv, inte heller en som inte kan ta sannigen, ingen som är rädd att se faran i vitögat, men någonstans lever ett hopp inom mig, och ibland slår det ut allt det andra och allt som kretsar är just hoppet. Mina tankar fylls av hopp, men bara för 1 minut, för sedan kommer det sunda förnuftet krypandes tillbaka ifrån skuggorna, först långsamt där någonstans i bakgrunden, för att sedan ta sats och anfalla mig med all sin kraft, ett knytnävslag. I magen. Luften försvinner. Jag kippar efter luft och.

Sanningen slår till igen.

Jag är inte naiv nog att tro att något kommer förändras nu. Du har haft 20 år på dig att göra denna förändring men vi står fortfarande här och stampar. Jag är heller inte rädd för sanningen, för detta är sanningen. Min sanning. Den sanning och det liv jag levt hela mitt liv, så jag kan ta det.

Och trots att jag gärna skulle vilja, så kan jag aldrig, varken då, nu eller sedan, hata dig. Inte på något sätt. 
Jag kan vara arg, ledsen, besviken, frustrerad - ja rent utsagt förbannad. Men aldrig hata.

För mig är mitt barn mitt allt. Mitt allra viktigaste. Den viktigaste delen av Mig. 
En ständig oro. Att något ska hända henne, att jag inte är bra nog. 
Varje litet andetag som låter konstigt hoppar mitt hjärta över ett slag, varje gång hon låter snorig blir jag iskall i hela kroppen och varje gång hon sover, trots sitt andningslarm, måste jag springa in, lyssna och böja mig över henne och hålla min hand ovanför hennes näsa för att kontrollera att hon fortfarande andas. Hon är min prio ett här i livet, precis som det ska vara när man är förälder. Man ska vara orolig, mån om sina barn, skydda dem mot de man kan och förhindra fara och att de blir utsatt för saker de inte ska bli. Se till att de växer upp i en trygg miljö, full av värme och kärlek. Närhet och trygghet. 

Och kanske är det för att du gjorde motsatsen mot mig som gör att jag är så överbeskyddande.
Kanske är det för att jag inte vill att hon ska ha det på samma sätt som jag hade det ibland. Ofta. Nästan jämt. 99% av gångerna. 
Kanske är det tack vare dig som jag anstränger mig lite mer. Anstränger mig att vara lite bättre. Försöker tills det är långt över bristningsgränsen. Långt över nog. För mig. Att jag håller allt inom mig, för upptagen av att försöka vara bra, tills det är för sent. Kanske. Vem vet. Jag vet bara att det skulle vara lättare om jag kunde hata dig, ibland i alla fall. Då skulle jag aldrig behöva fundera, om jag gör rätt. Är jag en dålig människa för att jag sätter ned foten och respekterar mig själv så pass mycket att jag vet att jag inte behöver vara en förälder åt min förälder? Är jag en dålig människa för att jag visar att Enough is enough. Är jag en dålig människa som stänger dig ute för att du trampar alldeles för långt in. Är jag en dålig människa för att jag känner magen knyta sig när jag ser dig ringa och jag ändå svarar och efter förbannar jag både mig själv och dig för att jag svarat. För att du lagt din ångest, DIN skuld och DITT taskiga liv på Mitt samvete. Jag vet inte. Kanske. 
Jag vet bara att ingen förtjänar att inte ha 2 föräldrar.

Ingen förtjänar att inte glädjas åt sin egen familj och ingen förtjänar att behöva ta de beslut jag tar, för ett barn ska aldrig behöva göra det. För även om jag själv är en förälder nu, och jag numera är klassad som vuxen, så¨är jag fortfarande Ditt barn och jag är vuxen NU, men jag har inte alltid varit det. Förut var jag endast det, ett barn. För rädd för att göra dig arg. Rädd för att du skulle avsky mig och skälla på mig. Rädd för mitt eget kött och blod.

Och ändå kan jag inte hata dig.

För jag älskar dig.

Mer än du förstår.

Men jag orkar inte längre ta din skit.

Få en utskällning för att jag inte, varje ledig minut, varje ledig stund jag har - sitta och hålla dig i handen för att du ställt till ditt eget liv så pass mycket så du inte ens orkar med dig själv. Jag orkar helt enkelt inget mer.
Jag orkar inte må dåligt när vi pratar, få dåligt samvete för att jag är lycklig. 
Att jag nu skaffat mig en egen liten familj är inget du förstår.

För jag är då en dålig människa, och dotter, som inte spenderar tillräckligt mycket tid med dig.

Men all min tid går åt, åt min egna familj nu. 
Och innan de fanns i mitt liv var det samma sak. Jag spenderar min tid med min familj.

Men jag kan inte anse att du är en del av den. På ett sätt är du, för vi är bundna till varandra för alltid, vare sig vi vill eller inte. Men å andra sidan är du inte det. För du har aldrig varit en riktig familj för mig. En riktig familjemedlem. Som stöttar. Finns där. Tröstar och bryr sig om. 

Jag älskar dig, det har aldrig - och kommer aldrig - att förändras. Men jag orkar inget mer.

Mitt hjärta väger bly över att det är som det är, men du måste förstå att det blir för mycket.
Med bara mina egna problem blir det för mycket, och när du lägger alla dina problem och all skuld för dom på mig... Det går inte. 
Det blir för mycket.

Mitt hjärta blöder av att de är som det är, men mitt sinne är lättare än på väldigt, väldigt länge. 
Jag älskar dig, nu och föralltid, och allt är inte dåligt. Du var ju min hjälte, kommer du ihåg de?

Varje 6 årings hjälte är ofta deras pappa, och för mig var det inte annorlunda på något vis. 

Du har gett mig mycket, samtidigt som du har tagit mycket. 

Orden har tagit slut. 
Jag är tom.

Finner inget mer att skriva nu.

Så, Grattis på Fars-dag pappa.

Allt var inte dåligt. 
En del var riktigt bra också.

Du vet det, och jag vet det.

Vi vet.

Allt det bra.

Men vi vet även det som inte alls är bra.

Vi sätter punkt här.

Godnatt.