Live Big

Alla inlägg under december 2013

Av Ronja - 17 december 2013 00:13

Att människor ljuger är inget vi behöver fundera på. Det är ett faktum, ett konstaterande.
Alla gör vi det. Spelar fan ingen roll vad man säger, hur godtrogen man försöker utge sig för att vara, för varenda själ ljuger.

Sedan är det självklart stor skillnad på lögner och lögner, i alla fall i mina ögon.
Somliga ljuger mer, somliga mindre.
Somliga ljuger endast i de såkallade ''nödfallen'' andra vardagligen för nöjet skull.
Men vart är nöjet i det hela egentligen?
För att skapa lite drama?
Jag är absolut inte annorlunda själv.
Det värsta jag vet är lögner, skitsnack och folk som hugger andra i ryggen och som inte kan stå för det dom säger/sagt.
Men som sagt, jag är likdan jag med.
Dock kan jag inte påstå på alla punkter jag nämnde, men när det kommer just till lögner är jag verkligen inte annorlunda i jämförelse med vem som helst. 
Hur många gånger har man inte kommit med den där ''vita lögnen'' om att man är upptagen när det egentigen är så att man inte orkar eller vill göra något. Alla har vi gjort det. Somliga vågar stå för det, andra inte.

Vad får vi egentligen ut av allt detta ljugande?
Är det draman vi suktar efter?
Är det för att något spännande och lite hemligt ska ske och att, just det, det faktiskt är något som ska SKE!?
Att det varit lite för lugnt nu ett tag i ens liv och något måste hända. Så då drar man på sig skitsnackar-byxorna och gafflar på tils man är helt tom. Eller?


Efter alla år i missär med mig själv och min omgivning har jag lärt mig en sak. 
Lita aldrig på någon. Endast dig själv.
Jag har så sjukligt stora tillitsproblem så det är synd om mig. På riktigt.

Ibland är det skrämmande.
Jag vill inget hellre än att lita på varenda människa jag känner och umgås med, men det går liksom inte.
Misstron och tvivlen dyker upp ändå med jämna mellanrum.

Det tar otroligt lång tid för mig att bygga ett förtroende för en människa. Det kan ta månader, och tro mig när jag säger att de i vissa fall tagit upp till 1 och flera år  innan jag känt mig tillräckligt trygg och bekväm med en människa att jag ska kunna öppna upp mig lite mer än endast det ytliga.


Jag hade en diskussion med en vän för ett tag sedan och jag frågade då hur denne såg mig som person, om jag var en öppen person eller om denne tyckte att jag var stängd och inte sa just så mycket.

Jag fick det svaret ''Jag vet inte. Det är så svårt med dig. För du är både-och på något sätt. På vissa punkter är du så otroligt öppen och ärlig och berättar så mycket om dig själv, men i vissa gånger får jag för mig att du är som en svårläst bok, och att jag egentligen inte vet ett skit om dig.''

Det stämmer ganska, eller ja näsntintill perfekt, in på mig. Somliga saker, som min tid i fosterfamilj, kan jag dela med i princip vem som helst, för det gör liksom inte något på något sätt. Vem som helst kan sätta sig vid en dator och skriva in mitt namn i google's sökfält och få upp, inte bara en utan flera, artiklar om just den tiden där. Hela Sundsvall, samt andra städer, vet om de då det uppdagades och blev sådant sjukt snack och så jävla stort när jag flyttade hem och ST hade släppt sin artikell om den stackars lilla 15-¨åriga flickan som bodde 3 år i fosterfamilj och bla bla bla. Så det gör mig inget, jag berättar det mer än gärna. För det är samma sak där, många gånger har jag fått blickar ifrån relativt nya kontakter i livet som säger typ ''men hur fan kan du sitta och berätta det här för mig som du inte ens känner?!?'' Kanske är det just därför jag säger det. För att folk ska förstå mig från dag 1, eller ja inte varje gång jag säger de första gången jag träffar en ny människa, men ni förstår min poäng?
Kanske vill jag hellre att det ska komma ifrån mig så jag får berätta min sida av historien, istället för att det ska komma ifrån någon annan på omvägar. En höna av en fjäder effekten typ. För ALLA reagerar likadant, stackars lilla flicka. Och det är just DET jag vill undvika. Jag vill understrycka just det här att TYCK INTE SYND OM MIG! För det gör inte jag. Därför ler jag när jag berättar om de absolut värsta tiden i mitt liv, absolut, men de som inte kände mig innan vet inte hur jag var som person, och även om jag skulle göra allt för att radera varenda händelse, varenda känsla och varenda ögonblick där, så är jag samtidigt sjukt tacksam och glad att det hände mig. Jag fick en helt ny syn på mitt liv och min tillvaro. Det stärke mig som person och jag insåg hur jävla stark jag är och att ingen någonsin kommer lyckas knäcka mig. För oavsett hinder så kommer jag alltid resa mig. Ingenting en människa kan utsätta mig för kommer ta ifrån mig allt jag lärt mig.

Sedan önskar jag självklart att jag hade fått dessa erfarenheter utan allt som hände där, men livet sätter människor på prov. Och jag är av den åsikten att, du utsätts inte för prov som du inte klarar av. Just du. Allt som händer DIG, händer av en anledning. För att just DINA hinder, kan du klarar av. 

Men sedan tillbaka till ämnet, anledningen till min misstro och what so ever till människor är just detta. Så även om de jag ser som en erfarenhet och på något sätt något bra, är det mycket negativt också.
Sedan har jag dagar när jag bryter ihop totalt, för alla dagar kan jag inte resonera som nu. Då tar sorgen och smärtan över och nästan begraver mig. Men det är nog också nyttigt. Kanske.


Så ja, jag är öppen med vissa saker som just de ovannämnda, men ibland undrar jag om det verkligen är någon som känner mig. De allra flesta runt omkring mig vet det ytliga, men det som ligger innanför ytan är det väldigt få som fått tillgång till.
Och jag kan säga att ingen levande människa har en aning om precis allt.
Somliga av mina närmaste vet en del, en hel del, men långt ifrån allt. 
Och där kommer de med tilliten tillbaka. 
Jag har fått utstå besvikelse, lögner, smärta, blivit sårad, lämnad och övergiven så ja, tillit och förtroende är för mig en sjukt stor sak och inget jag har lätt för.
Men när någon väl kämpat sin väg in dit och blivit en utav de få som jag håller närmast, då kan dem räkna med en vän som ställer upp i alla väder. MEn det tar tid. Jag är ingen lätt match att ha att göra med och jag ger inte efter så lätt.

Men få har lyckats komma dit och jag hoppas och tror att dem vet att för dem gör jag allt.
Men minsta lilla felsteg påvägen och du är tillbaka på ruta 1 i mina ögon.


Så jag förstår att folk tycker att jag är en komplicerad person, för det är jag.

Jag är en människa som kan skifta på två millisekunder och allt hänger på dig. Vad du är villig att bevisa för att få min tillit.

Är du villig att vara ärlig, stå kvar när det känns som alla andra gått sin väg, så kan du räkna med detsamma ifrån min sida.


Jag har några få guldkorn i mitt liv och för dem gör jag allt.

Så då tillbaka till start, varför ljuger vi?
Vad vinner vi egentligen på att ljuga och baktala.

Vi människor är underliga och konstiga.

Och ibland undrar jag om det någonsin kommer vara annorlunda, eller om vi för alltid kommer leva i en sådan skev och sne värld och ha denna uppfattning kring saker och ting.


/
#tankar 

Presentation


Ronja Edlund heter jag, född 1993.
Som 19-åring blev jag mamma för första gången till en liten tös vid namn Haylee. När jag var 24 kom nästa, en till liten flicka, vid namn Emmy. Här kan du läsa om min vardag, mina tankar och mycket mer.

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards