Live Big

Alla inlägg under juni 2014

Av Ronja - 11 juni 2014 13:34

Häromdagen började jag läsa en bok. Rövardotter av Jackie Ferm, en självbiograf som spegalr hennes liv som dotter till en av sveriges mest kriminella män, hennes liv i olika fosterhem samt behandlings hem. Hennes ord om hur hon upplevt hennes liv och tillvaro. 
Så mycket hon skriver känner jag igen mig i, behandlingen hon fått utstå i olika hem, hennes tankar osv. 
En sak som står väldigt klart för en när man klassas som s ka ''bråkbarn'', är att ingen som yttrar de orden verkligen känner en. De som yttrar de orden de förstår verkligen ingenting. 
Så¨ofta och så många gånger jag får höra om vilken oduglig unge jag var i mina barndomsår, om mitt heta temperament osv osv.
De är lätt att påpeka allt de negativa, och får de att låta som om ''de bara blev så.''

Men sanningen är den att, nej. De blev inte bara så. Inte för mig och inte för någon annan. 
För mig berodde det på att jag aldrig haft en stadig grund att stå och växa upp på. 
Det viktigaste ens barn behöver under sin uppväxt är en fast, stadig och hård (men rättvis) grund.
Där det finns regler, gränser, någon som visar vad som är rätt och fel.

Föräldrarnas jobb.

Nu ska jag inte heller vara den som är den som svartlistar mina egna föräldrar för min ''dåliga'' uppväxt, för absolut inte.

Jag vet att jag var överaktiv, jag vet att jag oftast gjorde exakta motsatsen till de jag vart tillsagd men i grund och botten handlade det (vad jag tror nu), om att jag inte hade en fast och stabil grund.
Mina föräldrar skilde sig när jag var 3 år, min pappa söp bort större delen av min uppcäxt och jag blev även beskylld attt hans missbruk berodde på mig. Vilket jag vet med mig nu inte stämmer, då hans missbruk fanns långt innan jag gjorde. 
Att leva mitt i ett missbruk är aldrig lätt. Och den som säger annat, den ljuger antingen för omvärlden eller för sig själv. För mig har det varit ett rent helvete att jag stått där vid soffan och sett min egna pappa ligga deckad innan barnprogrammet ens börjat en vardagkväll, när jag kämpat med att få liv i honom och allt man får är en hyttande näve i luften, vilket sedan resulterat i att jag ringt min mamma och tagit min väska och gått hem till henne.

Inget barn ska behöva vara förälder till sin egna förälder, det är det största och värsta sveket man kan få som barn.
Så ja, kalla mig problembarn, kalla mig oduglig, men bakom varje mörk fasad ligger det oftast mer därtill.

Hela min barndom har jag varit i kontakt med soc, BUP, osv osv, för lärarna har skickat mig på möten då de sagt att jag haft diagnos efter diagnos. ''Det är inte möjligt att hon kan vara normal med all sin energi och allt bråk hon ställer till med.'' De är de ord jag växt upp med. Vuxna som hellre stämplat en diagnos för att slippa ta itu med det verkliga problemet.

Jag har aldrig påstått mig vara någon ängel, varken nu eller då. Det enda jag menar på är att de i 9 fall av 10 ligger mer under ytan än vad folk ORKAR eller BRYR sig i att gräva i.
Det är lättare att stämpla ett överaktivt barn med en diagnos och sätta denne i en speciell klass för speciella ungar för att då, då är problemet ur världen.

Synd för alla de vuxna, lärare och bekanta som försökt med detta, att de aldrig upptäcktes någon diagnos på mig. Problem barnet som var utom hjälp. Som bara var just ett problem. De kunde inte sopa mig under en matta, lägga min pärm på hög och känna sig lite halvnöjd med sin insats, för jag var ''normalbegåvad'' trots all min energi, trots mina hyss och trots att jag inte lyssnade på dem.
De måste ha varit jobbigt att de aldrig funnits något fel som de kunde sätta fingret på med mig. 

Själva poängen med hela detta inlägg är väl mest de att de är så lätt att bara stå med en pekpinne på sidan av och bry sig lite halvt, få en stämpel för att sedan skyffla undan problemet, än att faktiskt någon gång, ta itu med allt och hitta en grund till varför en människa, ett barn gör utlopp för så mycket om ingenting med barnet är fel?
Skulle någon i min närhet bara bekymrat sig om att gräva lite i min bakgrund och se hur min livssituation ser ut kanske jag skulle sluppit en del av allt jag genomgått, kanske om de funnits 1 enda vuxen människa i min närhet vid den tiden som faktiskt brytt sig om att gräva och ta reda på fakta kanske problemet hade varit lätt lösligt redan ifrån start.
Men samhället gör det lättaste för att sticka allt under stolen, inga onödiga frågor, inga onödiga resurser. 
Sätter vi henne i ett hem så försvinner de problemet nog snart.
Men om någon vuxen kanske tänkt steget längre som ''Vad händer om vi rycker ifrån denne 12-åriga flicka ifrån sitt hem, hur kommer de kännas för HENNE?'' ''Vad är konsekvenserna när denne inte får träffa sin familj regelbundet?''
Jo, konsekvenserna är dessa, flera års kämpande med att komma på fötter, år av bearbetning och en omställning som folk som inte varit med om själv, ej kan föreställa sig.

De, det är konsekvenserna.

Jag säger inte alltid de rätta sakerna, jag säger saker innna jag hunnit tänka på konsekvenserna. 
Jag gör väldigt ofta fel, men försöker i 9 fall av 10 hitta lösningar på mina misstag och framför allt erkänna dem för mig själv och andra.
Jag har garanterat gjort mer orätt än rätt i mitt liv, vilket jag försöker varje dag att förändra och på något sätt lämna allt de gamla bakom mig.
Jag har gjort fler misstag än jag kan räkna, både mot mig själv och folk jag älskar och bryr mig om, vilket är en ständig kamp att bära med sig.

Jag har knivhotat min egna syster, rymt hemifrån fler gånger än jag kan räkna, sparkat och slagits och varit rent utsagt förjävlig mot människor som endast vill mig väl. Men tro inte för en enda sekund att allt bara handlat om hur mycket fel jag som individ gjort, i grund och botten handlar de om vad vuxna människor gjort mot mig, som har skapat rädsla, aggresioner och förtvivlan hos mig. Känslor jag inte vetat hur jag ska hantera, ett rop på hjälp.
Så när människor påpekar hur dålig jag varit som yngre, ber jag er tänka om. 
Allt handlar i grund och botten om en vilsen, rädd och skrämd unge som inte vetat hur hon ska hantera alla känslor, alla misstag, och allt de livet bara slängt åt henne. I grund och botten så har de mesta varit ett rop på hjälp. 

Vissa saker sitter kvar än idag, jag pratar utan att tänka, jag kan bli fruktansvärt förbannad för lite, men största anledningen att jag blir arg är om folk ljuger för mig. Lögner är något jag aldrig hanterat bra. Och de gör jag inte än idag. De får mig att tända till på en grisblink. Ja
g har levt i en stor lögn hela mitt liv, om hur vi inte ska prata högt om min stackars pappa och hans ''sjukdom'', hur synd det är om honom osv osv. Men ALDRIG. Sjukdom in my ass. Synd om honom? Varför i helvete då?
Hans barn då? Som levt i skiten? Hans närstående? Som behöver se på medans en vuxen människa dricker bort SITT och sin dotters liv?
Samhällets syn på allt är ta mig fan skrämmande och rent utsagt skrattretande. 
Så innan du dömmer mig, innan du yppar ett ord om hur jag är, hur jag varit osv, tänk om.

För i själva verket så känner du inte mig över huvudtaget.

 

Ledsen för ett långt inlägg, är bara trött på hur samhället fungerar.

Presentation


Ronja Edlund heter jag, född 1993.
Som 19-åring blev jag mamma för första gången till en liten tös vid namn Haylee. När jag var 24 kom nästa, en till liten flicka, vid namn Emmy. Här kan du läsa om min vardag, mina tankar och mycket mer.

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards