Så länge jag kan minnas har min blogg alltid varit min fristad. 

Mitt tempel.
Min heliga plats.

Min alldeles egna bubbla att försvinna in i.

Terapi.

Jag skriver ut allt jag vill, känner och tänker på min blogg, för de är min blogg och ingen annans.

Ingen är tvingad att läsa, och det är inte för någon annans skull jag skriver, utan endast för min egen.

Jag har delat med mig av den svåraste, jobbigaste och absolut värsta tiden i mitt liv, inte allt, men små bitar i omgångar när ångesten rullar in och jag behöver spy ut allt inom mig. Ibland är allt väldigt kryptiskt för den som inte är så insatt i mitt liv, för de som inte känner mig så väl. 
Jag har skrivit om den lyckligaste tiden i mitt liv.

Jag har skrivit om allt jag någonsin velat för det har på något sätt bara varit en självklarhet för mig att jag KAN om jag VILL.

Mina ord, mina tankar, mina känslor, JAG.

Jag har delat med mig av de mest privata en människa har, sina känslor och tankar, och det har jag gjort utan att någonsin behövt tänka efter 1 gång extra vad det är jag faktiskt skriver, för här är jag ego och det enda som står i fokus är jag själv. 

Så hur kommer det sig att jag ALDRIG någonsin har känt mig så blottad, så utelämnad och så fruktansvärt sårbar som jag gör just nu i skrivandes stund?

Jag vill skriva allt jag känner, men på något sätt hindrar jag mig själv.

Jag vill spy ut allt inom mig, för de är det jag gör.

Men varför tar det emot så otroligt mycket nu?

Att skriva och lyssna på musik, de är min terapi gentemot allt här i livet, har alltid varit och kommer nog alltid att vara dit jag vänder mig när dessa stunder smyger in på mig.

Men hur kommer det sig att varje låt jag hör på något sätt är plågsamt?

Hur kommer det sig att varje rad närmare den slutliga punkten jag kommer så växer ångesten?

Allt inom mig är så upp och ner, det ena går emot det andra.

Jag vill skrika, gråta, bli tröstad och omhändertagen.

Samtidigt som jag inte vill visa mig sårbar, jag vill inte visa mig svag.

Så många gånger som man fått frågan ''Hur mår du?'' och den där typiska ''huvudet- på sne'' blicken.

Och varje gång svarar jag ''Jag mår bra'' och försöker få till ett leende.

Trots att hela mitt inre vill spy på den dumma, äckliga, fula, jävla frågan. 
För ingenting är bra.

Hela mitt jävla liv är upp och ner. 

Jag har tappat fotfästet och för första gången på väldidgt länge känner jag mig vilse i min egen kropp.

Vad händer?

När gick allt så jävla snett?

Vilken jävla värld har jag varit upptagen att leva i?
Hur fan har jag kunnat vara så jävla blind att jag inte sett de som funnits rakt framför näsan på mig?

Hur fan har jag kunnat vara så jävla naiv, korkad, godtrogen och så förbannat jävla blåögd!! (?)

Jag känner mig lurad, bedragen och så fruktansvärt jävla korkad.

Hur fan kan en människa vara så dum?

Hur kan jag INTE har märkt allt som skett runtomkring mig?

Jag sitter här och anklagar mig själv för att jag alltid, ALLTID, varenda jävla gång köper folks jävla lögner TROTS att jag vet att ta mig fan varenda jävla människa LJUGER så det står härliga till. Och likt förbannat tillåter jag mig själv att TRO, LITA och SE det bästa hos ALLA.

När fan ska jag lära mig?

NÄR I HELVETE SKA JAG INSE ATT ALLA ÄR LIKADANA?

När fan ska jag sluta låta andra människor bränna mig med deras svek, lögner och falska jävla fasader hela jävla tiden?

En dum jävla snor unge, precis så känner jag mig.

En naiv, korkad jävla dagdrömmare som tror att det faktiskt finns folk som är lojal, trovärdiga och ärliga!

Jag får skylla mig själv, för någonstans borde jag ha vetat bättre än såhär.

Någon slags jävla erfarenhet borde jag ha tagit med mig i min jävla ryggsäck och jag BORDE ha insett sanningen för så jävla länge sedan.

Men det är lätt att vara efterklok, och jag är bara så jävla korkad som tillåter mig själv att gå på samma jävla mina gång på gång.

Människor ljuger, människor bedrar. Varenda jävel är falsk. 

Men man ska inte öppna upp sig för människor, inte släppa in folk på livet och låta dom veta allt, för öppnar man sitt hjärta så tillåter man sig själv att bli bränd, varenda jävla gång.

Jag lämnade dörrren öppen för första bästa att komma in och komma mig nära inpå för att sedan krossa varenda jävla molekyl av mig. 

Lita aldrig på någon. 

Människor ljuger, end of story.

Det är bara så det är.

Och det kommer aldrig att förändras.

''All those fairytales are full of shit
One more stupid love song I'll be sick

You turned your back on tomorrow
Cause you forgot yesterday
I gave you my love to borrow
But just gave it away
You can't expect me to be fine
I don't expect you to care
I know I've said it before
But all of our bridges burned down

I've wasted my nights
You turned out the lights
Now I'm paralyzed.''