En comeback, för jag vet inte vilken tur i ordningen.
Jag som älskar att skriva, jag förstår liksom inte varför det dröjer så länge mellan gångerna jag skriver något här nu, kanske för att jag inte känner att jag har så mycket vettigt att skriva om?
Förr var ju bloggen den jag vände mig till när saker och ting blev för mycket, när jag mådde sådär otroligt dåligt, kanske är det just de som gör att jag inte längre skriver i samma utsträckning...
Kanske för att jag ställer några krav på mig själv att om jag ska skriva ska det handla om något smärtsamt och jobbigt för att vara värt att ens skriva om... Vilket är helt ologiskt...
Eller så är det just det att behovet av att skriva var större förr då det var min största ventil till att bearbeta allt skit runtom...

Nu är det dock ingen skit jag vill skriva om, och i vanlig ordning har jag inte en susning om vad jag ens VILL skriva om när jag väl börjar låta fingrarna löpa längst tangenterna, men på något sätt bildar de ord och meningar och som tillslut har blivit ett helt blogginlägg fyllt med kanske inte något vettigt alls?

Men...!
På tal om att skriva, så för er som kanske inte sett eller brytt er så har jag ju faktiskt skrivit en krönika för Sundsvalls Tidning som publicerades nu i söndags, något så otroligt roligt!!
Jag som alltid haft en hemlig dröm om att kunna göra något med mitt skrivande och utveckla det, så detta var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse, kanske ingenting som egentligen någon kommer komma ihåg - men jag kommer minnas - och heller ingenting som leder någonvart men det är ändå något stort för mig.
Och som om inte det var nog så har jag dessutom fått så otroligt mycket fint beröm ifrån olika håll och kanter, vilket värmer och glädjer mig mer än ni någonsin kan ana - så tusen tack för era otroligt fina kommentarer kring min krönika!

För er som inte läst den men som undrar vad det handlar om kan ni läsa den här:

http://www.st.nu/vasternorrland/sundsvall/jag-behover-inte-forklara-hur-jag-uppfostrar-mitt-barn-vi-unga-foraldrar-gor-det-lika-bra

Som sagt ett otroligt roligt ''jobb'' att få arbeta med några dagar, dock finns det otroligt mycket jag hade kunnat tillägga i denna krönika, men tyvärr så finns det en gräns på max antal ord man får använda sig utav, annars vette tusan vart detta skulle slutat haha.

Denna krönika hade då kunnat bli en halv Harry Potter bok då det är väldigt mycket under dessa 4 1/2 åren som jag upplevt, lärt mig men också fått utstå ifrån andra.
Men alla kommentarer, alla blickar och alla hårda ord slänga i ansiktet berör mig inte längre - även om det gjorde det förr så har det aldrig varit en enda dag jag ångrat mitt beslut eller ens funderat på om alla dessa människor har rätt - för det enda som betyder något är att jag har min fina, underbara lilla minifis här hos mig.
Denna lilla individ har lärt mig mer om mig själv och livet än jag någonsin upplevt förut, men framförallt har hon lärt mig vad riktig, äkta kärlek är. 
Och det finns ingen vuxen, eller ung, människa på denna planet som kan lära mig mer om dessa saker än vad hon kan. 
Trots att jag är den som hela tiden ska lära henne nya saker, så lär jag mig minst lika mycket av henne varje dag, och det är något så fantastiskt så inga ord i världen ens kan börja beskriva det.

Tacksamheten till henne och till livet kunde inte varit större än den är idag och alla andra dagar, och jag vet att oavsett vad man gör för val i livet så kommer det alltid finnas någon där med en pekpinne som är redo att berätta för en att man gör så mycket fel - men allt detta är irrelevant för jag vet att jag gjort någonting rätt och det ser jag i min dotter varje dag.

Ha en fin kväll & trevlig helg.