Har nyligen haft praktik i min utbildning inom psykiatrin.

Det var 2 veckor av både och känslor om jag ska vara ärlig. Jag är otroligt tacksam och glad över att jag valt att utbilda mig och att jag nu fick chansen att göra något jag aldrig tidigare gjort. Jag var på ett ställe för självskadekvinnor, mer behöver vi inte gå in på, och det vände verkligen upp och ner på mycket för mig. 
Att se alla dessa helt fantastiska enskilda individer kämpa genom sitt egna helvete men ändå vara så otroligt glada och genuint fina människor berörde mig verkligen djupt på alla plan. Att det dessutom stod klart rätt snabbt att jag och dessa tjejer har väldigt mycket gemensamt var både smärtsamt och på ett sätt fint. Att dessa individer inte hade en susning om att jag kunde relatera mer än de någonsin trott, är irrelevant - för jag visste, och jag vet. Våra bakgrunder påminde väldigt mycket om varandras i många av fallen, och jag kan nog på ett sätt sätta mig in och förstå dem på ett plan som inte många andra kan - även om dem som sagt inte hade en susning om det. Vi delar i mångt och mycket samma historia, min väg ledde bara åt ett annat håll än deras, och det har gjort riktigt ont vissa dagar, denna vetskap, men samtidigt gjort mig så förbaskat tacksam för hur livet artat sig för mig. 
Den enda skillnaden mellan mig och dem är att jag valde att avstå ifrån saker som för dem sågs som den enda utvägen, eller en sådan simpel sak som att när 1 förälder svikit mig så har en annan funnits där och stöttat upp mig vid alla hinder som kommit. Vilket inte alla har. Jag har också den otroliga förmånen att inte bara ha en förälder vid min sida som funnits där, jag har två helt fantastiska systrar som givit mig så otroligt mycket här i livet, framförallt två vänner för resten av mitt liv, och för att inte tala om alla otroliga vänner jag haft på livets väg. Ni är var och en på ett eller annat sätt en stor del till vem jag är idag, oavsett kontakt idag, så är det ni som hjälpt mig, format mig, och funnits där, och även de som idag inte längre är några jag umgås med - ni är också värdefulla, för oavsett anledning till varför vi inte umgås längre har ni någonstans hjälpt mig på vägen att hitta, forma och bli den jag är idag. Även om somliga blivit bortsollad för att jag lärt mig veta mitt eget värde och därav att dessa inte är med i mitt livspussel längre, så är jag er ändå tacksam, för iom detta innebär det att jag vuxit, blivit starkare och funnit någon form av självkännedom och lärt mig älska mig själv. 

Jag är er alla tacksam för den jag är idag, och allra mest min dotter, som alltid kommer vara den största vändpunkten, livsglädjen och lyckan jag har. Utan henne vet jag ärligt talat inte vart jag skulle befunnit mig idag. Hon är den största räddningen av dem alla. 
Jag är så otroligt tacksam för min familj & mina vänner. Jag som hela tiden skrivit ut på min blogg om den lilla, men ändå världsbästa familj jag har, har någonstans insett att biologiskt så är inte min familj stor, men tack vare människorna runt mig så har min familj blivit flerfaldigt större. Jag har min fina sambos familj, min dotters familj, mina vänners familj, min familjs-familj, och jag inser att jag är ändå berikad med en väldigt stor, helt fantastisk, kärleksfull familj. I slutet av dagen har jag en sådan fruktansvärt stor tur som har alla er runt mig och ingenting gör mig mer lycklig än ni. Så tack. Till var och en av er. Jag älskar er, och är otroligt tursam som funnit min plats på jorden, och att även om jag kämpat i mitt egna helvete så många år, tagit mig hit. 
För ni är värd allt. Tack