Har nyligen haft praktik i min utbildning inom psykiatrin.

Det var 2 veckor av både och känslor om jag ska vara ärlig. Jag är otroligt tacksam och glad över att jag valt att utbilda mig och att jag nu fick chansen att göra något jag aldrig tidigare gjort. Jag var på ett ställe för självskadekvinnor, mer behöver vi inte gå in på, och det vände verkligen upp och ner på mycket för mig. 
Att se alla dessa helt fantastiska enskilda individer kämpa genom sitt egna helvete men ändå vara så otroligt glada och genuint fina människor berörde mig verkligen djupt på alla plan. Att det dessutom stod klart rätt snabbt att jag och dessa tjejer har väldigt mycket gemensamt var både smärtsamt och på ett sätt fint. Att dessa individer inte hade en susning om att jag kunde relatera mer än de någonsin trott, är irrelevant - för jag visste, och jag vet. Våra bakgrunder påminde väldigt mycket om varandras i många av fallen, och jag kan nog på ett sätt sätta mig in och förstå dem på ett plan som inte många andra kan - även om dem som sagt inte hade en susning om det. Vi delar i mångt och mycket samma historia, min väg ledde bara åt ett annat håll än deras, och det har gjort riktigt ont vissa dagar, denna vetskap, men samtidigt gjort mig så förbaskat tacksam för hur livet artat sig för mig. 
Den enda skillnaden mellan mig och dem är att jag valde att avstå ifrån saker som för dem sågs som den enda utvägen, eller en sådan simpel sak som att när 1 förälder svikit mig så har en annan funnits där och stöttat upp mig vid alla hinder som kommit. Vilket inte alla har. Jag har också den otroliga förmånen att inte bara ha en förälder vid min sida som funnits där, jag har två helt fantastiska systrar som givit mig så otroligt mycket här i livet, framförallt två vänner för resten av mitt liv, och för att inte tala om alla otroliga vänner jag haft på livets väg. Ni är var och en på ett eller annat sätt en stor del till vem jag är idag, oavsett kontakt idag, så är det ni som hjälpt mig, format mig, och funnits där, och även de som idag inte längre är några jag umgås med - ni är också värdefulla, för oavsett anledning till varför vi inte umgås längre har ni någonstans hjälpt mig på vägen att hitta, forma och bli den jag är idag. Även om somliga blivit bortsollad för att jag lärt mig veta mitt eget värde och därav att dessa inte är med i mitt livspussel längre, så är jag er ändå tacksam, för iom detta innebär det att jag vuxit, blivit starkare och funnit någon form av självkännedom och lärt mig älska mig själv. 

Jag är er alla tacksam för den jag är idag, och allra mest min dotter, som alltid kommer vara den största vändpunkten, livsglädjen och lyckan jag har. Utan henne vet jag ärligt talat inte vart jag skulle befunnit mig idag. Hon är den största räddningen av dem alla. 
Jag är så otroligt tacksam för min familj & mina vänner. Jag som hela tiden skrivit ut på min blogg om den lilla, men ändå världsbästa familj jag har, har någonstans insett att biologiskt så är inte min familj stor, men tack vare människorna runt mig så har min familj blivit flerfaldigt större. Jag har min fina sambos familj, min dotters familj, mina vänners familj, min familjs-familj, och jag inser att jag är ändå berikad med en väldigt stor, helt fantastisk, kärleksfull familj. I slutet av dagen har jag en sådan fruktansvärt stor tur som har alla er runt mig och ingenting gör mig mer lycklig än ni. Så tack. Till var och en av er. Jag älskar er, och är otroligt tursam som funnit min plats på jorden, och att även om jag kämpat i mitt egna helvete så många år, tagit mig hit. 
För ni är värd allt. Tack 

Min lilla tjej. 
I 4 1/2 år har jag levt med hjärtat utanför kroppen. 
Denna ständiga oron och rädslan både med och utan henne, att någonting ska vara fel eller hända som ligger bortom min kontroll.
När hon är sjuk känns det som en del av mig går sönder då mitt hjärta skriker för hennes skull, och jag önskar så innerligt att jag kunde ta alla virus och baciller ifrån henne, och utkämpa den kampen själv. Allt för att hon ska slippa.
Som nu. 
När hon klarat sig så bra så länge, och förkyldningen slår till med allt sin kraft och febertopparna är skyhöga och jag blir alldeles gråtfärdig vissa stunder. 

Sedan har vi alla dessa kvällar och nätter jag legat vaken i timmar genom åren, endast för att se på dig när du sover och lyssna på dina lätta andetag. 
Alla rundor in och ut ifrån ditt rum om nätterna för att dubbelkolla så du fortfarande andas, för även om tiden och åren gått så finns den där rädslan kvar och kontrollbehovet säger att jag måste bara, bara en gång till ikväll.

Att jag snart ska behöva känna såhär starkt inför en till individ skrämmer mig ärligt talat lite.
Att jag nu snart ska ha 2 små liv att oroa mig för, älska så luften nästan går ur mig vissa dagar, och ta hand om för resten av mitt liv känns lite skrämmande. 
Och hur skulle det inte kunna vara det?
Jag har ett ansvar för resten av mitt liv att alltid finnas där, älska och ta hand om er och ge er allt. 
Jag ska skydda er även när ni inte förstår varför eller ens vill ta emot mitt skydd, och jag ska stå fastgjuten även om ni skriker åt mig att gå. Allt detta som kommer komma, men jag lovar att jag ska alltid stå här. Älska er lika mycket som idag, skydda er - ibland även ifrån er själva och även när ni inte förstår varför - och stå kvar.
Jag kommer älska er, alltid, även om det är skrämmande, för en kärlek så stor är skrämmande - för ni har sådan kopiös makt över mig, och ni vet det inte ens själva -allra minst du som fortfarande ligger här inom mig och väntar på att din tid ska bli kommen och vi får mötas för första gången. 
Vi älskar dig redan, så otroligt mycket, och vi längtar så tills vi får träffa dig - framför allt din storasyster. 

Älskade lilla Haylee, du är den mest godhjärtade och fina lilla individ jag känner, och att se stoltheten som lyser i dina ögon när du pratar om ditt lilla syskon är så enorm och berör varje liten del av mig. 
Jag älskar dig, jag älskar er, så otroligt mycket. 
Jag lever med hjärtat utanpå, men jag skulle aldrig byta ut det.

En comeback, för jag vet inte vilken tur i ordningen.
Jag som älskar att skriva, jag förstår liksom inte varför det dröjer så länge mellan gångerna jag skriver något här nu, kanske för att jag inte känner att jag har så mycket vettigt att skriva om?
Förr var ju bloggen den jag vände mig till när saker och ting blev för mycket, när jag mådde sådär otroligt dåligt, kanske är det just de som gör att jag inte längre skriver i samma utsträckning...
Kanske för att jag ställer några krav på mig själv att om jag ska skriva ska det handla om något smärtsamt och jobbigt för att vara värt att ens skriva om... Vilket är helt ologiskt...
Eller så är det just det att behovet av att skriva var större förr då det var min största ventil till att bearbeta allt skit runtom...

Nu är det dock ingen skit jag vill skriva om, och i vanlig ordning har jag inte en susning om vad jag ens VILL skriva om när jag väl börjar låta fingrarna löpa längst tangenterna, men på något sätt bildar de ord och meningar och som tillslut har blivit ett helt blogginlägg fyllt med kanske inte något vettigt alls?

Men...!
På tal om att skriva, så för er som kanske inte sett eller brytt er så har jag ju faktiskt skrivit en krönika för Sundsvalls Tidning som publicerades nu i söndags, något så otroligt roligt!!
Jag som alltid haft en hemlig dröm om att kunna göra något med mitt skrivande och utveckla det, så detta var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse, kanske ingenting som egentligen någon kommer komma ihåg - men jag kommer minnas - och heller ingenting som leder någonvart men det är ändå något stort för mig.
Och som om inte det var nog så har jag dessutom fått så otroligt mycket fint beröm ifrån olika håll och kanter, vilket värmer och glädjer mig mer än ni någonsin kan ana - så tusen tack för era otroligt fina kommentarer kring min krönika!

För er som inte läst den men som undrar vad det handlar om kan ni läsa den här:

http://www.st.nu/vasternorrland/sundsvall/jag-behover-inte-forklara-hur-jag-uppfostrar-mitt-barn-vi-unga-foraldrar-gor-det-lika-bra

Som sagt ett otroligt roligt ''jobb'' att få arbeta med några dagar, dock finns det otroligt mycket jag hade kunnat tillägga i denna krönika, men tyvärr så finns det en gräns på max antal ord man får använda sig utav, annars vette tusan vart detta skulle slutat haha.

Denna krönika hade då kunnat bli en halv Harry Potter bok då det är väldigt mycket under dessa 4 1/2 åren som jag upplevt, lärt mig men också fått utstå ifrån andra.
Men alla kommentarer, alla blickar och alla hårda ord slänga i ansiktet berör mig inte längre - även om det gjorde det förr så har det aldrig varit en enda dag jag ångrat mitt beslut eller ens funderat på om alla dessa människor har rätt - för det enda som betyder något är att jag har min fina, underbara lilla minifis här hos mig.
Denna lilla individ har lärt mig mer om mig själv och livet än jag någonsin upplevt förut, men framförallt har hon lärt mig vad riktig, äkta kärlek är. 
Och det finns ingen vuxen, eller ung, människa på denna planet som kan lära mig mer om dessa saker än vad hon kan. 
Trots att jag är den som hela tiden ska lära henne nya saker, så lär jag mig minst lika mycket av henne varje dag, och det är något så fantastiskt så inga ord i världen ens kan börja beskriva det.

Tacksamheten till henne och till livet kunde inte varit större än den är idag och alla andra dagar, och jag vet att oavsett vad man gör för val i livet så kommer det alltid finnas någon där med en pekpinne som är redo att berätta för en att man gör så mycket fel - men allt detta är irrelevant för jag vet att jag gjort någonting rätt och det ser jag i min dotter varje dag.

Ha en fin kväll & trevlig helg.

Ja men sådär då, nästan 1 år senare - ellet något sånt, så skriver man ett litet inlägg.
I förra veckan fick jag roliga nyheter, nämligen så att jag blev tillfrågad att skriva en krönika till sundsvalls tidning.

Givetvis nappade jag på det, då skrivandet är något utav en passion för mig. 
Efter chocken och glädjen över dessa nyheter kom dock bara den här lilla frågan. ''vad i he*vete ska jag skriva om''.

Frågade både familj och vänner om tips och råd, och beskeden var olika. Men de flesta sa något i stil med ''skriv bara ifrån hjärtat, skriv det du känner för!''
Jo jo, lättare sagt än gjort de. 
Prova själv att sätta er ner för skojs skull och skriva en krönika, och låtsas att den ska in i en tidning - så blir det inte så lätt. Lek även med tanken att varenda kotte i din hemkommun förmodligen kommer höra/läsa om den, då tidningen du skriver i är din lokaltidning. Nej precis... genast vart de jobbet lite jobbigare att utföra..

Så först skrev jag, en som visade sig desstuom sluta på ca 10tusen ord, opps, hade en buffert på 2500 ord... hahaha. ett big opps, bara 7500 ord för mycket, så jag skrotade den och påbörjade en ny.

Och även de, att dessutom ha en limit på hur många ord du får använda dig utav, gör ju genast allting lite jobbigare.

MEN!
Nu, äntligen. TROR JAG, att jag skrivit klart och skickat in detta till mina förste smygläsare på ST som ska få bedömma då hahaha så ja får lite rådgivning i om jag ska justera någonting eller så, innan jag skickar in den till redaktionen.

Så nästa söndag skulle jag ha varit klar, så kan känna mig rätt nöjd såhär 1 vecka innan att vara klar med det.

Så förmodligen kan ni ju läsa lite om mina åsikter i ST här framöver, får väl se om de blir i ett nr när jag är utomlands, då jag så passande drar mig vidare mot varmare bredgrader nästa lördag, haha så ni som läser kan ju hojta vad ni tyckte ;)

Min blogg är väl typ en enda stor krönika full av åsikter och tankar också för övrigt, men lite skrytare får man ju vara när hela lokalbefolkningen faktiskt ska ta del av ens små åsikter nu, så når ju ut till några fler än bara de få nyfikna här på denna lilla sketna blogg haha!

Idag har jag förövrigt haft middagsbjudning i goda vänners lag här hemma, efter kalas på alnöbadet.
Så efter mat och ett glas rött för mamman, och en hel drös med bus för lillan idag, så sitter vi nu här med tända ljus i soffan (mini har förövrigt krupit ihop under en filt, lagt sig så hon lutar sitt lilla huvud på min arm, mysigaste som finns men lite jobbigt att skriva för tillfället, haha),  och tittar lite på tv innan det är dags att ladda batterierna inför morgondagen. 
Som för övrigt den också innehåller mer kalas som barnet är bjuden på, på leo's lekland då hennes kompis från förskolan bjudit in henne till, väldigt roligt måste jag säga då det är mini's första kalas utanför familjen som hon får gå på (barnkalas då såklart),så hon är helnöjd hon med.

Önskar er en fortsatt trevlig lördag.

Sådärja!

Lite uppdatering på bloggen igen då, jag som så fint skulle bli bättre, men aja!
Hur som! 
Som jag tror att jag nämnt i tidigare inlägg så hade ju vi en liten resa inbokad, så den 29e november drog vi till Thailand för sol och värme, och framförallt, vila. 
Första veckan var de molnigt och inte super väder, så väldigt trist men men.

Trots de tråkiga vädret den första veckan lyckades vi ändå de resterande dagarna skaffa oss någon rand här och där och njuta av sol och värme.

Den 9e december på V's födelsedag så åkte vi på en fantastisk båttur som tog oss först till en ö som kallas för Monkey Island, där vi stannade och snorklade. Super fin ö, dock fick vi inte gå iland då de var saker på botten som var skadligt för oss att vidröra.
Efter snorkel turen åkte vi vidare till vackra Phi Phi Island. Herregud alltså. Vilken otroligt vacker ö!
Rena paradiset.

Vi kunde inte spenderat V's födelsedag på ett bättre sätt.

Vi avslutade sedan på kvällen när vi kommit tillbaka till Patong, med en romantisk middag på tu man hand på den svenska restaurangen ''Harrys'',

Hur som haver så var resan bra, trots hemlängtan och lite tårar efter saknaden av miniatyren, men välbehövligt att komma iväg och ladda batterierna när man jobbar som en gör.

Och idag då, då är det ju självaste julafton!
Firat nu för 3e gången idag, super mysigt, med både min och V's släkt, och mini har varit med alla gånger och är mer än nöjd med alla paket hon fått av alla fina människor!
Så nu har den lilla något att roa sig med bra nog länge framöver med alla nya roliga saker hon fått :)
Kvällen och natten har för mig inneburit jobb, så de är ju på jobbet ja befinner mig nu då i skrivandets stund, för att sedan gå på lite ledigt imorgon när ja klivit av, så ledig i 1 1/2 dag nu så de känns skönt att få landa efter många intensiva jobbtimmar sedan vi kom hem igen, så imorgon blir de tjejhäng och girls night out med brudarna då mannen jobbar natt, sedan måndag lär spenderas till största delen hemma i soffan med mannen, djuren och sedan mini på kvälls för att bara få varva ner efter julhelgen.

Jag vill passa på att önska alla er läsare, en riktigt god jul och en god fortsättning

<3

Ja men sådär då, då var jag åter placerad på jobbet för en vaken natt, anar en tradition att de blir att skrivandet kanske mer eller mindre kommer att bli av till större del här.

Har under veckan som varit jobbat, haft möten (ja bara för att verka lite viktig då så är det värt att nämna), spenderat tid med mini och tränat. Ungefär så skulle jag nog sumera den gågna veckan.
Tidigare idag har jag jobbat i hemtjänsten och nu natt då, 5 timmars rast där emellan och nu är jag här till kvart över nio imorgon, jobbigt MEN! 
Imorgon när jag kliver av har jag hela 19 dagars S E M E S T E R!!!
På måndag natt rullar bilen mot arlanda och klockan 13 nånting lyfter planet.

Jag har inte bara jobbat idag, utan jag har även stressat så jag hunnit säga hej då till min lilla prinsessa.

Hon åkte nämligen till Vemdalen idag med farmor och farfar för att spendera helgen med dom, och senare veckan med pappsen där uppe.

Det är väl inga frågetecken om den saken att mamman vart väldigt sentimental och krokodiltårarna strömmade när jag kramade om min fina prinsessa i flera långa minuter.

Tårarna är påväg bara genom att tänka tanken. 19 dagar. 19 långa dagar innan jag återser min lilla flicka igen, herre min skapare, hur ska jag klara detta?
Sist vi åkte såhär länge träffade jag henne åtminstone samma dag vi for och dagen efter vi kommit hem, och nu är de ytterligare 3 dagar jag ska vara ifrån henne. Men vi har myst i mängder nu i två veckor mer eller mindre varje dag och jag har passat på varje ledig dag att ha henne. 
Om det så bara är att vi legat i timmar i soffan bredvid varandra, med hennes lilla huvud på min arm, med min näsa i håret på henne, så har det gjort mycket för min sinnesro.
Men givetvis gör det ingenting lättare ändå, jag kommer ändå sakna henne som om jorden gått under, och förmodligen ha kvällar där jag bryter ihop av saknad, sist gick det 7 dagar innan första sammanbrottet med tårar och att tycka synd om mig själv och se barnfilm med Lina i vårat rum, så nu får jag väl den lilla tröst att Vicke är med åtminstone, för de var ju inte han heller sist...
Så vi får väl trösta varandra haha.

Skämt åsido så har jag även beställt hem dagiskort idag!!! 
Min fina lilla sessa har ju nyligen tagit dagisfoto och är bortom gränserna vacker!
Mitt hjärta smälter lite av lyckan jag känner av att få vara denna lilla donnas mamma!

Vilken kopiös ära och gåva jag blivit försedd med, och den bästa titeln någonsin!

Nej, nog för denna gång, dags att fundera lite över packning såhär nu 3 dygn innan vi åker hemifrån, för Sonja är ju i vanlig ordning ute i sista stund och har inte ens börjat packa än, hahaa!

Ha en fortsatt trevlig kväll och en super fin helg, det planerar jag att ha!

På återseende!

Länge sedan jag skrev här på bloggen nu.

Jag tänkte väl försöka komma igång lite igen med skrivandet, det är ju trots allt ett intresse - att skriva.

Det är befriande på något sätt, man får ur sig en hel del tankar och funderingar och det är liksom en comfort zoon på något sätt,
jag kan skriva det jag tycker, tänker och känner precis just nu. Jag skriver precis de som faller mig in, om det så handlar om vardagen eller det som går mer in på djupet, jag sätter gränserna.

Ja lite update då.
Vad händer i mitt liv?
Det är fortfarande samma svar där, det är väl mestadels jobb, haha. Tragiskt nog!
MEN! Om mindre än 2 veckor sitter jag på ett plan till varmare bredgrader för att få lite solenergi och semester och vila upp mig.

16 dagar drar vi och hör och häpna men jag är även ledig i 3 dagar innan vi åker så fröken Edlund har sammanlagt 19 dagars ledighet att se framemot, när hände de ens sist?
Var de sommarlovet i 8an typ? Haha.

Vad gör jag nu då? Jo jag jobbar, haha.

Jag sitter vak för tillfället därav varför jag kan sitta här och skriva. 
Jag sitter mest och glor på en maskin och på datorn nätterna igenom när jag är på det här stället, så de är väl soft men samtidigt sjukt långtråkigt och man blir sjukt trött av att sitta stilla en hel natt även om man lyckas få några timmars sömn innan passet så är det ju inte riktigt samma sak som en god natts sömn!

Idag har iallafall mini tagit dagisfoto, och OJ vad duktig hon var när pappsen och jag kom till dagis för att ta de individuella fotot.
Så bedårande och så duktig!
Mamman till barnet som fotades innan var alldeles chockad över hur duktig och tillmötesgående mini var när fotografen instruerade henne var hon skulle stå och hur hon skulle hålla armarna. Hon frågade oss vad de var vi gjort som fått en sådan duktig dotter, jag antar att de är för att hennes lilla krabat inte var lika förtjust över att ta kort, utan grinade och skrek igenom hela fotosensionen haha :/
Fotografen var också mer än nöjd och gav mini massvis med beröm! :)

Det är kontigt de där, hur mycket minsta lilla beröm kan få en att växa så mycket som förälder!
Allt ifrån dessa småsaker till att komma till dagis och bli överröst med hur duktig hon är på de mesta hon tar sig ann, till hennes språkutveckling! Jag är stolt som en tupp när de kommer till min lilla fis! <3

Jaja, nog babblat för denna gång, ja bjuder på en smärre bildbomb ifrån den senaste tiden av vårat liv, så titta och njut och jag hoppas ni får ett litet leende på läpparna när ni ser min fina flickas leende, för gudarna ska veta att de får då jag iaf! Värmen i hjärtat går det inte att sätta ord på.

Ha en fortsatt trevligt kväll/natt ni nattugglor som är vaken!
       

Vi har ju numera uttökat vår lilla familj med 2 ytterligare familjemedlemar!
En liten tuss på 5 månader snart vid namn Troy, en liten Sheltie hane som jag köpt ifrån min mamma som är hunduppfödare,

samt en äldre dam vid namn Blaze som jag tagit som omplaceringshund ifrån mamma de med, av många anledningar.
Tanken var att hon eventuellt skulle flytta, men de tyckte inte fröken Edlund som vuxit upp med denna donna, så hastigt och lustigt bestämde jag mig för att, hon får komma hem till oss hon med. Det blir en bra förebild och ett bra sällskap för lillen samt att jag inte behöver leva med de faktum att hon flyttar land och rike runt när hon står mig varmt om hjärtat.

Så numera fyller dessa 2 vårat hem med lite mer trevnad och en mysig hemmamiljö!
Inget slår väl lyckan hos ett djur när du varit ifrån hemmet en stund? Möjligtvis ditt barn men ändå ;)
  V    

vården.

En rubrik, en mening, en diskussion och konversation, som tar över mer och mer i samhället, media och människor emellan.

Det klagas som aldrig förr på vårdyrket, och de som jobbar inom yrket.

utåt sätt hör jag i mångt och mycket att "jag vill inte jobba med att torka folk i arslet hela dagarna", eller "vilket jävla skitgöra till jobb" ect, ect.

För ett tag sedan när jag var ut på stan en kväll så kom det fram en måttligt berusad herre till mig och mitt sällskap och lade sig i en diskussion vi hade.

Den handlade om pengar, och en i mitt sällskap var så nöjd över sin lediga kväll då han jobbat väldigt mycket övertid och slitit väldigt mycket på kort tid. 

Iaf, han sa något i stil med en ungefärlig summa Som han tjänat under de veckorna han legat borta i jobbet och fått övertid + traktamente för sin tid borta, vilket resulterade i nästan en dubbel så stor lön som han var van vid.

hur som haver så sa han summan högt och denne berusade mannen skriker högt och ljudligt "men om du är så förbannat tät vad fan gör du här då?" "vilket jävla jobb har du då som håvar in dom jävla pengarna?"

Han i mitt sällskap småskrattar lite och ler när han svarar "haha, ja de är ju ingen vanlig lön utan jag har jobbat mycket extra ett tag Nu. Jag är bara undersköterska." Och innan han hann förklara vidare så gormar den berusade mannen "jag hatar er, era äckliga jävla sjuksköterskor. ni har förstört mltt liv. Ni kan dra långt åt helvete era smutsiga människor!"

innan vi ens han reagera på hans ord hade mannens sällskap lett in han på puben vi stod utanför.

Det här är något som har etsat sig fast i mitt minne och legat och gnagt i bakhuvudet enda sedan dess, på mig. 

Jag tänker ofta på hans ord och hur jag hade velat sitta ner i en djup och ingående diskussion med denna herre och bett han förklara mer, och även ifrågasätta honom vart han har rätten att stå och skrika dessa ord till oss?

det har även slagit mig att, visst - sjukvården kanske inte har varit rättvis eller gjort rätt gentemot honom, men ger det honom rätten att stå och skrika dessa saker? Att dra alla i vårdyrket över samma Kant?

till alla er som samtycker att vi i vården bara "torkar folk i arslet hela dagarna", eller "förstör ditt eller andras liv", Er vill jag mer än gärna krama om, ta en kopp kaffe med och sätta mig ner i en djup och ingående diskussion med och ge er lite rätsida på vad Vård yrket faktiskt innebär. Vad vi faktiskt gör om dagarna, mer Än "torka någon i arlset".

hemtjänsten Är en av alla områden av vården och de är oftast de som blir mest sammankopplad med dessa ord.

I hemtjänsten  tar vi hand om din mormor/morfar, farmor/farfar eller kanske till och med mamma och pappa.

väldigt få timmar på en månad går ut på omvårdnad av hygien. För det mesta så lagar vi frukost/lunch/middag åt dem, hälsar på över en kaffe, har aktivitet (som innebär allt ifrån att sitta och prata en stund för att dom ska slippa känna sig ensamma, till att gå ut och gå en sväng, skriva ett brev, trä en synål då dom kanske inte har så bra syn, till att göra allt som kunden själv vill inom en viss tidram), tvättar, städar eller bara ge dom lite sällskap.

när dom inte har anhöriga i livet, eller som har tid att se efter dom så ofta som dom kanske vill, då finns vi  där och hjälper er med det.

Du har kanske en mormor eller morfar som har hemtjänst?

Fråga dom vad dom tycker att hemtjänsten är för dom. Och jag kan garantera er alla att svaret blir allt annat än " någon som torkar mig efter ett toa besök".

jag trivs så otroligt bra med mitt jobb då jag får prova så många olika yrken i ett och samma yrke. Det är så mångsidigt, allt-i-allo och så fint arbete.

jag kan med uppriktighet säga att mitt jobb spelar roll, mitt jobb betyder, tack vare det kan så otroligt många människor leva sitt liv så bra som just dom kan.

och för att runda av det hela vill jag även bara tillägga att när ni pratar om "dom i vården Som förstört ditt/hen's liv" vill jag bara säga att vi är ingen folkgrupp där alla tycker, tänker och gör likadant.

för att 1 gjort fel eller gjort på ett sätt DU anser är fel ska väl inte hela Vårdyrket och medarbetarna där få lida utav att höra att Alla är likadana. För nej. Det är vi inte.

tack för din tid, vill du ha en kram, en kopp kaffe och samtala mer ingående om detta så hör gärna av dig så ordnar vi upp något!

tack!