Måndag igen.


Veckorna flyger förbi och när helgerna kommer blir jag lika förvånad varje gång över hur det kändes som att det nyss var.

Det var ett tag sedan jag skrev nu.

Vilket grundar sig i en rad olika saker, mycket för att varken tiden eller orken har funnits att jag verkligen känt att jag haft den tiden att sitta ner i lugn och ro och bara låta fingrarna flöda en stund.

Men nu så.

Det har hänt mycket i mitt liv den senaste tiden, både på gott och ont. 

Hämtade hem min skatt idag, så nu ikväll har det varit mamma-Haylee mys deluxe.

Min fina skatt.

Jag försöker att tänka positivt, att saker och ting snart kommer att landa för oss.

Hon har gått igenom så otroligt mycket förändringar på så kort tid nu, och mitt hjärta skriker för allt jag vill är att hon och jag bara ska landa och finna vår lilla plats. Hon och jag.

Även om alla förändringar gör så att knappt jag själv hinner med att inse vad som händer så är det ändå henne jag tänker på i alla situationer. Hade det inte varit för att jag bara vill att hon ska känna lugn och trygghet så hade väl egentligen vissa saker inte behövt vara lika komplicerad som de är, kanske är det jag som komplicerar det hela mer än nödvändigt - för att jag inte vill utsätta henne för allt för mycket förändringar.

Den senaste tiden har varit minst sagt turbulenta. 
Så fort jag börjat bearbeta en sak dyker nästa upp.

Ingen tid att smälta varken de ena eller det andra.

Men allt löser sig väl.

Förr eller  senare så finner allt sin plats.

Jag måste bara fortsätta intala mig själv de, och tro att lösningen är nära nu.

Jag hoppas och tror det.

Allting finner sin plats förr eller senare, det gäller väl helt enkelt att inte tappa hoppet.

Det är i det svåraste stunder som man inser hur stark vi människor är.

Och oavsett motgångar, så nr 1. folk har genomlevt de förr - så det gör jag med. Nr2. Det finns dem som har det värre.

Så därför ska jag sluta waina nu.

P&K

 
~ No I can't deny
That I'm staying now
Cause I can't decide
Confused and scared
I'm terrified of you

I admit I'm in and out of my head
Don't listen to a single word I said
Just hear me out
Before you run away
Cause I can't take this pain ~

Så många tankar, så många känslor.
Så många rader jag skulle kunna skriva, så många ord.
Vart börjar man, och vart sätter man punkt?

Det är den eviga frågan när man väl låter fingrarna löpa fritt över tangenterna.
Jag skulle kunna skriva tills mina fingrar blöder, det här är terapi.
Det här är frihet.
Att få skriva.
För att försöka förklara varför jag älskar att skriva är väl det att på något sätt så släpps allting löst.
Jag låter mina fingrar löpa fritt, utan eftertanke, utan att riktigt fundera på vad jag faktiskt ska komma fram till, jag bara skriver för skrivandets skull. Befrielse.
Tankarna flyger iväg, samtidigt som jag känner mig så lätt för att jag egentligen inte tänker, fokuserar jag hela mitt jag på att just skriva. Bilda mening efter mening.

Och från en sak till en annan...
Dem senaste veckorna har varit... turbulent.

Bra.

Men turbulenta.

Stora omställningar.

Vilket jag nu insett såhär i efterhand har varit både positivt och negativt.

Men mest positivt, hur märkligt det än kan låta.

Jag har återigen lärt mig något nytt om mig själv, lärt känna mig själv lite bättre.

Återigen bevisat för mig själv att jag klarar det.

Bevisat att även om jag faller så lyckas jag alltid resa mig upp igen. 
Och varje gång blir jag lika chockad så fort ett nederlag kommer och jag tar mig igenom det relativt helskinad. 
Jag klarar det.
Lite mer mörbultad än tidigare, men ändå okej.

Man tror att man lyckats fundera ut hur ens liv ska se ut, för att i nästa sekund få mattan bortryckt under sig och hela ens värld ställs på kant och vänds upp och ner.

Jag trodde jag visste precis hur framtiden såg ut.

Att jag på något sätt hade mitt på det torra.

Att jag byggt upp ett liv som för alltid skulle se likadant ut.

Sedan förändrades allt.

Men jag har ändå inte grävt ner mig allt för mycket.

Snarare försökt finna vägen tillbaka och vända det hela till en positiv sak för mig själv och för den människa som jag nu och för alltid kommer att offra allt för, min fina lilla unge.

Någonstans på vägen så har jag insett att oavsett motgångar, oavsett vilka prövningar jag kommer att genomgå hädanefter, så spelar det inga roll vilka törnar jag får.

Så länge min fina lilla unge har det så bra som möjligt.

Oavsett motgångar så är det bevisat än en gång att de på något sätt inte spelar någon roll, för allt som faktiskt spelar någon roll är just Hon.

Hon är mitt ljus i alla mörker, min glädjespridare.

Den som lyser upp hela mitt liv.

Den människa jag behövde för att leva ett lyckligare och ljusare liv, nu och för alltid.

Hon ger mig hoppet tillbaka.

Så länge hon har det bra, mår bra och är trygg spelar ingenting annat någon roll.

Jag vet min plats nu, och den platsen är med henne. För all framtid.

                 
För mig är du livet, simple as that.

''I've found a reason for me
To change who I used to be
A reason to start over new
and the reason is you'' 

Så länge jag kan minnas har min blogg alltid varit min fristad. 

Mitt tempel.
Min heliga plats.

Min alldeles egna bubbla att försvinna in i.

Terapi.

Jag skriver ut allt jag vill, känner och tänker på min blogg, för de är min blogg och ingen annans.

Ingen är tvingad att läsa, och det är inte för någon annans skull jag skriver, utan endast för min egen.

Jag har delat med mig av den svåraste, jobbigaste och absolut värsta tiden i mitt liv, inte allt, men små bitar i omgångar när ångesten rullar in och jag behöver spy ut allt inom mig. Ibland är allt väldigt kryptiskt för den som inte är så insatt i mitt liv, för de som inte känner mig så väl. 
Jag har skrivit om den lyckligaste tiden i mitt liv.

Jag har skrivit om allt jag någonsin velat för det har på något sätt bara varit en självklarhet för mig att jag KAN om jag VILL.

Mina ord, mina tankar, mina känslor, JAG.

Jag har delat med mig av de mest privata en människa har, sina känslor och tankar, och det har jag gjort utan att någonsin behövt tänka efter 1 gång extra vad det är jag faktiskt skriver, för här är jag ego och det enda som står i fokus är jag själv. 

Så hur kommer det sig att jag ALDRIG någonsin har känt mig så blottad, så utelämnad och så fruktansvärt sårbar som jag gör just nu i skrivandes stund?

Jag vill skriva allt jag känner, men på något sätt hindrar jag mig själv.

Jag vill spy ut allt inom mig, för de är det jag gör.

Men varför tar det emot så otroligt mycket nu?

Att skriva och lyssna på musik, de är min terapi gentemot allt här i livet, har alltid varit och kommer nog alltid att vara dit jag vänder mig när dessa stunder smyger in på mig.

Men hur kommer det sig att varje låt jag hör på något sätt är plågsamt?

Hur kommer det sig att varje rad närmare den slutliga punkten jag kommer så växer ångesten?

Allt inom mig är så upp och ner, det ena går emot det andra.

Jag vill skrika, gråta, bli tröstad och omhändertagen.

Samtidigt som jag inte vill visa mig sårbar, jag vill inte visa mig svag.

Så många gånger som man fått frågan ''Hur mår du?'' och den där typiska ''huvudet- på sne'' blicken.

Och varje gång svarar jag ''Jag mår bra'' och försöker få till ett leende.

Trots att hela mitt inre vill spy på den dumma, äckliga, fula, jävla frågan. 
För ingenting är bra.

Hela mitt jävla liv är upp och ner. 

Jag har tappat fotfästet och för första gången på väldidgt länge känner jag mig vilse i min egen kropp.

Vad händer?

När gick allt så jävla snett?

Vilken jävla värld har jag varit upptagen att leva i?
Hur fan har jag kunnat vara så jävla blind att jag inte sett de som funnits rakt framför näsan på mig?

Hur fan har jag kunnat vara så jävla naiv, korkad, godtrogen och så förbannat jävla blåögd!! (?)

Jag känner mig lurad, bedragen och så fruktansvärt jävla korkad.

Hur fan kan en människa vara så dum?

Hur kan jag INTE har märkt allt som skett runtomkring mig?

Jag sitter här och anklagar mig själv för att jag alltid, ALLTID, varenda jävla gång köper folks jävla lögner TROTS att jag vet att ta mig fan varenda jävla människa LJUGER så det står härliga till. Och likt förbannat tillåter jag mig själv att TRO, LITA och SE det bästa hos ALLA.

När fan ska jag lära mig?

NÄR I HELVETE SKA JAG INSE ATT ALLA ÄR LIKADANA?

När fan ska jag sluta låta andra människor bränna mig med deras svek, lögner och falska jävla fasader hela jävla tiden?

En dum jävla snor unge, precis så känner jag mig.

En naiv, korkad jävla dagdrömmare som tror att det faktiskt finns folk som är lojal, trovärdiga och ärliga!

Jag får skylla mig själv, för någonstans borde jag ha vetat bättre än såhär.

Någon slags jävla erfarenhet borde jag ha tagit med mig i min jävla ryggsäck och jag BORDE ha insett sanningen för så jävla länge sedan.

Men det är lätt att vara efterklok, och jag är bara så jävla korkad som tillåter mig själv att gå på samma jävla mina gång på gång.

Människor ljuger, människor bedrar. Varenda jävel är falsk. 

Men man ska inte öppna upp sig för människor, inte släppa in folk på livet och låta dom veta allt, för öppnar man sitt hjärta så tillåter man sig själv att bli bränd, varenda jävla gång.

Jag lämnade dörrren öppen för första bästa att komma in och komma mig nära inpå för att sedan krossa varenda jävla molekyl av mig. 

Lita aldrig på någon. 

Människor ljuger, end of story.

Det är bara så det är.

Och det kommer aldrig att förändras.

''All those fairytales are full of shit
One more stupid love song I'll be sick

You turned your back on tomorrow
Cause you forgot yesterday
I gave you my love to borrow
But just gave it away
You can't expect me to be fine
I don't expect you to care
I know I've said it before
But all of our bridges burned down

I've wasted my nights
You turned out the lights
Now I'm paralyzed.''

Tystnad.
Barnet sover, mannen är i stan och jag sitter här, med undantag för det sovande barnet, i ett tomt hus.
Det är då dem kommer krypandes tillbaka, tankarna.
Tänker på orden i Kelly Clarckson's låt - You can't win. 

Och vartenda ord, varje rad, stämmer så klockrent med hur vi människor fungerar.

''If you go, they'll say you're following
If you don't, then you're too good for them
If you smile, you must be ignorant
If you don't, what's your problem?
If you're down, so ungrateful
And if you're happy, why so selfish?
And, you can't win
No, you can't win, no''

Ibland spelar det liksom ingen roll vad vi människor gör, oavsaett vad så hittar människor fel i allt man gör, allt man gjort och förmodligen allt du kommer att göra.
Har du drömmar - är dom orimliga.

Har du det inte - då har du ingen vision.

Tillrätta visar du ditt barn, hund, what ever - är du hård.

Gör du det inte - är du arrogant och ignorant.

Tröstar du ditt barn - daltar du.

Gör du det inte - är du en dålig mamma.

Oavsett vilka val vi än gör så hittar alltid någon annan en pekpinne att peka mot en.

Jag är absolut inte annorlunda, jag förundras bara över hur vi människor fungerar. 

Varför lägger vi ner så mycket tid på att hitta och klura ut alla andras fel och brister?

Varför inte bara koncentrera sig på sig själv och låta alla andra styra sina liv, i dén riktning dem vill?

Utan att stå där med pekpinnen om alla fel vi gör?

Istället bara låta dem välja sin väg, leva sitt liv, och sedan även styra sitt eget liv den riktining just du vill.

Vi människor är olika, varför kan vi inte bara lämna det där?

Acceptera de fullt ut och även om någon väljer att göra ( eller inte göra), något som just jag inte skulle, bara acceptera de och gå vidare.

Vi människor har så mycket fördomar och åsikter gentemot andra, och jag undrar bara, kommer de alltid att vara såhär?
Kommer vi allltid sitta där på kaffe repen för att diskutera andra människor som inte ens är med, som inte kan försvara sig.

Är det detta min dotter kommer växa upp i och bli en del av?

En massa skitsnack om allt och alla och åsikter som bara sprutar ur käften på oss?

Och jag vet, jag är likadan. Och någonstans måste vi ändå börja. Börja med mig själv sägs det. Och ja, kanske. 

Det är mer än dags att kanske vakna upp och inse vad fan man gör egentligen.

Ja, mycket kan man skriva, tänka och säga, och jag vet lika väl som er läsare att jag förmoldigen kommer göra samma sak om igen, no doubt. Och jag vet att Fru Svensson kommer fortsätta springa till Fru Andersson för att diskutera Herr Larsson, oavsett vad. 
Och jag vet att även jag Ronja Edlund kommer garanterat fortsätta springa till Alfons Åberg och diskutera Gunhild om hur hon gör än de ena än de tredje. 

Tänk om. 

Tänk om vi alla bara INTE gjorde det?
Jävulskt tråkigt liv vi skuille ha. 

Eller?

Är det inte lite så man resonerar i dagens samhälle. 

Nej, de är väl förmodligen bara jag.

Jaja, godkväll bloggen.

Häromdagen började jag läsa en bok. Rövardotter av Jackie Ferm, en självbiograf som spegalr hennes liv som dotter till en av sveriges mest kriminella män, hennes liv i olika fosterhem samt behandlings hem. Hennes ord om hur hon upplevt hennes liv och tillvaro. 
Så mycket hon skriver känner jag igen mig i, behandlingen hon fått utstå i olika hem, hennes tankar osv. 
En sak som står väldigt klart för en när man klassas som s ka ''bråkbarn'', är att ingen som yttrar de orden verkligen känner en. De som yttrar de orden de förstår verkligen ingenting. 
Så¨ofta och så många gånger jag får höra om vilken oduglig unge jag var i mina barndomsår, om mitt heta temperament osv osv.
De är lätt att påpeka allt de negativa, och får de att låta som om ''de bara blev så.''

Men sanningen är den att, nej. De blev inte bara så. Inte för mig och inte för någon annan. 
För mig berodde det på att jag aldrig haft en stadig grund att stå och växa upp på. 
Det viktigaste ens barn behöver under sin uppväxt är en fast, stadig och hård (men rättvis) grund.
Där det finns regler, gränser, någon som visar vad som är rätt och fel.

Föräldrarnas jobb.

Nu ska jag inte heller vara den som är den som svartlistar mina egna föräldrar för min ''dåliga'' uppväxt, för absolut inte.

Jag vet att jag var överaktiv, jag vet att jag oftast gjorde exakta motsatsen till de jag vart tillsagd men i grund och botten handlade det (vad jag tror nu), om att jag inte hade en fast och stabil grund.
Mina föräldrar skilde sig när jag var 3 år, min pappa söp bort större delen av min uppcäxt och jag blev även beskylld attt hans missbruk berodde på mig. Vilket jag vet med mig nu inte stämmer, då hans missbruk fanns långt innan jag gjorde. 
Att leva mitt i ett missbruk är aldrig lätt. Och den som säger annat, den ljuger antingen för omvärlden eller för sig själv. För mig har det varit ett rent helvete att jag stått där vid soffan och sett min egna pappa ligga deckad innan barnprogrammet ens börjat en vardagkväll, när jag kämpat med att få liv i honom och allt man får är en hyttande näve i luften, vilket sedan resulterat i att jag ringt min mamma och tagit min väska och gått hem till henne.

Inget barn ska behöva vara förälder till sin egna förälder, det är det största och värsta sveket man kan få som barn.
Så ja, kalla mig problembarn, kalla mig oduglig, men bakom varje mörk fasad ligger det oftast mer därtill.

Hela min barndom har jag varit i kontakt med soc, BUP, osv osv, för lärarna har skickat mig på möten då de sagt att jag haft diagnos efter diagnos. ''Det är inte möjligt att hon kan vara normal med all sin energi och allt bråk hon ställer till med.'' De är de ord jag växt upp med. Vuxna som hellre stämplat en diagnos för att slippa ta itu med det verkliga problemet.

Jag har aldrig påstått mig vara någon ängel, varken nu eller då. Det enda jag menar på är att de i 9 fall av 10 ligger mer under ytan än vad folk ORKAR eller BRYR sig i att gräva i.
Det är lättare att stämpla ett överaktivt barn med en diagnos och sätta denne i en speciell klass för speciella ungar för att då, då är problemet ur världen.

Synd för alla de vuxna, lärare och bekanta som försökt med detta, att de aldrig upptäcktes någon diagnos på mig. Problem barnet som var utom hjälp. Som bara var just ett problem. De kunde inte sopa mig under en matta, lägga min pärm på hög och känna sig lite halvnöjd med sin insats, för jag var ''normalbegåvad'' trots all min energi, trots mina hyss och trots att jag inte lyssnade på dem.
De måste ha varit jobbigt att de aldrig funnits något fel som de kunde sätta fingret på med mig. 

Själva poängen med hela detta inlägg är väl mest de att de är så lätt att bara stå med en pekpinne på sidan av och bry sig lite halvt, få en stämpel för att sedan skyffla undan problemet, än att faktiskt någon gång, ta itu med allt och hitta en grund till varför en människa, ett barn gör utlopp för så mycket om ingenting med barnet är fel?
Skulle någon i min närhet bara bekymrat sig om att gräva lite i min bakgrund och se hur min livssituation ser ut kanske jag skulle sluppit en del av allt jag genomgått, kanske om de funnits 1 enda vuxen människa i min närhet vid den tiden som faktiskt brytt sig om att gräva och ta reda på fakta kanske problemet hade varit lätt lösligt redan ifrån start.
Men samhället gör det lättaste för att sticka allt under stolen, inga onödiga frågor, inga onödiga resurser. 
Sätter vi henne i ett hem så försvinner de problemet nog snart.
Men om någon vuxen kanske tänkt steget längre som ''Vad händer om vi rycker ifrån denne 12-åriga flicka ifrån sitt hem, hur kommer de kännas för HENNE?'' ''Vad är konsekvenserna när denne inte får träffa sin familj regelbundet?''
Jo, konsekvenserna är dessa, flera års kämpande med att komma på fötter, år av bearbetning och en omställning som folk som inte varit med om själv, ej kan föreställa sig.

De, det är konsekvenserna.

Jag säger inte alltid de rätta sakerna, jag säger saker innna jag hunnit tänka på konsekvenserna. 
Jag gör väldigt ofta fel, men försöker i 9 fall av 10 hitta lösningar på mina misstag och framför allt erkänna dem för mig själv och andra.
Jag har garanterat gjort mer orätt än rätt i mitt liv, vilket jag försöker varje dag att förändra och på något sätt lämna allt de gamla bakom mig.
Jag har gjort fler misstag än jag kan räkna, både mot mig själv och folk jag älskar och bryr mig om, vilket är en ständig kamp att bära med sig.

Jag har knivhotat min egna syster, rymt hemifrån fler gånger än jag kan räkna, sparkat och slagits och varit rent utsagt förjävlig mot människor som endast vill mig väl. Men tro inte för en enda sekund att allt bara handlat om hur mycket fel jag som individ gjort, i grund och botten handlar de om vad vuxna människor gjort mot mig, som har skapat rädsla, aggresioner och förtvivlan hos mig. Känslor jag inte vetat hur jag ska hantera, ett rop på hjälp.
Så när människor påpekar hur dålig jag varit som yngre, ber jag er tänka om. 
Allt handlar i grund och botten om en vilsen, rädd och skrämd unge som inte vetat hur hon ska hantera alla känslor, alla misstag, och allt de livet bara slängt åt henne. I grund och botten så har de mesta varit ett rop på hjälp. 

Vissa saker sitter kvar än idag, jag pratar utan att tänka, jag kan bli fruktansvärt förbannad för lite, men största anledningen att jag blir arg är om folk ljuger för mig. Lögner är något jag aldrig hanterat bra. Och de gör jag inte än idag. De får mig att tända till på en grisblink. Jag har levt i en stor lögn hela mitt liv, om hur vi inte ska prata högt om min stackars pappa och hans ''sjukdom'', hur synd det är om honom osv osv. Men ALDRIG. Sjukdom in my ass. Synd om honom? Varför i helvete då?
Hans barn då? Som levt i skiten? Hans närstående? Som behöver se på medans en vuxen människa dricker bort SITT och sin dotters liv?
Samhällets syn på allt är ta mig fan skrämmande och rent utsagt skrattretande. 
Så innan du dömmer mig, innan du yppar ett ord om hur jag är, hur jag varit osv, tänk om.

För i själva verket så känner du inte mig över huvudtaget.

Ledsen för ett långt inlägg, är bara trött på hur samhället fungerar.

           


Oavsett hinder jag än må möta så måste jag erövra dem.
Jag ska bita ihop nu.
Jag ska vara stark.
Jag kan inte falla ihop än en gång.
Jag klarar det inte.
Det blir för mycket.
Jag får försöka så gott det går ändå.


jag ska vara stark.

~ my heart stumbles on things I don't know
My weakness I feel I must finally show ~  
För dig, för dig är jag stark.
Allt för din skull <3
 

Igår var jag och D och gaddade oss. 3 nya tatueringar för mig, 2 för Daniel.

Nu har jag tatuerat in min fina prinsessas namn, och likaså fadern. 
Ovanför bröstet sitter den, så nu är du med mig var jag än befinner mig, min lilla älskling.

Tatuerade över 2 gamla, och är riktigt nöjd med dem nya. Ena är ett påbörjat projekt som jag ska göra klart nästa gång! =)

Har varit ledig nu sedan i tisdagsmorse,  blir inte överdrivet mycket gjort på dessa lediga dagar då man mest tar vara på tiden det faktum att man faktiskt bara är ledig. Sedan är jag väl lite hemmakär nu också, haha.
Ikväll vankas det mysmiddag då vi får fin främmande av Fina Matilda som kommer på besök. 
Lär väl inte göra mycket mer denna dag än att gruva mig för att återgå till jobbet imorgonkväll, haha.

I tisdags satt jag i en massa möten ang jobb, herregud. En hel uppslagsbok att skriva om bara att nämna.
Funderar ju som sagt på att ta upp studierna igen, tur man har en helt fantastiskt bra svärmor som kan hjälpa en med både jobb och studie frågor! :)
Så vi får väl se framöver vad det blir av detta, just nu orkar jag bara ta tag i en sak åt gången och just för tillfället är det jobbet som upptar min tid och ork.

Ja, finns egentligen inte mycket mer att skriva. 
Har sagt det förr och säger det igen, lita aldrig på någon annan än dig själv.
Återigen blivit bevisad att de är så det fungerar.
För folk backar inte av att hugga ner de som står i ens väg, så överväger att gå samma riktning jag med.

Jaja, slut på tomskrivandet, dags att väcka dottern efter sin tupplur! 

Jag slutar aldrig förvånas eller förundras över hur ens liv kan förändras så drastiskt som mitt liv faktiskt har.
Jag tänker mycket på hur de personer runt omkring mig ser på mig idag. 
De människor som lärt känna den jag är idag och inte den jag en gång varit, hur de kan bli så otroligt förvånad över saker jag berättat om mitt förflutna. 
Och jag förstår dem till viss del, men samtidigt när någon kan säga något i stil med ''Men gud! Nej, jag kan verkligen inte föreställa mig dig sådan.'' Jag blir självklart glad för det bevisar att jag kommit en bra bit på vägen mot att bli den sk a bättre människan jag strävat för att bli, samtidigt som jag kan bli förundrad över hur somliga, nämner inga specifika, kan se mig som en otroligt ''bra'' människa. för på något sätt känner jag mig inte förtjänt utav dessa blickar, dess förundran och dess häpnad.

Hur mycket jag än försöker kan jag heller aldrig riktigt förklara för att en ''nykomling'' i mitt liv fullt ut ska förstå hur jag faktiskt varit. Det är lätt för de som hängt med ett bra tag att se en skillnad, eller jag hoppas de i alla fall, men de som är relativt nya bekantskaper och kontakter, jag kan aldrig lyckas stryka under hur mycket som hänt i mitt liv, hur mycket som har hänt. 
Samtidigt när jag ska öppna mig för någon som inte vet direkt mycket känns det som att jag söker uppmärksamhet om jag går djupare in på de lite mer svåra sakerna som hänt. De är en känsla jag får, hur andra reagerar har jag ingen aning om. 
Därför är det nog ganska lätt hänt för mig att inte dra upp de över huvudtaget, eller ja i somliga fall händer det såklart.

Sedan spelar det heller ingen roll hur mycket jag än försöker förklara för de som står mig närmast hur allt känts för mig, för hur jag än försöker kommer dom aldrig riktigt förstå. Ibland får jag en känsla av att de tycker att jag borde gått vidare, slutat tänka på det nu, men det jag tror att ingen aldrig riktigt kommer att förstå är att jag aldrig kommer att kunna bara släppa allt det som varit och se på det som att det inte berör mig. För det gör det. Det berör mig ända in i benmärgen och det gör fortfarande ont, uthärdligt numera (oftast), men det är endå en smärta som kommer sitta kvar och finnas där så länge jag lever.

Och att försöka förklara en sådan sak är inte det lättaste när omvärlden tycker att du borde gått vidare och slutat spendera tid att tänka över dessa saker, slutat diskutera och prata om det. Att jag ibland kommer hamna där i den där svackan när allt känns som värst och älta detta och förbanna dessa händelser. För det kommer jag nog alltid att göra. Och då spelar inte tiden någon roll. Det kvittar om det gått 1 år eller 10, jag kan fortfarande bli arg, ledsen och fruktansvärt besviken över sveket hos människor, vuxna framför allt. 
Sedan har jag även tänkt på det att jag väldigt ofta skriver om det på min blogg, och relaterar oftast 7 / 10 inlägg till det förflutna, men endast för att det är ett sätt för mig att ''bolla tankar med mig själv'', eller hur jag ska uttrycka mig. Ett sätt att bearbeta saker och ting och kunna leva mitt liv. Och som sagt det är inget rop på hjälp, mer en process jag måste gå igenom då och då.

Det kanske kommer en vändpunkt i mitt liv när jag ser saker och ting annorlunda, men just nu är det så det är. 
Min blogg handlar inte så mycket om min vardag på samma sätt som många andras bloggar handlar om. 
Jag skriver inte för ER skull, jag skriver för MIN skull. 
För att bearbeta mina sorger, mina synder, mitt förflutna. 
Ett sätt att se tillbaka på livet och försöka övertyga mig själv om att ingenting är omöjligt. 
För 5 år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att stå där jag gör idag. 
Jag anser att jag står ganska stadigt på jorden, jag är medveten om mina misstag, mina brister och de fel jag gör. 
Men jag är även medveten om vad jag förtjänar som människa och inte. 
Jag lever och jag ser saker och ting på mitt sätt, vilket jag grundar på de erfarenheter livet givit mig.
Du som läser dessa rader kan aldrig sätta dig in i min sitatuon och förstå mig, inte fullt ut. Det kan ingen.

Ingen har en blekaste aning om vilka inre kamper jag har varje dag jag bara kliver upp ur min säng.

Hur jag ibland kan vakna mitt i nätterna och att jag ibland måste tänka 5 gånger extra för att inse var jag är, hur mitt liv ser ut idag. Att jag idag är lycklig och mår bra, och att jag inte längre är en fånge inspärrad mellan 4 väggar.
Att jag idag faktiskt är här. Att jag fortfarande existerar på denna jord, att jag klarade mig ut levande, att ingenting är omöjligt så länge du kämpar dit du vill komma. 
Att jag ibland måste sansa mig för att inse att jag inte kan springa ifrån det förflutna utan helt enkelt omfamna det och helt enkelt acceptera att detta är ett val jag gjort. Att stanna kvar här och kämpa varje dag för att ta ett steg längre bort ifrån det som en gång varit nutid.

Det du heller aldrig kan förstå är alla sömnlösa nätter när jag har varit redo att bara ge upp. 
Efter timmar av olika diskussioner i min hjärna mellan mig och mitt alterego.
Hur många gånger jag stått vid det där vägskälet, mellan valet och kvalet - är det värt det?

Är det värt alla sömnlösa nätter, allt lidande, all smärta och all sorg?

Spelar det över huvudtaget någon roll vad som än kommer hända härnäst?

Dessa är frågetecken som jag försöker reda ut var och varannan dag. 
Men jag står här nu, eller hur?

Jag är fortfarande med i det här spelet som kallas livet, och jag har inte gett upp än.
Jag har inte givit mig hän till alla dessa utvägar jag kunnat ta, utan jag står kvar här och spelar.

Försöker vinna en kamp som jag inte ens är säker på om jag någonsin kommer kunna vinna. 
Men nu finns inga möjligheter eller alternativ att vara självisk.

Nu har jag min vinst ju!
Min fina dotter, och min fina familj. 
Det, de är min seger.

Och i mina ögon, oavsett vad som händer härnäst, oavsett hur många sömnlösa nätter, obesvarade frågor, hur många diskussioner i mitt huvud jag än kommer ha, kommer jag alltid gå ur detta spel som den största vinnaren utav alla. 
Även om jag inte vinner fullt ut. Så har jag vunnit de bästa just Jag kan.

Mitt mirakel, min skatt och min finaste lilla sessa. 
Och när jag tänker på henne, när jag ser på henne, när jag hör henne, kommer kämparglöden alltid att återkomma. 
Så långe jag lever har jag nu någonting värdefullt värt att kämpa FÖR. 
Jag kämpar nu inte bara för min skull med mitt förflutna, jag kämpar för hennes skull också.

För att kunna vara den bästa förebilden jag kan för henne, en bra mamma och ett gott omdöme. 
Och det är mitt slutgiltiga mål här i livet. Lyckas jag med det, har jag kammat hem storvinsten.

'' No one else will ever know the strength of my love for you.
   After all, you're the only one who knows how my heart sounds
   like from the inside. ''



 
Forever and always ♥