Att människor ljuger är inget vi behöver fundera på. Det är ett faktum, ett konstaterande.
Alla gör vi det. Spelar fan ingen roll vad man säger, hur godtrogen man försöker utge sig för att vara, för varenda själ ljuger.

Sedan är det självklart stor skillnad på lögner och lögner, i alla fall i mina ögon.
Somliga ljuger mer, somliga mindre.
Somliga ljuger endast i de såkallade ''nödfallen'' andra vardagligen för nöjet skull.
Men vart är nöjet i det hela egentligen?
För att skapa lite drama?
Jag är absolut inte annorlunda själv.
Det värsta jag vet är lögner, skitsnack och folk som hugger andra i ryggen och som inte kan stå för det dom säger/sagt.
Men som sagt, jag är likdan jag med.
Dock kan jag inte påstå på alla punkter jag nämnde, men när det kommer just till lögner är jag verkligen inte annorlunda i jämförelse med vem som helst. 
Hur många gånger har man inte kommit med den där ''vita lögnen'' om att man är upptagen när det egentigen är så att man inte orkar eller vill göra något. Alla har vi gjort det. Somliga vågar stå för det, andra inte.

Vad får vi egentligen ut av allt detta ljugande?
Är det draman vi suktar efter?
Är det för att något spännande och lite hemligt ska ske och att, just det, det faktiskt är något som ska SKE!?
Att det varit lite för lugnt nu ett tag i ens liv och något måste hända. Så då drar man på sig skitsnackar-byxorna och gafflar på tils man är helt tom. Eller?

Efter alla år i missär med mig själv och min omgivning har jag lärt mig en sak. 
Lita aldrig på någon. Endast dig själv.
Jag har så sjukligt stora tillitsproblem så det är synd om mig. På riktigt.

Ibland är det skrämmande.
Jag vill inget hellre än att lita på varenda människa jag känner och umgås med, men det går liksom inte.
Misstron och tvivlen dyker upp ändå med jämna mellanrum.

Det tar otroligt lång tid för mig att bygga ett förtroende för en människa. Det kan ta månader, och tro mig när jag säger att de i vissa fall tagit upp till 1 och flera år  innan jag känt mig tillräckligt trygg och bekväm med en människa att jag ska kunna öppna upp mig lite mer än endast det ytliga.

Jag hade en diskussion med en vän för ett tag sedan och jag frågade då hur denne såg mig som person, om jag var en öppen person eller om denne tyckte att jag var stängd och inte sa just så mycket.

Jag fick det svaret ''Jag vet inte. Det är så svårt med dig. För du är både-och på något sätt. På vissa punkter är du så otroligt öppen och ärlig och berättar så mycket om dig själv, men i vissa gånger får jag för mig att du är som en svårläst bok, och att jag egentligen inte vet ett skit om dig.''

Det stämmer ganska, eller ja näsntintill perfekt, in på mig. Somliga saker, som min tid i fosterfamilj, kan jag dela med i princip vem som helst, för det gör liksom inte något på något sätt. Vem som helst kan sätta sig vid en dator och skriva in mitt namn i google's sökfält och få upp, inte bara en utan flera, artiklar om just den tiden där. Hela Sundsvall, samt andra städer, vet om de då det uppdagades och blev sådant sjukt snack och så jävla stort när jag flyttade hem och ST hade släppt sin artikell om den stackars lilla 15-¨åriga flickan som bodde 3 år i fosterfamilj och bla bla bla. Så det gör mig inget, jag berättar det mer än gärna. För det är samma sak där, många gånger har jag fått blickar ifrån relativt nya kontakter i livet som säger typ ''men hur fan kan du sitta och berätta det här för mig som du inte ens känner?!?'' Kanske är det just därför jag säger det. För att folk ska förstå mig från dag 1, eller ja inte varje gång jag säger de första gången jag träffar en ny människa, men ni förstår min poäng?
Kanske vill jag hellre att det ska komma ifrån mig så jag får berätta min sida av historien, istället för att det ska komma ifrån någon annan på omvägar. En höna av en fjäder effekten typ. För ALLA reagerar likadant, stackars lilla flicka. Och det är just DET jag vill undvika. Jag vill understrycka just det här att TYCK INTE SYND OM MIG! För det gör inte jag. Därför ler jag när jag berättar om de absolut värsta tiden i mitt liv, absolut, men de som inte kände mig innan vet inte hur jag var som person, och även om jag skulle göra allt för att radera varenda händelse, varenda känsla och varenda ögonblick där, så är jag samtidigt sjukt tacksam och glad att det hände mig. Jag fick en helt ny syn på mitt liv och min tillvaro. Det stärke mig som person och jag insåg hur jävla stark jag är och att ingen någonsin kommer lyckas knäcka mig. För oavsett hinder så kommer jag alltid resa mig. Ingenting en människa kan utsätta mig för kommer ta ifrån mig allt jag lärt mig.

Sedan önskar jag självklart att jag hade fått dessa erfarenheter utan allt som hände där, men livet sätter människor på prov. Och jag är av den åsikten att, du utsätts inte för prov som du inte klarar av. Just du. Allt som händer DIG, händer av en anledning. För att just DINA hinder, kan du klarar av. 

Men sedan tillbaka till ämnet, anledningen till min misstro och what so ever till människor är just detta. Så även om de jag ser som en erfarenhet och på något sätt något bra, är det mycket negativt också.
Sedan har jag dagar när jag bryter ihop totalt, för alla dagar kan jag inte resonera som nu. Då tar sorgen och smärtan över och nästan begraver mig. Men det är nog också nyttigt. Kanske.

Så ja, jag är öppen med vissa saker som just de ovannämnda, men ibland undrar jag om det verkligen är någon som känner mig. De allra flesta runt omkring mig vet det ytliga, men det som ligger innanför ytan är det väldigt få som fått tillgång till.
Och jag kan säga att ingen levande människa har en aning om precis allt.
Somliga av mina närmaste vet en del, en hel del, men långt ifrån allt. 
Och där kommer de med tilliten tillbaka. 
Jag har fått utstå besvikelse, lögner, smärta, blivit sårad, lämnad och övergiven så ja, tillit och förtroende är för mig en sjukt stor sak och inget jag har lätt för.
Men när någon väl kämpat sin väg in dit och blivit en utav de få som jag håller närmast, då kan dem räkna med en vän som ställer upp i alla väder. MEn det tar tid. Jag är ingen lätt match att ha att göra med och jag ger inte efter så lätt.

Men få har lyckats komma dit och jag hoppas och tror att dem vet att för dem gör jag allt.
Men minsta lilla felsteg påvägen och du är tillbaka på ruta 1 i mina ögon.

Så jag förstår att folk tycker att jag är en komplicerad person, för det är jag.

Jag är en människa som kan skifta på två millisekunder och allt hänger på dig. Vad du är villig att bevisa för att få min tillit.

Är du villig att vara ärlig, stå kvar när det känns som alla andra gått sin väg, så kan du räkna med detsamma ifrån min sida.

Jag har några få guldkorn i mitt liv och för dem gör jag allt.

Så då tillbaka till start, varför ljuger vi?
Vad vinner vi egentligen på att ljuga och baktala.

Vi människor är underliga och konstiga.

Och ibland undrar jag om det någonsin kommer vara annorlunda, eller om vi för alltid kommer leva i en sådan skev och sne värld och ha denna uppfattning kring saker och ting.

/
#tankar 

En sådan där dag.

En sådan där vecka.

En sådan där månad.

Precis som alla andra.

Det går i vågor.

Vissa dagar är lättare än andra.
Vissa timmar och vissa minuter är lättare än andra.

Som en berg -och -dalbana.

Det kan skifta på två röda.
Och ingen kan förutspå det, allra minst jag.
Som ett knytnävslag.
Och marken under mina fötter försvinner.

Det finns inga rätt och inga fel.
Inga löften om en bra dag och en ljusare morgondag.
För på bara några sekunder kan allt förändras.
Jag försöker förklara, men orden fastnar i halsen.
Så jag skriver.
För i ärlighetens namn , jag kan inte. 
Jag kan inte förklara. Jag kan inte beskriva.
Jag kan inte berätta.
Allt bara Är.

Det finns liksom inget att säga.
Inget nytt att berätta.
Allt bara Är.


Jag vill finna orden att beskriva, mer än något annat vill jag försöka förklara.
Men det är liksom inget nytt att berätta. Ingenting jag säger gör att historien slutar på något annat sätt.
Alltid samma början, samma mitt och exakt samma avslut. 
Som en dålig bok man inte kan sluta läsa om och om och om och om igen.
Så jag är tyst. 
För vad jag än säger är jag en skiva som går på repeat, allt återupprepas. 
Inget är annorlunda den 711:e gången jag berättar samma gamla historia.
Bara det att, det är ingen skräckfilm, ingen tragedi, ingen hjärtskärande bok att gråta en skvätt över och sedan lägga i bokhyllan för att samla på en massa damm och sedan glömma.
Det är mitt liv.
Min historia.

Jag vill mer än någon annan att allt bara ska försvinna.
Jag vill kunna vakna en dag och inte komma ihåg.
Vakna en dag och 3 år av mitt liv ska bara vara bortblåsta.
Jag önskar mer än något annat att jag kunde glömma.

Men hur väl jag än försöker kryper tankarna fram och överväller mig och drar mig ner på djupet igen.

Och jag försöker andas men det är som att vara under vatten. Andas du får du vatten i lungorna, och får du inte luft tillräckligt snabbt vet du att det är över.

Föreställ dig det ögonblicket när du inser att du fått en kallsup, och vattenytan är för långt borta.

Dessa få små sekunder av panik innan ditt ansikte träffar vinden och du kan andas igen, det är så det är varje dag.

Jag håller andan i hopp om ett bättre slut, att tankarna inte ska leda mig till samma tragiska, hjärtskärande, förbannade slut.

Jag vill glömma.
Gömma mig ifrån mina egna tankar och minnen och fly.

Men hur fort jag än försöker springa så springer tankarna och minnena snabbare och hinner ifatt mig, varje gång. Varje förbannade, jävla gång.

Du har nog glömt.
För dig var det en tragisk artikell om en stackars liten flicka som hamnat snett i livet.

För mig.

Det var min verklighet.
Du läste och tackade gudarna och jesus och heliga jävla maria och alla små djävlar att det inte var Ditt barn, att det inte var Du, att de bara var en okänd liten unge som nu äntligen fått kommit hem.

För mig?
Raka motsatsen.

För mig var det en början av ett evigt kämpande av att ens ta mig igenom en enda dag.
3 år i ren fångenskap, visst - i all ära -, men ibland undrar jag om det här är värre.
Att dagligen kämpa sig igenom och försöka hålla en god min och klara av vardagen. 
Alla måsten.
3 år mitt i ingenstans.
Visst.
Men det är snart 6 år sedan jag kom hem, och jag undrar, vad är egentligen värst?
3 år i fångenskap mitt i ingenstans och ingenstans att ta vägen förutom skogen?
Eller 6 års fångenskap av smärta, tårar och en daglig kamp, fast i sin egen kropp.

Hur förklarar man en sådan sak så att en som är ovetande ska förstå?

Det går inte.
Jag har försökt.

Och jag förbannar mig själv var eviga dag.

Självömkan. Ego. Uppmärksamhetskrävande lilla flicka.

Jag tänker det.
Så det är klart att andra tänker samma sak.

Dags att gå vidare. Ja. Så är det.

Jag vet bara inte hur.

''She never slows down.
She doesn't know why but she knows that when she's all alone, feels like its all coming down
She won't turn around
The shadows are long and she fears if she cries that first tear, the tears will not stop raining down

So stand in the rain
Stand your ground
Stand up when it's all crashing down
You stand through the pain
You won't drown
And one day, whats lost can be found
You stand in the rain

She won't make a sound
Alone in this fight with herself and the fears whispering if she stands she'll fall down
She wants to be found
The only way out is through everything she's running from wants to give up and lie down.''

Timmen har passerat tolv. 
Ny dag och med andra ord är fars-dag över.

Det har varit en fin dag, min fina pojk har fått fira sin första fars-dag och jag blir varm i hjärtat.

Dock kan jag inte hjälpa tomheten som uppstår dagar som dessa. 
Jag har allt en människa kan begära. Egentligen. Nästa. Förutom Dig.
Jag klarar inte av att ha dig nära för du förstår inte mina gränser,

och jag klarar inte det här heller för då är du alldeles för långt bort.
1 önskan. 1 tanke. 1 dröm.

Jag önskar. Jag tänker. Jag drömmer.
Men hoppet är ändå det som är starkast.

Som de säger, hoppet är det sista som lämnar en människa. Det är nog sant. För här sitter jag, 20 år senare, när allt alltid varit detsamma, och hoppas - fortfarande - på en förändring. Något jag vet aldrig kommer hända. 
Jag vet det så väl och jag inbillar inte mig själv att Tro att någonting någonsin kommer att bli annorlunda, men då är ju det där hoppet ändå kvar. Jag är inte naiv, inte heller en som inte kan ta sannigen, ingen som är rädd att se faran i vitögat, men någonstans lever ett hopp inom mig, och ibland slår det ut allt det andra och allt som kretsar är just hoppet. Mina tankar fylls av hopp, men bara för 1 minut, för sedan kommer det sunda förnuftet krypandes tillbaka ifrån skuggorna, först långsamt där någonstans i bakgrunden, för att sedan ta sats och anfalla mig med all sin kraft, ett knytnävslag. I magen. Luften försvinner. Jag kippar efter luft och.

Sanningen slår till igen.

Jag är inte naiv nog att tro att något kommer förändras nu. Du har haft 20 år på dig att göra denna förändring men vi står fortfarande här och stampar. Jag är heller inte rädd för sanningen, för detta är sanningen. Min sanning. Den sanning och det liv jag levt hela mitt liv, så jag kan ta det.

Och trots att jag gärna skulle vilja, så kan jag aldrig, varken då, nu eller sedan, hata dig. Inte på något sätt. 
Jag kan vara arg, ledsen, besviken, frustrerad - ja rent utsagt förbannad. Men aldrig hata.

För mig är mitt barn mitt allt. Mitt allra viktigaste. Den viktigaste delen av Mig. 
En ständig oro. Att något ska hända henne, att jag inte är bra nog. 
Varje litet andetag som låter konstigt hoppar mitt hjärta över ett slag, varje gång hon låter snorig blir jag iskall i hela kroppen och varje gång hon sover, trots sitt andningslarm, måste jag springa in, lyssna och böja mig över henne och hålla min hand ovanför hennes näsa för att kontrollera att hon fortfarande andas. Hon är min prio ett här i livet, precis som det ska vara när man är förälder. Man ska vara orolig, mån om sina barn, skydda dem mot de man kan och förhindra fara och att de blir utsatt för saker de inte ska bli. Se till att de växer upp i en trygg miljö, full av värme och kärlek. Närhet och trygghet. 

Och kanske är det för att du gjorde motsatsen mot mig som gör att jag är så överbeskyddande.
Kanske är det för att jag inte vill att hon ska ha det på samma sätt som jag hade det ibland. Ofta. Nästan jämt. 99% av gångerna. 
Kanske är det tack vare dig som jag anstränger mig lite mer. Anstränger mig att vara lite bättre. Försöker tills det är långt över bristningsgränsen. Långt över nog. För mig. Att jag håller allt inom mig, för upptagen av att försöka vara bra, tills det är för sent. Kanske. Vem vet. Jag vet bara att det skulle vara lättare om jag kunde hata dig, ibland i alla fall. Då skulle jag aldrig behöva fundera, om jag gör rätt. Är jag en dålig människa för att jag sätter ned foten och respekterar mig själv så pass mycket att jag vet att jag inte behöver vara en förälder åt min förälder? Är jag en dålig människa för att jag visar att Enough is enough. Är jag en dålig människa som stänger dig ute för att du trampar alldeles för långt in. Är jag en dålig människa för att jag känner magen knyta sig när jag ser dig ringa och jag ändå svarar och efter förbannar jag både mig själv och dig för att jag svarat. För att du lagt din ångest, DIN skuld och DITT taskiga liv på Mitt samvete. Jag vet inte. Kanske. 
Jag vet bara att ingen förtjänar att inte ha 2 föräldrar.

Ingen förtjänar att inte glädjas åt sin egen familj och ingen förtjänar att behöva ta de beslut jag tar, för ett barn ska aldrig behöva göra det. För även om jag själv är en förälder nu, och jag numera är klassad som vuxen, så¨är jag fortfarande Ditt barn och jag är vuxen NU, men jag har inte alltid varit det. Förut var jag endast det, ett barn. För rädd för att göra dig arg. Rädd för att du skulle avsky mig och skälla på mig. Rädd för mitt eget kött och blod.

Och ändå kan jag inte hata dig.

För jag älskar dig.

Mer än du förstår.

Men jag orkar inte längre ta din skit.

Få en utskällning för att jag inte, varje ledig minut, varje ledig stund jag har - sitta och hålla dig i handen för att du ställt till ditt eget liv så pass mycket så du inte ens orkar med dig själv. Jag orkar helt enkelt inget mer.
Jag orkar inte må dåligt när vi pratar, få dåligt samvete för att jag är lycklig. 
Att jag nu skaffat mig en egen liten familj är inget du förstår.

För jag är då en dålig människa, och dotter, som inte spenderar tillräckligt mycket tid med dig.

Men all min tid går åt, åt min egna familj nu. 
Och innan de fanns i mitt liv var det samma sak. Jag spenderar min tid med min familj.

Men jag kan inte anse att du är en del av den. På ett sätt är du, för vi är bundna till varandra för alltid, vare sig vi vill eller inte. Men å andra sidan är du inte det. För du har aldrig varit en riktig familj för mig. En riktig familjemedlem. Som stöttar. Finns där. Tröstar och bryr sig om. 

Jag älskar dig, det har aldrig - och kommer aldrig - att förändras. Men jag orkar inget mer.

Mitt hjärta väger bly över att det är som det är, men du måste förstå att det blir för mycket.
Med bara mina egna problem blir det för mycket, och när du lägger alla dina problem och all skuld för dom på mig... Det går inte. 
Det blir för mycket.

Mitt hjärta blöder av att de är som det är, men mitt sinne är lättare än på väldigt, väldigt länge. 
Jag älskar dig, nu och föralltid, och allt är inte dåligt. Du var ju min hjälte, kommer du ihåg de?

Varje 6 årings hjälte är ofta deras pappa, och för mig var det inte annorlunda på något vis. 

Du har gett mig mycket, samtidigt som du har tagit mycket. 

Orden har tagit slut. 
Jag är tom.

Finner inget mer att skriva nu.

Så, Grattis på Fars-dag pappa.

Allt var inte dåligt. 
En del var riktigt bra också.

Du vet det, och jag vet det.

Vi vet.

Allt det bra.

Men vi vet även det som inte alls är bra.

Vi sätter punkt här.

Godnatt.

''Jag älskar dig.''

Ord som fram till idag har representerat trygghet hos mig.
Ord som förut fått ett lugn att infinna sig.
Ord som gjort mig varm i hela kroppen.
Stora.
Värdefulla.
Ord.
1 mening.
Som fram till nu representerat allt detta, blev nu till en osäkerhet.
En lögn.
En rädsla.

1 mening och 3 ord som förr varit så stora och så meningsfulla.
Ord man inte bara slänger ur sig hur som helst.
Blev just det största skämtet jag upplevt.
Ett skämt.
1 mening, 3 ord, förut så kraftfulla men nu så missbrukade ord.
Dessa stora, otroligt känslosamma ord, betydelsefulla, saknar nu innehåll för mig. Missbrukade. 
Något du kastar ur dig till vem som helst.
Men jag är inte vem som helst.
Jag vill inte vara en i mängden.
Ord som alltid varit de största, mest kraftfulla orden i mitt liv, har tappat sin mening för mig. 
Tack vare dig.
Hur jag du göra dessa fina, starka ord, så meningslösa och betydelselösa?

Hur kan du missbruka dessa starka ord och säga dem högt. 
Förstår du ens dess innebörd?

Säger du det för att det ska låta bra?
Allt jag trott på, är numera bara en lögn.

Dina ord är en lögn och dess mening likaså.

Mindre än 1 månad kvar nu!
Om 3 veckor och 3 dagar får vi tillgång till vårt nya hem och jag kunde inte längta ihjäl mig mer!
Men, som de säger, den som väntar på något gott ... ;-)

Tankarna flyger runt i skallen och jag får ingen hejd på dem, haha som vanligt - övertänkar Ronja här då.
Försöker varje dag att tänka positivt och se det helt otroliga jag genomgått i livet - negativt och positivt- som har byggt upp den människa jag är idag. Att jag rest mig när jag fallit, valt att föda barn som 19 åring, jag har en helt fantastikt underbar familj. Vi lever, vi mår bra och jag är glad. Jag glädjer mig åt det faktum att jag har en liten (men väldigt känslomässigt stor) familj och vi får alla kliva upp var dag utan att vara beroende av andra fysiskt, vi mår bra helt enkelt. Jag glädjer mig också åt det faktum att min lilla familj faktiskt är just liten, för ack så nära man kommer varandra då!

Ikväll (igår?) var vi och firade Ludvig som fyllde 5 år. En mycket trevlig kväll! :)
Slänger upp några bilder ifrån kvällens kalas!
 
Lilja & Troja
 
Haylee med moster Vicky <3  
Stella & Tilde
   
Haylee med moster Vicky <3
   
Vincent & Ludvig
 
Kusinerna Haylee & Vincent <3
 
Mosters Prins och mammas sessa <3
 
Mina två kärlekar i livet. Pappa & dotter. 
Jag älskar er, miljoner gånger miljoner gånger om.

Nej nu natta kudden! 

Hejåhå!

  0
''You can break everything down to chemicals
But you can't explain a love like ours
It's the way we feel, yeah this is real.''

Danne försöker lugna ner mig och säger att han ska gå och hämta någon.
Jag bara nickar igenom alla tårarna.
Det dröjer inte länge innan han kommer in igen och säger att sköterskan han pratat med berättat att Doktorn snart skulle gå sin rondering och då skulle hon komma in till oss. Jag nickar och härdar mig igenom värkarna.

När klockan blivit 8 går han återigen ut då jag haft ont så länge. Han kommer snart in och säger samma sak igen, doktorn ska snart ha sin rondering och då kommer hon in till oss. Jag nickar. 
Såhär fortsätter det och han går ut med jämna mellanrum för att hugga första bästa sköterska och säger till sköterska efter sköterska att jag har så ont att jag knappt kan stå, sitta eller ligga. Och allihop svarar de samma sak. ''Doktorn kommer snart för sin rondering, då kommer hon in till er.''

När klockan närmar sig halv 10 och vi fått samma besked om och om igen blir jag riktigt förbannad. Jag har nu stått och hängt på lampan som hänger över sängen i flera timmar för det är det enda jag kan hålla i så knogarna blir vit som jag har stöd ifrån. Smärtan är den samma som den varit natten igenom men mina tårar rinner inte nu pågrund av den, utan av förtvivlan. Klockan 10 kommer det dock in en sköterska följt av CTG apparaten. Jag suckar och blir förbannad och tänker, inte igen. Inte en jävla gång till. Jag kan inte ens ligga ner för att jag har så ont men jo då. Det skulle jag göra.  Förtvivlan och ilska över att sköterskorna inte lyssnar, inte bryr sig och har kommit med samma skitiga bortförklaring i 3 timmars tid när även JAG nu säger att jag har ont. Utan det enda dom gör är att nicka och le lite som att dom ABSOLUT förstår vad jag går, för att därefter viffta bort oss med att en doktor ska komma snart, sedan traska vidare.
D är förtvivlad över att han inte kan göra något och jag ledsen och rosenrasande. När klockan är närmare 11 går vi ner till pressbyrån då min mage kurrat X antal gånger av att inte ha ätit någonting på hela morgonen, eller ja - jag går mest för D skull för jag själv hade ingen matlust.
Vi går därefter ut genom huvudentrén och jag tar upp min telefon för att ringa min mamma. Och när jag pratar med henne bryter jag ihop på riktigt. Jag skakar av gråten som tvingar sig ner för mina kinder och rädslan över vad som ska hända nu. Jag gråter hejvilt och får knappt ur mig några sammanhängande ord, D ser på mig med uppspärrade och rädda ögon och min mamma är förtvivlad. Jag vet inte hur länge vi pratar eller exakt vad som sägs mer än att min fina lilla mamma försöker med allt för att lugna ner mig medans hon själv blir mer och mer förbannad. Förbannad över hur sjukvården fungerar och förbannad varför dom ej gjort någonting. Människor vänder sig mot mig med stora ögon men det rör mig inte. Jag kan inte hejda dessa tårar och min gälla röst som skär sig i varje mening. Jag gråter och stammar att jag vill hem. Jag orkar inge mer. Jag säger till mamma att nu är det nog. Vi åker hem. Jag orkar inge mer. Mitt psyke orkar inte med det här och min kropp är nära att falla ihop av sig själv pågrund av utmattning. Jag hör min mamma bli mer och mer orolig och mer och mer arg ju längre vi pratar. Till slut säger jag till henne, ''Det finns inte en chans i denna värld, inte en jävla möjlighet att jag IDAG kan föda ett barn. Kjejsarsnitt eller vanligt det finns inte. Jag är så utmattad av all sömnbrist, min kropp sparkar bakut av smärta av konstanta värkar som inte har någon hejd och nu vill jag hem. Jag åker hem nu. Vilken dag som helst kan hon komma, men inte idag, för jag tror verkligen inte min kropp kommer orka med den påfrestningen.''

När mamma frågat x antal gånger varför dom inte lyssnar- varför dom inte gör något, och jag svarat samma sak ''Jag vet inte mamma, jag vet inte...'', så säger hon till slut ''Nej det här är helt jävla sjukt. Det är inte humant! Hur kan dom göra såhär? Dom måste ju lyssna på dig! Göra något! Jag ringer dit upp. Nu med en gång. Rök upp den där ciggaretten och gå sedan upp på ditt rum, jag ringer dom nu så ringer jag upp dig när jag pratat med dom för såhär får det bara inte gå till.''

Jag gråter ännu mer och nickar och lyckas bara få fram ''Tack, ring mig sen.''
När jag rökt upp min ciggarett tänder jag omgående en ny. Daniel håller om mig och försöker trösta mig men jag är otröstlig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Efter ungefär 5 minuter ringer mamma upp och säger ''Nu har jag pratat med en sköterska och hon verkade jätte gullig, jag skällde dock ut henne och sa att det var helt absurt att du suttit hela morgonen med smärtor och dom inte gjort något, inte ens kollat till dig! Och sköterskan svarade då med att hon höll med och skulle personligen gå in till dig på en gång.''
Jag tackar min mamma och är tacksamare än någonsin över att hon är just MIN mamma. 

När vi kommer in på rummet är det ingen där så D börjar äta mackan han köpt och öppna min Youghurt och ger mig en sked. Jag får i mig 2 teskedar Youghurt.
Strax därefter kommer det in någon så jag vänder mig om och ser att det är en sköterska, följt av en kvinnlig doktor. Någon av dem säger ''Som jag förstått de har du lite ont?'' med en sarkastisk, och ''Klart du har ont du ska snart föda'', ton.
Jag är tacksam att jag sitter med ryggen mot dem, helt färdig i både kropp och själ och att jag inte får fram ett enda ord. För hade jag inte varit så färdig som jag var och så nära till gråten som jag var så vet jag ärligt talat inte vad jag hade gjort. Förmodligen hade jag skrikit en lång radda svordomar och spottat dem båda i ansiktet och tagit mitt pick och pack och dragit hem och fött hemma i min soffa, haha ja eller något i den stilen.
Men det enda jag orkar göra är att nicka och bita mig i tungan.
Doktorn kliver fram och ställer sig bredvid sängen och säger sedan att jag ska lägga mig ner för att dem ska se hur öppen jag är.
Och i mitt stilla sinne tänker jag ''Det är så dags nu? Det är 12 timmar sedan ni kollade sist och NU bestämmer ni er för att ni ska kolla. Inte klockan 7 när jag skrek av smärta av att jag hade ont, utan nu.''

Men jag säger inget om saken utan lägger mig ner på sängen och är en lydig liten flicka. 
När jag lagt mig ner tittar jag henne i ögonen och öppnar munnen, ut kommer en viskning som säger '' Jag har inte haft lite ont. Jag har haft mycket ont. Så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.''
Hon ler lite spydigt och nickar sedan.

Därefter gör hon en hinnsvepning och när hon har sin hand i mig tittar hon på mig och ler ironiskt och säger med den spydigaste tonen jag någonsin har hört i mitt liv, ''Men lilla gumman, det är ju inte så konstigt att du har ont inte. Du är ju öppen 5 centimeter. Du ska ju in på förlossningen du, nu på en gång! Det var väl skönt? Att det har hänt något?''

Jag gapar när hon uttalar orden men finner mig själv. Jag är så arg så arg så arg. Inte konstigt!? Vafan sa hon just till mig? Okej? Så det hon menar är alltså att det på något sätt är JAG som är orsaken till att jag fortfarande ligger där jag ligger?! Att VI inte försökt fått hjälp tidigare? Denna människa har alltså mage att komma in och hånflina åt mig och vara spydig och sarkastisk ÅT MIG!?
När hon är klar sätter jag mig på sidan av sängen och väntar på att dem ska gå. 
Vi börjar packa ihop våra saker och mina tårar börjar än en gång att spruta. D kramar om mig och håller mig i sin famn och jag är mållös. 

Klockan är 11:45 när vi kommer in i vår sal på förlossningen.
Det har gått 15 minuter sedan doktorn var inne på mitt andra rum och kastade nedlåtande kommentarer.

Vi möts av den gulligaste och trevligaste tjejen vi stött på under hela vår sjukhusvistelse, men SÅ KLART skulle hon strax avsluta sitt pass och gå hem för dagen. Hon erbjöd mig att ta ett bad och duscha om jag ville det. Hon såg hur ont jag hade och frågade efter endast 5 minuter om jag ville ha lustgas. Jag nickade och hon hjälpte mig med allt. Efter ca 10 minuter lämnar hon rummet då CTG't återigen var påkopplat på min mage och jag hade lustgasen i högsta högg.
När klockan började närma sig halv 1 -1 ringer jag på klockan och in kommer samma sköterska som satte nålen och slangen i min arm. Mitt enda gnutta hopp försvann och jag frågade på en gång om sköterskan innan och hon log lite sarkastiskt och sa ''thö, ja hon ska sluta sitt pass nu hon. Jag är den som kommer hjälpa dig och fixa i ordning allting. Så har du några frågor ska du vända dig till mig.''

Jag nickade stilla och säger sedan ''Hon innan sa att jag kunde få bada om jag ville. Jag tror att jag skulle vilja det, det kanske hjälper mot smärtan. Hon sa att det skulle det.''
Hon går fram till skärmen och knappar lite och säger sedan ''Tjaa du, det får du nog vänta ett bra tag med för nu ska vi kolla hjärtljuden och allt sådant först. Så du får till en början ligga här med CTG't i 40 minuter så kommer jag in och kollar till dig lite då och då.'' Därefter går hon och lämnar oss kvar. Ensamma.

Händelseförloppet därefter är bara en stor plåga. Timmar av smärta och sköterskor som fortfarande inte lyssnar. Jag blir meddelad att jag inte får bada, men ingen förklaring till varför. Dock vet jag nu i efterhand - då jag läst min förlossningsjournal - varför allt var som det var. Under de timmar vi var där var det ingen som informerade oss om någonting. INTE ETT SKIT. De har dessutom inte skrivit sanningen i den utan slängt dit eget. 

Ur min förlossningsjournal:

10:00 
Trött och slut lite smärta,( LITE!? VADÅ LITE!? Vi bad om hjälp HELA morgonen och var helt förtvivlad båda två. Mina smärtor var outhärdliga och de har skrivit LITE!?), men inte så påverkad, (Men eller hur!? inte så påverkad, U got to be fukking kidding me.)

Har inte kunnat sova mycket under natten. Kör CTG kurvan.

11:56
(en massa onödigt skit och därefter):
Status: VU: Cx utplånad. Mm ö 5 cm. Ffd hu ovan spinae.
YP: Fo llg vä vänt fix i bing.
BEDÖMMNING: RÖD pga induktion, rökare, ÖB. Förväntad risk förslossning. ( Ursäkta? Vadå förväntad risk förlossning? De förväntade sig alltså en riskabel förlossning men säger inget. Vart fan är rätten i det?)
Munlig ordination på amniotomi. Liten hinnblåsa palperas. ( Okej, och det innebär?) Sätter skalpelelektrod. (Ja just det, dem går in för att sticka ett hål i min dottershuvud när hon fortfarande är i magen. Så de använder nå jävla metall föremål och sticker därefter in en lång jävla nål och tar blod från hennes huvud. Detta skedde alltså 3 gånger, deras förklaring var att de skulle kolla så att allt var som det ska, och då kan jag tycka att om dom nu måste kontrollera detta var det alltså något som inte stämde, men enligt dom var det bara rutin. In my ass.)
Inget synligt fostervatten. (OKEJ!? ALLT mitt fostervatten är alltså borta, och de säger dom inget om, heller inte att jag behöver oroa mig för mitt barn har det SÅ BRA SÅ. Ingenting att vara orolig för. Okej....)


13:45
Pat önskar EDA. 

14:25 
Narkos doktor kommit och ska lägga EDA. CTG-påverkan, sitter upp i sängen. Ronja är ledsen och uppriven, har svårt att slappna av, narkos dr kan inte lägga EDA i nuläget.
(Det som egentligen hände var att jag numera hade konstanta värkar, med andra ord inget uppehåll. Så fort ena slutade började nästa. Min mage var alltså STENHÅRD konstant pga värkar. Jag hade ont, var helt slut i kropp och själ och ville bara att mit lidande skulle få ett slut. Narkos Dr var otrevlig och spydig och säger att jag ska luta mig framåt. Jag säger förtvivlat att jag inte kan då magen tar emot. Samma sak upprepas några gånger och tillslut när hon åter säger det för ungefär 8e gången får jag en sådan kraftig värk att jag tror att jag ska svimma, så precis när jag ska svara henne kommer den, vilket utgör att jag skriker ut ''DET GÅR INTE.''
Min sk a narkos DOKTOR, tycker då att hon blir otrevligt bemött, säger därefter ''Jag gillar inte din ton.'' Jag svarar då med att jag är ledsen men att jag har så jävla ont. Hon säger då att ska hon vara kvar får jag bete mig och vara trevligare, för hon vill minnsan inte jobba i en sådan otrevlig miljö. Jag skriker då till henne att men gå då. Det är fan inte lätt det här.

Därefter reser hon sig svarar spydigt, ja men då kan du sitta där och ha ont. Sliter därefter av sig sitt skynke och slänger det på golvet och lämnar rummet. Men för all del, det var mitt fel att EDA inte gick att lägga.)

15:55 
Sufeta-EDA lägges. CTG hämtat sig.

Alltså så fick jag vänta nästan 1 1/2 timme för att hon skulle komma tillbaka, och det första hon säger när jag sitter där och är uppriven och gråter i förtvivlan är '' Tänker du försöka vara lite trevligare och lite mer sammarbetsvillig nu eller ska jag gå på en gång?''

Jag nickar och svarar bara, jag gör vad du vill. Bara ta bort smärtan. 
Det tar tid och hon är sur och grinig för att jag fortfarande inte kan böja mig så som hon vill, och en av sköterskorna där inne säger ''Men kan hon inte prova att ligga ner då?'' 
Då svarar doktorn ''Nej jag skulle kunna göra lite fel då, och minsta lilla fel så blir hon förlamad.''

Kanske inte RIKTIGT det varken jag eller min sambo vill höra i en sådan pressad och stressad situation. I efterhand har jag även funderat på om hon ens var utbildad om hon inte ens var säker på sin sak.)

Klockan 18:55 kommer sista krystvärken och vår dotter är ute. Det jag dock läst i efterhand i frl-journalen är att vår dotter hade navelsträngen lindad runt halsen. Inte heller något de informerade om där.
Och under alla dessa timmar där inne fick jag höra minst 10 gånger att jag behövde ändra ställning för att min dotters hjärtljud försvann. Jag funderade mycket över det de dagar vi låg kvar på sjukhuset, då jag inte visste varför. Även att hennes hjärtrytm inte var som den skulle när hon kom vilket resulterade i 2 dygn på prematuren där hon var kopplad till ett EKG dygnet runt för att kolla så att allt var som det skulle. Dock var det ingen problematik väl där inte heller i efterhand. Men jag kan bara anta varför det var så vid födseln och jag tror att de har mycket att göra med det jag nu i efterhand läst i journalen, ang att de inte såg något fostervatten i nästan 7 timmar, att de fostervatten som kom vid hennes födsel var mekfärgat ( med andra ord var det avföring i fostervattnet, vilket inte är bra) och att hon hade navelsträngen lindad runt halsen.

En lång och plågsam procedur, och 2 helvetes dygn på sjukhuset så är jag osäker på om jag någonsin vill utsätta dels mig själv eller min sambo för något dylikt. 
Självklart är all den smärtan och allt vi fick utstå där värt det nu när vi har vår fina flicka här hos oss, men det går ändå inte att hejda tankarna om att det kunde ha gått lite mer smärtfritt till. Jag är glad och en otroligt stolt mamma till jordens vackraste barn, och jag skulle göra om mina dagar på sjukhuset varje dag för hennes skull för resten av mitt liv, men ändå.

Ingen gravid kvinna ska behöva bli bemött på samma vis som vi blev. Ingen som lyssnade på vad VI hade att säga eller vad VI ville. Sundsvalls sjukhus ger jag inte mycket för i dagens samhälle men samtidigt så är jag tacksam på något konstigt sätt, för dom hjälpte till att förlösa min skatt.

Ett väldigt långt avslut, så får väl hurra för de som kommit ända ner hit och läst detta!
Tack för att ni läste och tack för omtänksamma och fina kommentarer, öga mot öga och skriftligt. 
Tack <3

                   

Tack till världens bästa och finaste pappa/sambo för allt ditt stöd under denna resa, jag hade aldrig kunnat tänka mig att ha någon annan vid min sida. När hela min värld var otrygg och människorna i den så var du min trygga famn. Jag älskar dig nu och i all oändlighet för att du är du och för ditt enorma stöd. Tack för att du finns till <3

Vår fina, kloka, begåvade och vackra dotter, du är min största lycka och för att du skänkt mig så många timmar av glädje och lycka kan jag aldrig tacka dig nog för. Jag lovar att berätta för dig var dag hur värdefull och älskad du är. Du är hela min värld <3

När Johanna och Jonna hade lämnat sjukhuset gick jag och D återigen upp till kvinnokliniken för att hon som taqgit blod sa att jag var tvungen att infinna mig på rummet igen efter 20 minuter för att de skulle klänga på mig de där jäkla CTG't ännu en gång.

När vi kommer in på rummet så dröjer det inte länge innan en sköterska kommer in och kopplar på mig sladdarna igen och säger återigen att jag ska ligga där ca 20 minuter. 

Mina sammandragningar började egentligen göra ont redan på onsdagen så var helt bombsäker både natten till torsdag och natten till fredag att Nu, nu var det äntligen dags. Men icke. Jag till och med väckte Danne någon av nätterna för att han skulle börja klocka värkarna för dom kom allt tätare och eskalerade i styrka väldigt fort. Men tjii fick vi, efter ca 2 timmar men täta och smärtsamma sammandragningar så la sig allt åter igen och jag vaknade morgonen efter av en ny sammandragning. 

45 minuter efter att sköterskan gått var det fortfarande ingen som kommit för att kolla till mig/oss. Jag räknade varje minut och värkarna hade minksat i både styrka och täthet. Så jag kunde slappna av lite för första gången sedan vi kommit till sjukhuset, dock skakade jag ännu i hela kroppen efter att dels fått en spruta upptryckt i ansiktet, sett blod - även blivit tappad på ca 8 rör , och även av att ha en nål och slang inne i armen. 
När det gått ca 55 minuter ringer vi på klockan och en sköterska kommer in och vi säger att det gått långt över 20 minuter sedan den förra sköterskan lämnat rummet. Hon säger något och lämnar sedan rummet och 5 minuter senare dyker en av de första sköterskorna upp och tar pappret som CTG maskinen matat ut och läser av det. Hon frågar nu om värkarna har avtagit och är mindre smärtsamma och jag nickar och svarar något sarkastiskt som att ''Ja, det ser du väl på paperet?''
Mina värkar hade nu lugnat ner sig så de låg ungefär på mellan 26-55/100 nästintill hela tiden. Vilket var uthärdligt.

Hon nickar och vänder sedan om, utan att ta bort sladdarna ifrån mig, och lämnat rummet. Jag och D tittat frågande på varandra och undrar vad som skulle ske härnäst.
Det dröjet ytterligare ca 5-10 minuter sedan kommer återigen den utländska sköterskan in än en gång med två muggar, en med vatten och en med tabletterna. Hon räcker dem till mig och jag sväljer ner dem.
Därefter säger hon att jag ska ligga ytterligare 40 minuter med CTG't.
Jag är då riktigt förbannad över att ha legat hela dagen utan att äta mer än en macka. ( glömde nämna det men det var det första dem sa åt mig på morgonen. Jag fick inte äta eller dricka, men när klockan var runt 2 gjorde vi det ändå.)
Jag var alltså dels jävligt less på att endast ligga med dessa sladdar kopplad till kroppen, röksugen, irriterad och hungrig så jag bara sliter av mig sladdarna och säger barskt och irriterat till henne att ska jag göra det ska jag åtminstonde gå ut och röka och röra på mig innan, för äta fick jag ju inte.
Hon tittar surt på mig och säger att hon måste prata med någon av sina kollegor.
När hon gått tittat jag uppmanande på D och säger irriterad ''Nu går vi.''
Så D reser sig upp och följer med mig och när vi kommer till hallen möter vi en sköterska som är påväg in till vårat rum och jag säger irriterat ''Jag ska ut.'' Hon tittar på mig och säger sedan ''Tror du inte att du kan vänta 40 minuter till?'' 
Jag blir nu riktigt förbannad och nästintill skriker åt henne när jag irriterat svarar ''Ja för ni är ju så jävla duktig på att hålla tiden på det här förbannade stället? Säger ni 20 minuter så är det 40-50 minuter, så nu när ni säger 40 menar ni egentligen 1 timme då? Eller värre 2 kanske? Nej jag tänker fan inte vänta nu får ni vänta.''

Därefter drar jag D i handen med mig och går raskt (eller ja så raskt som man kan vanka fram när man är höggravid och har onda sammandragningar.)

D och jag pratar om det på vägen ner och vi anser båda två att hela kvinnokliniken kan fara å flyga. Inkompetenta sköterskor som inte lyssnar och som skiter blanka fan i en. 
När jag rökt står vi kvar ett bra tag ute trots att det blåser kallt nästintill vägrar jag gå in igen. Ringer min familj som jag gjort var enda gång jag varit ute och beklagar mig lite om vad jag tycker om personalen och deras beteende. 
Mina värkar har nu återigen blivit tätare och kraftigare och gör så ont att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.
Jag berättar för min ena syster i telefon hur ont jag har och hon är upprörd och nästan skriker att de borde ju gå att få göra ett akutkjejsarsnitt då jag dels förlorat fostervätska och det endast verkar vara en jävligt lång och onödig procedur med allt för mycket lidande och smärta med i bilden.
Jag är mållös och vet knappt vad jag ska svara utan håller bara med innan jag avslutar samtalet.

När vi återigen är på rummet kan jag knappt sätta mig ner själv utan får hjälp och stöd av D för att värkarna nu gör så grönjävligt ont.
Vi ringer återigen på klockan och CTG sladdarna dras fram.
Mina ögon var som fastnålade vid skärmen där hjärtljud och styrkan av värkarna visades, och var det inte där min blick var, så var den fäst vid klockan och räknade sekunder.
När det gått 50 minuter ringer vi på klockan för att jag har så ont. 
Hon som satt nålen och slangen i armen på mig kommer in igen och kollar av papperet och säger att jag nu ska få en pause på 2 timmar innan jag igen måste infinna mig för att kolla CTG.

Jag känner för första gången sedan vi kom ett uns av glädje, för att vara FRI i 2 timmar!
Jag nickar och sedan skyndar vi ut utanför huvudentrén där vi ska möta min syster, P & A.
Dem har med sig pressenter och jag känner mig glad och tacksam över att dem kommit. 
Vi pratar en bra stund sedan säger någon av dem att de ska åka och äta ocfh vi bestämmer oss för att följa med, jag brydde mig inte ens om att gå och fråga om det var okej utan sa bara ''Jag är inte deras jävla fånge. Jag är hungrig och jag ska äta punkt slut.''

När vi kommer tillbaka har sköterskan sedan innan ringt 1 gång när vi satt och åt och sa att jag var sen. Det rörde mig inte ens utan jag åt min mat och därefter åkte jag tillbaka och lät det ta den tid det tog.
Väl uppe på rummet kommer hon strax in och jag får på mig sladdarna IGEN!
Mina värkar hade eskalerat, nu var de uppe på 90+ igen och jag hade ont konstant.
När vi var klar med denna gång gick vi ut och ringde och gick därefter upp igen. Klockan var nu ungefär halv 12 på natten när vi återigen kommer in i vårat rum och en stund senare kommer en kvinnlig doktor in för att mäta hur öppen jag är. Fortfarande är jag bara öppen 1 cm och tappen har börjat mjukna.

Det jag inte visste då, då ingen sagt något till mig, var att tabletterna jag fått i 2 omgångar var det som sätter igång konstgjorda värkar, med andra ord igångsättande. Och sprutan jag fått var för att första gången hade de blivit som en överdos, därav att inte värken släppte. Detta var dock inget de informerade mig om utan något jag senare läste i min förlossningsjournal. För som jag skrev i 1a ''delen'' så var tanken att jag skulle bli igångsatt dagen efter så de gick med andra ord ''över huvudet på mig.''

När klockan är ungefär 01:00 frågar jag en sköterska om jag kan få något för att kunna sova då värkarna gjorde så ont att jag inte kunde slappna av än mindre sova.
Hon gav mig någonting och ungefär 20 minuter efter att jag tagit dem somnar jag.
Jag vaknar hastigt av att jag slutat andas då jag har en värk som gör att jag knappt kan kippa efter luft.
Jag kollar på D och han sover. Jag ligger en stund till och försöker ''andas mig igenom'' värkarna men när jag varken kunde ligga, sitta eller stå utan att hålla på att svimma av smärta staplar jag ut i korridoren och letar en sköterska. Jag sluddrar då jag berättar om hur ont jag har, värktabletterna som jag fått hade inte hjälpt med just värken utan bara gjort mig dåsig i huvudet men jag kände var enda liten värk.
Hon log lite sådär överdrivet snällt och sa att de hon kunde erbjuda var en alvedon då ja redan fått smärtstillande.
När jag nästintill gråter och förklarar att varken de pillrena jag fått eller en alvedon hjälper så drar hon mig till en av garderoberna och ger mig en värme kudde.
Jag tittar oförstående på henne och hon ler och säger, de hjälper. Du får välja, den eller en alvedon.

Jag värmer vetekudden och går därefter in på mitt rum och lägger mig igen och gråter, tills inga tårar finns kvar, av smärta. 
Morgonen därpå kliver jag upp klockan 07:00 för då finns det ingen hejd på värkarna och jag vill bara få ett slut.
Jag väcker D och storgråter och han blir alldeles förtvivlad. 
Den natten sov jag ungefär 2 timmar resterande var inget annat än en plåga. Och det kändes som att varje sekund var 1 timme lång.

Det är många som har haft mycket frågor runt i kring min förlossning och hur alltiing egentligen urartade sig.
Har väl dels inte haft tiden att sitta ner och skriva det förens nu, men heller inte orkat med det riktigt psykiskt.
Jag har även bestämt mig för skriva allt idag, mest för att då det skulle ta mig ca 1 dygn att få ner hela skedet i ord, men ska skriva en del idag, för allt orkar jag inte med idag, så får väl se när resterande kommer.

Fredagen den 19/7-2013.

Jag hade ställt alarmet på 08:15 den morgonen för att kunna sova ända in i det sista. 
Då jag är allt annat än en morgonmänniska så stressar jag hellre och har en tidsmarginal på bara några minuter än att kliva upp flera timmar innan och piggna tilll. 
Klockan 08:45 hade vi tid på UL mottagningen för en kontroll. Jag hade då gått över 11 dagar och då får man göra ett UL för att kolla så att allt är som det ska och i vanliga fall planerar man även in en igångsättning då man gått över 14 dagar, så med andra ord skulle vi (i vanliga fall), ha planerat en igångsättning den dagen för vår del inför måndagen om inget startat av sig självt under helgen.

I alla fall så mötte jag upp D på parkeringen ca: 5 minuter innan förutsagd tid, och vi går tillsammans dit (som vi gjort på alla kontroller under min graviditet). När vi väl kommer in i rummet så berättar hon att allt ser ut att vara bra med vår lilla i magen men att jag förlorat en liten mängd fostervätska. Och då allt detta var nytt för både mig och D så frågade vi om det var något farligt. Hennes svar var att det var så pass liten mängd så det var ofarligt för barnet som det såg ut då, men att det ändå var tillräckligt mycket för att jag kanske skulle bli inlagd. Det var något doktorn skulle bestämma. 
Så vi blir hänvisad till en doktor och får sitta ner och prata med henne, och hon säger att jag förmodligen kommer att bli inlagd då man inte vill riskera att mer fostervatten ska läcka. Sedan gör hon en hinnsvepning för att kolla hur pass öppen jag var.
Det visade sig att jag endast var öppen 1 cm och hela livmodertappen ''var kvar''. 
Så efter detta samtal får vi gå in i ett rum för att mäta sammandragningarna med hjälp av ett CTG ( tror jag?:P ), och lyssna på hjärtljuden. 
Vi får ligga där i ca 30 minuter och sedan kommer hon in och pratar med oss. Hon meddelar då att det kommer bli som jag fruktat ( då jag har katastrofal sjukhusrädsla ), att jag kommer att bli inlagd och en igångsättning kommer planeras in inför morgondagen.
Så vi får gå ut och sedan får vi sitta ned och vänta vid huvudentrén tills klockan är ca 13 innan de ringer för att säga att de har ett rum åt oss. Med andra ord har vi suttit och väntat och bara gått runt runt i nästan 3 timmar när vi äntligen får beskedet att vi har någonstans att gå, stor del av tiden var jag även ensam då D fixade skjuts för att åka hem för att hämta allt vi packat i förväg och byta bil där de mesta av packningen låg. 

När vi kommer in på rummet är det en ny sköterska som välkomnar oss av utländskt påbrå och hennes svenska var inte tillräckligt bra så jag fick flera gånger be henne återupprepa sig och ändå förstod jag nog inte ens hälften av vad hon sa. Men sedan går hon bara och in kommer (återigen denna jävla apparat), med en CTG maskin.

Så efter mycket om och men har hon kopplat på mig alla de förbaskade sladdarna igen och säger att jag ska ligga med den i 20 minuter. När dessa 20+minuter har gått och ca 20 minuter till, kommer hon in med en liten mugg vatten och en liten mugg tabletter ( har jag för mig, kan ha varit flytande också ), som hon ber mig svälja ner med vattnet. Sagt och gjort så gör jag det och sedan får jag beskedet om att jag ska ligga ytterligare 20 minuter till med CTG't. Vilket även denna gång tar betydligt längre än vad de utlovat. 
Men efter en stund så har jag en sådan kraftig sammandragning att när jag ser på skärmen så visar den ungefär 94/100. 100 är den såkallade max gränsen av hur starka sammandragningarna är och innan jag fick tabletterna hade jag legat på mellan 20-30/100. Så när de var uppe i 94 hade jag så ont att jag visste inte vart jag skulle ta vägen och de kändes som att de aldrig släppte. Efter ca 50 minuter kommer hon och en annan sköterska in för att se över resultatet och börjar då se på varandra med stora ögon och prata i en väldig fart med varandra och de enda jag hör och reflekterar över är att dom säger ''... och har hållt i sig i 20 minuter.''

En av sköterskorna vänder sig mot mig och frågar mig om jag haft ont och jag svarar sanningsenligt att det varit en smärta utan dess like och det kändes som att de aldrig gav med sig, då smärtan fortfarande var kvar. 
Hon nickade och sa åt den andra att hämta någoting och säger sedan till mig, ''Jag förstår det för du har en värk nu och den har hållt i sig i över 20 minuter.''

Jag kan aldrig återberätta den smärtan men jag ville bara skrika rätt ut och lägga mig och gråta hemma och tycka synd om mig själv, men jag bet ihop. Jag nickade sammanbitet och strax därefter kommer den utländska sköterskan tillbaka och denne går.
Hon har med sig en sådan här pappersbehållare som jag sett förut på sjukhus som de har sprutor och dylikt i och sedan säger hon någonting och de enda jag uppfattar är någonting med att dem överdoserat och måste stoppa värkarna. Jag förstår ingenting och hon ser frågande och irriterat på mig och jag frågar vad hon sa, och hon svarar att jag ska dra upp den sjukhuströja jag fått och vända mig om. Sedan tar hon upp en spruta ur papperbehållaren och jag det känns som att allt blod försvinner ifrån mitt huvud och jag blir yr och svimfärdig.

Jag svarar något skakigt att jag inte ritkigt kan hantera det där med sprutor och ber henne ta bort den. Istället kommer hon mot mig med sprutan i högsta högg och säger att jag ska vända på mig.

Därefter sticker det till på baksidan av mitt lår och hon säger sedan nu kan du titta, och när jag väl vänder mig om står hon fortfarande med sprutan bara en halvmeter ifrån mig och tröck sprutan mot mitt ansikte och skrattade och sa ''inte behöver du vara rädd för den här inte!''.

Kort därefter kommer en annan sköterska in, det är denna sköterska som senare kommer vara min barnmorska men det visste jag inte då, och har med sig flera rör och någon nål med slang.

Hon säger att hon ska ta lite blod och det känns som att jag ska svimma vilken sekund som helst, så jag frågar om hon bara ska sätta in nålen i armen på mig eller om hon ska både göra det och ta blod och hon svarar att hon ska både ta blod och fästa nålen. Jag blir gråtfärdig och frågar om jag snälla kan få gå ut och ta luft innan och berättar om min nål och sprut fobi och att jag redan är skakis sedan sprutan jag fick, och att jag inte heller tycker om blod.

Men jag fick inte gå ut och hon tog både blod och satte nålen, därefter skakade jag i hela kroppen och gick på skakiga ben ner till huvudentrén för att möta upp johanna och jonna som kommit.

Mina ord när jag skulle förklara hur jag kände mig var ''Jag känner mig som en pundare som har en avtändning. En alkoholist utan sin alkohol och en knarkare som har den kraftigaste avtändningen någonsin.''

Jag kunde helt enkelt inte sluta skaka och var så illamående och gråtfärdig för de som just hänt.

Och helst av allt ville jag bara åka hem.