DMåste få skriva av mig och berätta för er hur mycket jag älskar en viss liten person.

Denna person är inte vem som helst, utan mitt allt!
Den person som Alltid stått vid min sida, alltid funnits till, den personen som hoppat av bussen påvägen hem för att komma och trösta, den människan som jag med säkerhet vet står för orden ''Du kan ringa vilken tid på dygnet som helst''.

Och det är du, min fina fina underbara flicka.

Elin Larsson, min finaste bästaste vän. Du är nog den vän som stått vid min sida längst och igenom allt vi varit med om så har vi aldrig, inte en enda gång bråkat och det är ingenting jag någonsin skulle kunna heller. För du är verkligen världens finaste vän.

Tack för allt min finaste, ditt otroliga stöd i val som du ibland inte samtycker med men där du ändå alltid stöttar. 

Du anar inte hur underbart glad jag är som får ha en sådan fin vän som du.

Och när jag skriver dessa rader så menar jag vart enda ord, jag kan aldrig hitta en finare männsika, en mer trofast och trogen vän som du, och därför vet jag att min självklara val som gudmor till min lilla är Du. Det har liksom aldrig funnits någon tvekan, aldrig något tvivel för du har varit mitt första handsval sedan dag 1.

Jag älskar dig mer än ord kan förklara min finaste och när jag tänker tillbaka på allt vi gjort och alla fåniga saker vi kunnat skratta åt i timmar så ler jag med hela mitt inre. 
Trots att vi har olika åsikter på en hel drös med saker, att jag vill en sak som för dig är otänkbart, så vet jag ändå att du stöttar mig igenom allt, även om det inte är något du själv skulle ha valt. Och det är just därför jag älskar dig så otroligt mycket.

Tack för att jag får äran att ha dig i mitt liv min finaste underbaraste lilla Pöpp!
Jag kommer alltid att finnas och ställa upp för dig, så som du ställt upp för mig.

Älskar dig min fina vän! <3

Bjuder på dessa och jag vet att du kommer älska mig ännu mer för dessa fina bilder nu Eklin, You're welcome! :* <3
       

Idag bestämde jag mig för att gå ut med att jag och min älskade sambo väntar barn. 
Våra närmsta vänner och vår familj har självklart vetat om det ett bra tag. Tycker fortfarande att det är ganska tidigt och hade det inte varit för en speciell anledning skulle jag aldrig gått ut med det nu. Tycker inte egentligen att folk har med det att göra då det är VÅRT val och VÅRT beslut att fatta. Ingen annans. Dock tror jag folk fått det om bakfoten. 
Iallafall, hade det inte varit för att vi ''litade på fel person/personer'' med att berätta detta hade det som sagt fortfarande varit en hemlighet, sedan skiter jag Egentligen i vilket, men istället för att varenda en som känner mig/vet vem jag är, ska höra det bakom min rygg tycker jag att folk ska höra/se det ifrån mig, det ska komma  ifrån mig och ingen annan. 
Har upptäckt att folk har väldigt svårt att hålla munnen stängd och en sån här stor grej tycker jag ändå att det är vi som föräldrar som bestämmer vilka som ska veta det och när. Och som sagt, som förälder är det en ganska stor grej och gärna något man vill berätta själv, då man med största säkerhet ( Vi i alla fall), är väldigt stolta över det här.

Ofattbart fortfarande, det är en liten sak intui mig som växer, som jag och min älskade har skapat tillsammans, ett litet mirakel. Så älskad redan nu <3

Har fått både positiv och negativ kritik över detta, det positiva suger jag i mig och växer som människa flera meter, att få höra att folk är glada för våran skull värmer djupt in i hjärtat!
Dock när all den här negativa kritiken kommer kan jag inte hjälpa att tycka att dessa människor kan hålla sina åsikter och tankar för sig själva och varken säga det till mig, min sambo eller till någon annan heller. Anser inte att det finns någon som helst mening med att sitta och baktala oss bakom vår rygg. 
Har hört saker som att Danne & jag inte är kapabla att ta hand om det här barnet, vi är inte stabila och vi borde överväga abort, men återigen detta är vårat beslut och varken vän, ovän och inte heller vår familj, anser jag har rätten att säga dessa saker till oss, vi är två vuxna (enligt lagen i alla fall ), som bor i vårt egna hem och har jobb båda två och vi vill inget hellre än att bilda familj nu, så jag ser verkligen inget problem. Men som sagt, de är tur att andra kan hitta problemen åt oss ;-)
Nej nog sagt, skriver de här för att jag vill det och för att jag vill att det ska komma ifrån mig så inte helt plötsligt hela världen vet om det och vi bara berättat det för ett 10-tal personer. Så, nu har jag talat ut och sedan kan folk tycka och tänka precis vad dom vill men förhoppningsvis kan folk bara glädjas med oss och se att vi faktiskt är LYCKLIGA över vårt beslut.

Love <3

~ If you could see me now would you recognise me
 Would you pat me on the back or would you criticise me
 Would you follow every line on my tear stained face
 Put your hand on a heart that's was cold  
As the day you were taken away ~


Idag berättade jag, för en nästintill främmande människa, om det svåraste åren i mitt liv.
Mitt liv i fosterfamilj.
Att berätta om ens liv - ett levande helvete - på ca 25 minuter, och få med det värsta händelser, åren, dagarna och minuterna i mitt liv, är helt sjukt. Att få med så mycket på kort tid - något som i självaverket tagit mig 3 år att bearbeta. 
Det är märkligt.
I alla fall frågade hon mig '' skriver du något i en blogg eller något?''
Mitt svar var '' inte så mycket om just det här, men om mycket annat''
Då tittade hon på mig och sa ''skriv.'' 
'' Förstår du själv ens vad du har varit med om? Och titta på dig nu!''

En kvinna jag ''känt'' några timmar som inte vet någonting, i princip, om mig och mitt liv.
Det fick mig att tänka efter, vad det var som faktiskt hände. 
På ett sätt minns jag min smärta, min sorg och min saknad efter vänner och familj som om det varit igår, å andra sidan känns det som om det var i ett annat liv. 

Livet är konstigt och likaså människan.

Tänk egentligen vad mycket vi klarar av, vi klarar av att ta smällar, smärta och sorg. Vi klarar det.

Psykisk och fysisk misshandel, vi kan ta det, det tar bara tid att bearbeta sorgen, smärtan och känslorna på sitt eget vis. 
Hade någon frågat mig för 2 år sedan vart jag skulle vara idag hade jag aldrig i mina vildaste fantasier kunnat föreställa mig Här.

Här på det sättet som i ''levande''. 
Här på det sättet som starkare. 
Mer levnadsglad och framför allt

- Lycklig.

Livets gång är bra oförutsägbar, konstigt, förvirrande och fullt av överraskningar.

Hade någon frågat mig för 2 år sedan vad jag skulle vara, hade jag aldrig i min vildaste fantasi svarat 
- Tillfreds. Tillfreds med mig själv och min tillvaro. Tillfreds med mig själv och den jag blivit, den personen jag blev genom min resa. 
För två år sedan var de enda tankarna jag hade 
- Jag ger upp.
-Jag klarar det inte.
- Jag orkar inte.
- Jag kommer aldrig klara det här.

And look at me now.

''Oh Yes, The past can hurt.
But the Way I see it,
You can either run from it or learn from it. ''
/Rafiki - Lejonkungen


Nu har det gått ett tag sedan jag skrev någonting, och jag antar att det har att göra med att jag dels har jobbat rätt mycket och varit upptagen med annat. 
Jag har velat skriva massvis med saker, men det är som om orden fastnar innan de hinner nå fingertopparna.
Jag är lyckligare än någonsin - ingen tvekan över huvudtaget - samtidigt som jag känner en ... ja jag vet inte..
Sorg?
Inte över allt som har hänt nu de senaste månaderna, eller, självklart är det en sorg jag bär med mig dygnet runt , men det är inte den slags sorg jag syftar på, mer att det känns som att människor man har varit jäkligt tight med bara ... försvinner?
Liksom slinker genom mina fingrar, och poff - så har man tappat kontakten, mer eller mindre.
Men å andra sidan har jag tagit upp gamla kontakter nu istället, vilket känns - minst sagt - underbart!
Men det är synd att det inte kan finnas en balans, kanske är det mitt fel? Kanske är den dennes fel?
Vad vet jag. 
Det kanske bara är så att vi står på olika ställen i våra liv just nu, vi har olika mål och förutsättningar i livet nu och kanske är det bara så det ska vara. Men ändå, att tappa en nära vän är ändå jobbigt på något sätt, en person man pratat med - kanske inte varje dag - men åtminstone ett flertal gånger i veckan och nu har det blivit.. vad ska man säga. inget?
Jag vet att jag inte är som ''alla andra tonåringar'' och jag kanske inte är - vad man kallar ''en normal tonåring'' men det är så Jag vill ha mitt liv. 
Jag vill jobba, jag vill sköta mitt eget hem, sköta en egen ekonomi och helt enkelt bara, växa upp.

Jag känner inte suget av att vara ute och festa Varenda helt medans andra är raka motsatsen, men det är okej. 
Det är våra olikheter som gör den stora helheten, men det gör ändå ont på något sätt...

Äsch jag svamlar, skiter i det här nu !

Hejpa

Mycket som har hänt på väldigt kort tid. 
Både bra och dåliga saker skulle man väl kunna säga. 
När allt det här bra händer, det är då ja saknar dig sådär extra mycket... Att inte kunna se framemot när ja träffde dig i förbifarten och kunde få dela med mig av lite goda nyheter, som när jag berättade att jag gått och förlovat mig. Leendet på dina läppar var oslagbart. 
Nu är det en sådan där stund igen, när det är något inom mig som jag bara vill dela av mig med.

Jag saknar dig, jag saknar dig, jag sa jag saknar dig mer än vad du tror. Vi ses på andra sidan, men tills dess så kommer jag att sakna dig <3

Idag är en dag då vi minns alla våra nära och kära som inte längre vandrar denna jord med oss.

Idag går alla mina tankar till er och jag minns vår tid tillsammans. 
Jag minns er med glädje, sorg och en enorm saknad.

Underbara, älskade - ni kommer nu och föralltid ha era speciella platser i mitt hjärta. 
All min tillit, kärlek och respekt till er. 
Jag älskar er, himmlens finaste <3

         

tjo.

Igår kom Marre och Danne på kaffe å fika och sedan bestämde ja illa kvickt att ja skulle gitta med dom hem till Dantheman's place för att ha en myskväll!
De blev go' middag 2 öl för mig och något glas rött!
Mycket trevligt, och på kvällskvisten fick vi först sällskap av två andra grabbar sedan när dom dragit bestämde sig min syster för att kika förbi! Haha, otippat och otroligt roligt! Så nu har D & M äntligen fått träffa min sötis syster och syster ryster har äntligen fått träffat dom efter många om och men med telefonsamtal hit och dit och sms mellan Danne och syrran! haha!

Iaf, hade en sjukt trevlig gårdag, dock inte mycket sömn då det först och främst var brottningsmatcher nästintill hela kvällen och det skulle kittlas hit och dit - jag vann ska tilläggas (A) sedan slocknade dom där två typerna när vi skulle se film!!!! Och när ja väl väcker dom för att ta partyt in till sovrummet och SÄNGEN för att SOVA där, då vart man övertrött och det brottades och kittlades lite till, haha, resulterade i att ja på något sätt kom emellan sängen och väggen så hela sängen åkte ut ifrån väggen och ja ner på golvet... Dom skrattade åt mig... *sadface* och även, D bestämde sig för att klockan halv 5 på morgonen börja visa massa tok roliga Youtube klipp, haha!  De va dock väldigt hemskt - men roligt :/

Haha, vaknade dock av en morgonpigg hund och vi steg därefter upp 10 imorse, bra jobbat om ni frågar mig, sedan vart de filmmys för hela slanten och sedan städning innan vi drog oss iväg in mot staden igen för käk och gå på affärer.
Och nu är jag hemma och ska softa sönder resten av kvällen!
Ja, där fick ni lite update, har man inget annat för sig så bloggar man. aja, tja tja hejpa!

 

Shoo bree va händer yää, peace brää va göry ny?

Tjo!
Sitter och dag filosoferar, like always.

Grymt taggad inför Måndagen! Nervös som ett ja vet inte vad, men nervös på ett bra sätt. Grymt taggad och spänd så nu vill ja faktiskt bara att det ska bli måndag, ja vet? Dumt. Haha men nej.

Ja menar ju fortare skolan startar - Dessto snabbare blir lov.

Satt ja, dock är de ju egentligen inte skolan ja längtar så där grymt mycket efter utan Måndag.
Sure thing, skolan. Ska lägga ner min själ nu och fan plugga jävel ( försöka iaf... men känner ja mig själv är de mycket snack och liten verkstad, MEN nej, ja ska försöka!) och försöka få upp betygen och sedan kan ja känna mig lite stolt dårå när de är sommarlov sedan. Fyfan. Sommar.

Som jag längtar.
Jag längtar efter Sol och Värme och allt där till.
Är det bara jag som tänkt på att Gemenskapen under sommaren är mycket bättre?
De är typ som att inget spelar någon roll, för det är S O M M A R !
Åhhhh :( ja vill ha.

Ja vill ha sena sommarkvällar.

Sena sommarkvällar på Alnö vid någon kool strand med massa härligt folk,

Ja vill ha sena sommarkvällar och bara sitta i en bil och åka runt runt med min bästa vän,

Jag vill ha sena sommarkvällar, stanna ute natten lång och göra något helt random som att, sitta på Södra Berget och bara glo på utsikten, sitta på en jävla sten och prata hela natten, göra allt. Natt bad, allt allt allt.

Åh grilla... Jag saknar att grilla... :/
Jag saknar att bara sitta med en kaffe kopp i schtekande solsken på min framsida med min fina mamma bredvid och prata om allt mellan himmel och jord, när hon samtidigt sitter där med sitt jäkla korsord, JÄMT! Spelar ingen jävla roll, varje dag på sommaren sitter hon där med sitt korsord.

Saknar att mobba henne lite för de (A) haha, snäll ja är.

Ja okej, nu låter ja jävligt dramatisk men ja, poängen är att ja saknar sommaren.

Värmen, solen, gemenskapen och alla möjligheter.
Visst, ja ska se till att jobba arslet av mig i sommar men ja ska även göra massa saker som ja verkligen längtar sjukt mycket till.

En Öl på eftermiddagen/kvällen när solen är påväg ner men de fortfarande är varmt ute. Det saknar jag.
Alkis ronja hej. Haha nej men, EN öl, haha.

Ja, sommar sommar sommar.
på något sätt är allt bara mycket bättre under just sommaren.
Okej, bortsett ifrån mygg, knott, bromsar och de här överdrivna tillskottet av spindlar, förutom de, så är allt bättre.

Så satt å titta igenom mina bilder och slänger upp några som får mig att känna äkta sommar feeling, bara för att ja saknar det så mycket!

S O M M A R ! !

/r'