Jag slutar aldrig förvånas eller förundras över hur ens liv kan förändras så drastiskt som mitt liv faktiskt har.
Jag tänker mycket på hur de personer runt omkring mig ser på mig idag. 
De människor som lärt känna den jag är idag och inte den jag en gång varit, hur de kan bli så otroligt förvånad över saker jag berättat om mitt förflutna. 
Och jag förstår dem till viss del, men samtidigt när någon kan säga något i stil med ''Men gud! Nej, jag kan verkligen inte föreställa mig dig sådan.'' Jag blir självklart glad för det bevisar att jag kommit en bra bit på vägen mot att bli den sk a bättre människan jag strävat för att bli, samtidigt som jag kan bli förundrad över hur somliga, nämner inga specifika, kan se mig som en otroligt ''bra'' människa. för på något sätt känner jag mig inte förtjänt utav dessa blickar, dess förundran och dess häpnad.

Hur mycket jag än försöker kan jag heller aldrig riktigt förklara för att en ''nykomling'' i mitt liv fullt ut ska förstå hur jag faktiskt varit. Det är lätt för de som hängt med ett bra tag att se en skillnad, eller jag hoppas de i alla fall, men de som är relativt nya bekantskaper och kontakter, jag kan aldrig lyckas stryka under hur mycket som hänt i mitt liv, hur mycket som har hänt. 
Samtidigt när jag ska öppna mig för någon som inte vet direkt mycket känns det som att jag söker uppmärksamhet om jag går djupare in på de lite mer svåra sakerna som hänt. De är en känsla jag får, hur andra reagerar har jag ingen aning om. 
Därför är det nog ganska lätt hänt för mig att inte dra upp de över huvudtaget, eller ja i somliga fall händer det såklart.

Sedan spelar det heller ingen roll hur mycket jag än försöker förklara för de som står mig närmast hur allt känts för mig, för hur jag än försöker kommer dom aldrig riktigt förstå. Ibland får jag en känsla av att de tycker att jag borde gått vidare, slutat tänka på det nu, men det jag tror att ingen aldrig riktigt kommer att förstå är att jag aldrig kommer att kunna bara släppa allt det som varit och se på det som att det inte berör mig. För det gör det. Det berör mig ända in i benmärgen och det gör fortfarande ont, uthärdligt numera (oftast), men det är endå en smärta som kommer sitta kvar och finnas där så länge jag lever.

Och att försöka förklara en sådan sak är inte det lättaste när omvärlden tycker att du borde gått vidare och slutat spendera tid att tänka över dessa saker, slutat diskutera och prata om det. Att jag ibland kommer hamna där i den där svackan när allt känns som värst och älta detta och förbanna dessa händelser. För det kommer jag nog alltid att göra. Och då spelar inte tiden någon roll. Det kvittar om det gått 1 år eller 10, jag kan fortfarande bli arg, ledsen och fruktansvärt besviken över sveket hos människor, vuxna framför allt. 
Sedan har jag även tänkt på det att jag väldigt ofta skriver om det på min blogg, och relaterar oftast 7 / 10 inlägg till det förflutna, men endast för att det är ett sätt för mig att ''bolla tankar med mig själv'', eller hur jag ska uttrycka mig. Ett sätt att bearbeta saker och ting och kunna leva mitt liv. Och som sagt det är inget rop på hjälp, mer en process jag måste gå igenom då och då.

Det kanske kommer en vändpunkt i mitt liv när jag ser saker och ting annorlunda, men just nu är det så det är. 
Min blogg handlar inte så mycket om min vardag på samma sätt som många andras bloggar handlar om. 
Jag skriver inte för ER skull, jag skriver för MIN skull. 
För att bearbeta mina sorger, mina synder, mitt förflutna. 
Ett sätt att se tillbaka på livet och försöka övertyga mig själv om att ingenting är omöjligt. 
För 5 år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att stå där jag gör idag. 
Jag anser att jag står ganska stadigt på jorden, jag är medveten om mina misstag, mina brister och de fel jag gör. 
Men jag är även medveten om vad jag förtjänar som människa och inte. 
Jag lever och jag ser saker och ting på mitt sätt, vilket jag grundar på de erfarenheter livet givit mig.
Du som läser dessa rader kan aldrig sätta dig in i min sitatuon och förstå mig, inte fullt ut. Det kan ingen.

Ingen har en blekaste aning om vilka inre kamper jag har varje dag jag bara kliver upp ur min säng.

Hur jag ibland kan vakna mitt i nätterna och att jag ibland måste tänka 5 gånger extra för att inse var jag är, hur mitt liv ser ut idag. Att jag idag är lycklig och mår bra, och att jag inte längre är en fånge inspärrad mellan 4 väggar.
Att jag idag faktiskt är här. Att jag fortfarande existerar på denna jord, att jag klarade mig ut levande, att ingenting är omöjligt så länge du kämpar dit du vill komma. 
Att jag ibland måste sansa mig för att inse att jag inte kan springa ifrån det förflutna utan helt enkelt omfamna det och helt enkelt acceptera att detta är ett val jag gjort. Att stanna kvar här och kämpa varje dag för att ta ett steg längre bort ifrån det som en gång varit nutid.

Det du heller aldrig kan förstå är alla sömnlösa nätter när jag har varit redo att bara ge upp. 
Efter timmar av olika diskussioner i min hjärna mellan mig och mitt alterego.
Hur många gånger jag stått vid det där vägskälet, mellan valet och kvalet - är det värt det?

Är det värt alla sömnlösa nätter, allt lidande, all smärta och all sorg?

Spelar det över huvudtaget någon roll vad som än kommer hända härnäst?

Dessa är frågetecken som jag försöker reda ut var och varannan dag. 
Men jag står här nu, eller hur?

Jag är fortfarande med i det här spelet som kallas livet, och jag har inte gett upp än.
Jag har inte givit mig hän till alla dessa utvägar jag kunnat ta, utan jag står kvar här och spelar.

Försöker vinna en kamp som jag inte ens är säker på om jag någonsin kommer kunna vinna. 
Men nu finns inga möjligheter eller alternativ att vara självisk.

Nu har jag min vinst ju!
Min fina dotter, och min fina familj. 
Det, de är min seger.

Och i mina ögon, oavsett vad som händer härnäst, oavsett hur många sömnlösa nätter, obesvarade frågor, hur många diskussioner i mitt huvud jag än kommer ha, kommer jag alltid gå ur detta spel som den största vinnaren utav alla. 
Även om jag inte vinner fullt ut. Så har jag vunnit de bästa just Jag kan.

Mitt mirakel, min skatt och min finaste lilla sessa. 
Och när jag tänker på henne, när jag ser på henne, när jag hör henne, kommer kämparglöden alltid att återkomma. 
Så långe jag lever har jag nu någonting värdefullt värt att kämpa FÖR. 
Jag kämpar nu inte bara för min skull med mitt förflutna, jag kämpar för hennes skull också.

För att kunna vara den bästa förebilden jag kan för henne, en bra mamma och ett gott omdöme. 
Och det är mitt slutgiltiga mål här i livet. Lyckas jag med det, har jag kammat hem storvinsten.

'' No one else will ever know the strength of my love for you.
   After all, you're the only one who knows how my heart sounds
   like from the inside. ''



 
Forever and always ♥

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hösten. Hösten med alla dess färger i all ära, men snälla låt hösten bara smyga förbi så obemärkt som möjligt. Finns det någon som faktiskt känner att dem blir glad av den? Majoriteten av alla jag pratar med, inklusive mig själv, poängterar numer...

En sådan där natt när tankarna flyger fritt... Senaste tiden har jag reflekterat mycket kring de senaste året. Mycket som hänt på väldigt kort tid. Jag har börjat arbeta extra på ett nytt jobb, vi har flyttat och givetvis blivit föräldrar, igen. ...

13e Mars. Dagarna, veckorna och månaderna flyger praktiskt taget förbi. Försöker hinna ikapp men de är sällan det går.^Så mycket jag planerar att jag ska göra, allt ifrån att träffa alla jag tänkt till att pallra sig ut och börja leta vårgarderober t...

Som rubriken lyder så är detta min första Q&A, mestadels för att jag aldrig haft särskilt mycket frågor värda att skriva om, haha.Och för de första vill jag bara säga de, till de frågor som inte dyker upp här vill jag tacka för alla fina kommentarer ...

17/11. Snart Decemeber.  Jag är inget större fan av av vintern och all hysteri kring jul, men jag älskar julen. Högtiden som jag får tillbringa med alla mina närmsta. Sedan att jag har jordens mest struliga och hetsiga familj, gör de nästan bara ...