Alla misstag, alla fel och allt som jag någonsin gjort orätt, jag vill fixa det.

Jag försöker varje dag att ''sluta fred'' med dom som en gång betytt något för mig, mer eller mindre.

Varför bråka, varför tjafsa, varför KRIGA när man istället kan leva i harmoni med varandra, jag säger inte att man ska vara bästa vänner, men tycker att man kan gå vidare och iaf se åt varandras håll, ja till och med heja på varandra, utan att de ska bli blickar, skitsnack och massa tjafs.

Tänker i banor nu som jag aldrig tänkt förut, och det är kanske för att jag har insett att man aldrig vet vad morgon dagen har att erbjuda. Man vet aldrig vad som finns runt nästa hörn. Man vet aldrig vad som kommer hända härnäst. Sådär orkar jag inte lägga ner energi på att bråka med människor, och om folk inte godtar min ursäkt, okej, fine de är upp till dom men jag har gjort det jag kan göra, och sedan är det upp till var och en vad andra gör med det. Vissa förlåter, går vidare, andra hänger kvar i gammalt groll och vältrar sönder det och tänker ''ska aldrig förlåta''. Men jag tänker Förlåt. 

En utav mina nära vänner flyttar snart, och det är på mig inifrån och ut, ovetskapen om vad som kommer härnäst. 

Kommer vi ses?

Definitivt inte lika ofta, ha, de vet jag. Sedan flyttade 2 av mina bästa vänner förra året. Folk dör, folk försvinner och om man ständigt bråkar och tjasar och inte tar vara på det som faktiskt är betydelsefullt så kan de en dag bara vara borta. 

Så var de med mina awesume friends, Linus & Emelie, dom flyttade när vi bråkade, och det var inte förens efter dom dragit som jag faktiskt insåg vad jag hade förlorat. Och kan verkligen inte med ord beskriva hur glad jag är över att dom förlät mig för mina misstag och att dom igen är och kommer förbli 2 utav de viktigaste personerna i mitt liv.

Jag önskar att jag hade varit Förklok, iställer för Efterklok, i så många lägen, i så många situationer. Men folk gör fel, folk gör misstag, och vet ni?

Det är bara mänskligt. Trots att jag förbannar mig själv för vissa val och vissa saker som jag gjort i mitt liv. 

Folk jag bråkat, tjafsat och haft konflikter med, jag begär inte att ni ska ta emot mig med öppna armar, och helt plötsligt vara bästa vänner, bara att man kan bete sig, se på varandra utan att mördarblickarna åket fram, kanske heja, kanske stanna å prata en stund, beroende på vad som hänt och ja. Beroende på mycket.

Men enligt mig, så är det lättare och mycket mer fridfullt att kanske inte vara bästa vänner med alla och kanske inte vara allas nr 1, men att folk iaf kan se åt mitt håll utan en massa skitsnack.

Tar hellre att jag är på den goda sidan med folk och folk ser åt mitt håll hejar, that's it, och sedan ha några få som betyder allt, än att ha dessa få och sedan vara hatad av alla andra.

Kalla mig naiv, men sådan är jag.

Nu drar jag mig ut till det fina vädret och försöker hitta kämparglöden inom mig och försöker ta mig ur denna aska och resa mig som den största fenix fågeln.

Ska sköta skolan, ska sköta praktiken, ska sluta förbanna denna jäkla förkylning och istället vara helt koollugn med den, då kanske den äntligen försvinner, vad vet jag? Tänka i andra banor, göra saker man egentligen inte är van vid.

Pröva på andra saker.

De ska jag göra nu, försöka? haha.

Ha en bra dag.

Peace, Love & Understanding.

/r'

Det är fel.

Så fruktansvärt fel.

Jag vill skrika, jag vill gråta och jag vill gömma mig på ett säker ställe där ingen någonsin kommer att hitta mig.

Jag vill säga precis vad jag tycker, tänker och känner. Men jag kan inte.

Satt just och tänkte tillbaka på mitt liv. På alla som mer eller mindre är och har varit, en del av mitt liv. Jag vill inte förlora dig. Jag har förlorat så fruktansvärt många under mitt liv, vänner, människor, folk jag litade på. Som jag trodde skulle finnas där, för alltid. Och du är en av dom.

Jag vill säga till dig precis allt de här, och så mycket mycket mer.

Men jag kan inte. Jag hade rätten att säga till dig allt det jag ville ha sagt men den rätten valde jag själv bort.

Sedan vet jag att de är det här du drömmer om, och hur kan jag vara den som förstör någons drömmar när jag har så otroligt många själv, och det enda man vill och vill höra är att folk finns där, stöttar och tror på en, så hur ska jag kunna be dig att inte dra?

När jag vet att de är de enda du verkligen vill. Bara dra härifrån.

Men de gör så ont. För du betyder så otroligt mycket mer än du tror och ser.

Du är en så otroligt underbar vän och jag vet att du säger att vi kommer att ses, men ärligt? när? Hur? var? NEJ!

Vi kommer inte att ses.

Så ja sitter här och tycker synd om mig själv och skriver på min jävla blogg, allt de jag egentligen skulle säga till Dig. Men modet dör ut, och jag blir sittandes här. Jag är så rädd. Så fruktansvärt jävla äckligt rädd. Rädslan av att aldrig mer se dig bränner mig sönder och samman inifrån. Ja, visst, vi kanske ses. Men hur ofta? 1 gång per år? 1 gång på 2 år? Mer sällan än då?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att du drar och det enda jag gör är att sitta här och känna hur ännu ett guldkorn i min värld försvinner allt längre och längre bort. Jag sitter här i min ensamhet och räknar dagarna. Dagarna tills du drar och aldrig mer kommer åter. 21 dagar. Det är 21 dagar kvar. Va fan är det liksom? Ingenting. Inte ett jävla skit. Jag behöver dig, du lyser upp de mörkaste dagarna, du finns där när jag behöver dig och när jag mår som allra jävligast och verkligen inte vill prata med någon, då finns du! Stöttar, låter mig snacka av mig, bli förbannad och du sitter bara där och lyssnar och tar emot all den skit jag sprider på livet, på människor, på mig själv. Sedan efter 20 minuter säger du, mår du bättre nu? och ler.

Och ja, det gör jag. Det gör jag verkligen. Men nu? Nej, inte ett jävla dugg bättre mår jag. För det är precis dessa ord jag borde säga till dig, men ändå sitter jag här, som den fegis jag är och känner tårarna stiga och rädslan växa. Så nej, jag mår inte bättre. Endast sämre. För du drar. Du sticker. Och du tänker inte på vad du lämnar bakom dig. Mig. Mig, mig mig! För fan!

Ja är less på att alla bara försvinner. Drar. Lämnar mig här. Ja pallar fan inte. Jag behöver dig! Kan du inte fatta de? Kan du inte se de? 

Du är ett guldkorn och en underbar vän och snart försvinner du, och jag vet, jag vet så väl, att när du en gång dragit kommer du aldrig mer åter. För det har du sagt nu så jävla länge och du har sagt att jag dör hellre än kommer tillbaka till denna jävla stad mer. Så jag vet. Jag vet att du aldrig kommer komma tillbaka. Så nej. Allt är inte okej. Allt är inte bättre. Allt är åt helvete jävla fel.

så fruktansvärt jävla fel.

Jag behöver dig. Men dessa ord, förblir bara ett dumt blogg inlägg som folk kommer glömma bort 1 sekund efter att dom läst de. Och du, du läser inte ens bloggar. Så du får aldrig veta, hur jag egentligen känner. Att jag egentligen vill att du ska stanna när jag säger att du kan gå. Att de är okej. Men de är det inte. Inget är okej. Inte ett dugg okej.

Allt är åt helvete jävla fucked up fel. Du drar. Jag stannar. Inget är bra. Allt är fel. Så jävla mycket fel.

Finns så fruktansvärt mycket jag vill och har lust att skriva just nu.

Har så mycket inom mig och vet inte vart jag ska ta vägen med allt.

Är arg, less och allmänt nere för att ja inte har någon ork pga denna dumma förkylning, och jag blir irriterad på små saker eftersom jag inte kan göra det jag vill göra för mitt huvud och min kropp säger emot. Hela mitt Jag skriker nej för min ork är som bortblåst.

Allmänt nere för att det är så fruktansvärt mycket som pågår i mitt liv och i min vardag just nu och allt känns bara en ANING för mycket, en aning för jobbigt.

Har ingen ork att ta tag i skolan, tänker saker som ''spelar ändå ingen roll vad jag gör nu de är snart lov, hinner inte ändra ett skit på den korta tid som är kvar nu'' 
''Praktik? Varför?'' 
Saken är den, jag KAN hinna med saker i skolan och jag älskar min praktikplats, men de är väl samma där att orken helt enkelt inte är med just nu.

Orkar fan inte ens gå ut med min hund längre för de enda jag orkar är att sova, röka & dricka vatten.

Fan.

Blir less, arg och förbannad på mig själv för att ja är sjuk, för att ja tänker som jag gör, arg, less och förbannad på alla andra också för att alla andra ORKAR vara ute och sola, alla andra ORKAR åka till affären, eller solariumet eller va fan de nu är, men ja orkar inte, för jag är förkyld och denna förkylning tar kål på mig, fan aldrig varit med om en sådan fruktansvärd förkylning förut.

Less, arg och förbannad för att de är så mycket jag vill göra och allt som ja önskar att göra känns som miljarder mil ifrån. Som till månen och tillbaka igen, 77 gånger om. Så långt bort känns mina drömmar, önskemål, framtidsplaner och ja allt... hela mitt liv känns 100 mil bort.

Vet fan varken ut eller in, yr och yrsel hela tiden, men de är kul. kul liv.

Ja, vet inte ens vad meningen med detta inlägg var men... aa....

''Don't stop believing, hold on to the feeling.''

Nej, sluta aldrig tro. 
Men vad gör man när allt man någonsin trott på inte längre existerar?

När ens tro och ens hopp är borta. Då är de fan inte lätt att Inte sluta tro.

För vad i helevete ska man tro på när de inte finns något kvar att tro på?

Lick it up and just keep smiling.

Fuck you, fuck life.

Over n fucking out.

trött på att folk bryr sig så mycket om vad man gör och inte gör.
trött på att folk ens lägger ner energi och tid på att klaga sönder andra.

när dom egentligen inte har ett skit med saker och ting att göra.

Min skit är min skit, så de är ingenting du behöver bry dig i. Mitt liv, mitt skit, mina val.

Din skit är din skit, bryr ja mig inte i, för att de är just de, DITT. Och de ha jag ingenting med att göra. Ditt liv, Ditt skit, dina val.

Sluta bry er så jävla mycket i alla andra och börja ta tag i era egna liv och sluta gräva ner sig i andras skit.

/Less tchey 

Jag är ingenting Alla gamla tankar bara snurrar omkring.

Flickan hon känner sig ensam ibland

 Hon drömmer om att resa till spännande land 

Hennes ögon berättar en hemlighet

 Men gåtans svar är det ingen alls som vet

 Flickan i sången är som ett barn

 Känner sig fången i en billig roman

 Men genom muren kan ingen nå

 Hon är flickan ovanpå 

Jag ligger kvar i sängen fastän klockan är tolv 

Jag tänker på sången jag hörde genom mitt golv 

Raderna om flickan som någon sjöng

 Allt det där någon skrev finns etsat i min dröm 

Flickan hon säger jag är ingenting

 Alla gamla tankar bara snurrar omkring

 Och jag vill aldrig älska nån så djupt igen 

Ger man av sig själv blir man bara alltid bränd.


Som någon i en sång.

Är det vad jag är?

En trasig figur som folk skriver låtar om?

Känner igen mig själv i denna låt.

Fuck life. 

Working hard to get my fill,

Everybody wants a thrill

Payin' anything to roll the dice

Just one more time

Some will win, some will lose

Some are born to sing the blues

And now the movie never ends

It goes on and on and on and on.

Nej usch, nu vill ja inge mer. Bort vill ja!
--------nu nyss.
Vill börja leva livet som jag drömmer om.

Vill börja leva och känna hopp.

För just nu finns det endast hopplöshet.

Går de? Går det inte?

Kan jag? Kan jag inte?

Kommer jag? Kommer jag inte?

Händer det? Händer det inte?

Jag vet inte, och jag vill veta. Nu. Nyss.

Ge mig jobb, ge mig pengar, ge mig hoppet tillbaka.

Ge mig en mening igen.

Fattar inte.

Ena stunden känns det som att livet är på topp,

nästa som att man är på botten igen.

Jag fattar fan inte.

Så sjukt.

Så fruktansvärt sinnes sjukt.

Jävla liv. Jävla jag. Jävla mig.

Som ett mirakel.
En enda blick.
Ett andetag.
En stund.
Ett Minne.
Som bleknar.

Ju längre tiden går.
Skulle göra allt.
För att ha dig tillbaka.
Här hos mig.
Jag saknar dig.
Varje dag.
Varje timma.
Varje Minut.
Varje sekund,

i varje andetag.

Kom.
kom tillbaka.

Jag behöver dig.
Vill ha dig här.

Du betyder.

Mer än du ser.

Mer än du förstår.

Men jag förstår.

De är en omöjlighet.

Ha.

Fuck life. 

Ja... vet inte vad jag ska skriva riktigt.

De senaste dagarna har bara varit ett enda vimmel.

Som ja vet att jag sagt förut är inte min blogg bara en blogg för mig utan även min dagbok, och det enda jag vill just nu är att bara skriva ner de senaste dagarna, allt som har hänt och bara andas ett tag. Slippa tänka bara för några sekunder.

Men, förnuftet tar överhand och säger åt mig att det inte vore det smartaste draget att skriva det här. På Internet. Där alla som vill kan läsa det. För det angår inte alla. Bara vissa få. Så jag skriver ner dom på ett dokument på min dator senare, och 2 minuter efter att jag skrivit ner allt kommer jag radera de dokumentet så ingen någonsin kan få möjlighet att läsa mina innersta tankar för tillfället. För vad ja skulle skriva skulle såra, vad jag skulle skriva skulle smärta. Andra. Men även mig själv. För då har jag det där. Svart på Vitt. Vilken total idiot jag är. Andra är. Hur jävligt få hjärnceller jag egentligen har. Jag skriver att jag har mognat. Men vart tog det vägen i helgen? Mitt sunda förnuft? Vart har de tagit vägen? Jag vet ärligt talat inte. Men jag skäms. Nå så fruktansvärt. Inte för att de betyder mycket för tillfället. Men det gör jag. Så som jag känner nu, har jag endast känt ett få tal gånger tidigare. Dum, korkad, en stor idiot, skulle nog även kalla mig själv för första gången en fjortis. Jag skäms. Nå så fruktansvärt. Men ingen fattar. I mina egna ögon är jag ingenting just nu. En liten skit. En lort. De är precis vad jag är. Trodde jag var bättre än såhär. Ha. Ja, visst. Jag har mognat och vuxit de senaste året mer än någonsin, men nu? Just för tillfället, igår, i förrgår, är och var jag personen jag var för så många år sedan igen. Jag skäms. Jag skäms nå så fruktansvärt. Men vem bryr sig egentligen om en lort?

Inte jag.