Timmen har passerat tolv. 
Ny dag och med andra ord är fars-dag över.

Det har varit en fin dag, min fina pojk har fått fira sin första fars-dag och jag blir varm i hjärtat.

Dock kan jag inte hjälpa tomheten som uppstår dagar som dessa. 
Jag har allt en människa kan begära. Egentligen. Nästa. Förutom Dig.
Jag klarar inte av att ha dig nära för du förstår inte mina gränser,

och jag klarar inte det här heller för då är du alldeles för långt bort.
1 önskan. 1 tanke. 1 dröm.

Jag önskar. Jag tänker. Jag drömmer.
Men hoppet är ändå det som är starkast.

Som de säger, hoppet är det sista som lämnar en människa. Det är nog sant. För här sitter jag, 20 år senare, när allt alltid varit detsamma, och hoppas - fortfarande - på en förändring. Något jag vet aldrig kommer hända. 
Jag vet det så väl och jag inbillar inte mig själv att Tro att någonting någonsin kommer att bli annorlunda, men då är ju det där hoppet ändå kvar. Jag är inte naiv, inte heller en som inte kan ta sannigen, ingen som är rädd att se faran i vitögat, men någonstans lever ett hopp inom mig, och ibland slår det ut allt det andra och allt som kretsar är just hoppet. Mina tankar fylls av hopp, men bara för 1 minut, för sedan kommer det sunda förnuftet krypandes tillbaka ifrån skuggorna, först långsamt där någonstans i bakgrunden, för att sedan ta sats och anfalla mig med all sin kraft, ett knytnävslag. I magen. Luften försvinner. Jag kippar efter luft och.

Sanningen slår till igen.

Jag är inte naiv nog att tro att något kommer förändras nu. Du har haft 20 år på dig att göra denna förändring men vi står fortfarande här och stampar. Jag är heller inte rädd för sanningen, för detta är sanningen. Min sanning. Den sanning och det liv jag levt hela mitt liv, så jag kan ta det.

Och trots att jag gärna skulle vilja, så kan jag aldrig, varken då, nu eller sedan, hata dig. Inte på något sätt. 
Jag kan vara arg, ledsen, besviken, frustrerad - ja rent utsagt förbannad. Men aldrig hata.

För mig är mitt barn mitt allt. Mitt allra viktigaste. Den viktigaste delen av Mig. 
En ständig oro. Att något ska hända henne, att jag inte är bra nog. 
Varje litet andetag som låter konstigt hoppar mitt hjärta över ett slag, varje gång hon låter snorig blir jag iskall i hela kroppen och varje gång hon sover, trots sitt andningslarm, måste jag springa in, lyssna och böja mig över henne och hålla min hand ovanför hennes näsa för att kontrollera att hon fortfarande andas. Hon är min prio ett här i livet, precis som det ska vara när man är förälder. Man ska vara orolig, mån om sina barn, skydda dem mot de man kan och förhindra fara och att de blir utsatt för saker de inte ska bli. Se till att de växer upp i en trygg miljö, full av värme och kärlek. Närhet och trygghet. 

Och kanske är det för att du gjorde motsatsen mot mig som gör att jag är så överbeskyddande.
Kanske är det för att jag inte vill att hon ska ha det på samma sätt som jag hade det ibland. Ofta. Nästan jämt. 99% av gångerna. 
Kanske är det tack vare dig som jag anstränger mig lite mer. Anstränger mig att vara lite bättre. Försöker tills det är långt över bristningsgränsen. Långt över nog. För mig. Att jag håller allt inom mig, för upptagen av att försöka vara bra, tills det är för sent. Kanske. Vem vet. Jag vet bara att det skulle vara lättare om jag kunde hata dig, ibland i alla fall. Då skulle jag aldrig behöva fundera, om jag gör rätt. Är jag en dålig människa för att jag sätter ned foten och respekterar mig själv så pass mycket att jag vet att jag inte behöver vara en förälder åt min förälder? Är jag en dålig människa för att jag visar att Enough is enough. Är jag en dålig människa som stänger dig ute för att du trampar alldeles för långt in. Är jag en dålig människa för att jag känner magen knyta sig när jag ser dig ringa och jag ändå svarar och efter förbannar jag både mig själv och dig för att jag svarat. För att du lagt din ångest, DIN skuld och DITT taskiga liv på Mitt samvete. Jag vet inte. Kanske. 
Jag vet bara att ingen förtjänar att inte ha 2 föräldrar.

Ingen förtjänar att inte glädjas åt sin egen familj och ingen förtjänar att behöva ta de beslut jag tar, för ett barn ska aldrig behöva göra det. För även om jag själv är en förälder nu, och jag numera är klassad som vuxen, så¨är jag fortfarande Ditt barn och jag är vuxen NU, men jag har inte alltid varit det. Förut var jag endast det, ett barn. För rädd för att göra dig arg. Rädd för att du skulle avsky mig och skälla på mig. Rädd för mitt eget kött och blod.

Och ändå kan jag inte hata dig.

För jag älskar dig.

Mer än du förstår.

Men jag orkar inte längre ta din skit.

Få en utskällning för att jag inte, varje ledig minut, varje ledig stund jag har - sitta och hålla dig i handen för att du ställt till ditt eget liv så pass mycket så du inte ens orkar med dig själv. Jag orkar helt enkelt inget mer.
Jag orkar inte må dåligt när vi pratar, få dåligt samvete för att jag är lycklig. 
Att jag nu skaffat mig en egen liten familj är inget du förstår.

För jag är då en dålig människa, och dotter, som inte spenderar tillräckligt mycket tid med dig.

Men all min tid går åt, åt min egna familj nu. 
Och innan de fanns i mitt liv var det samma sak. Jag spenderar min tid med min familj.

Men jag kan inte anse att du är en del av den. På ett sätt är du, för vi är bundna till varandra för alltid, vare sig vi vill eller inte. Men å andra sidan är du inte det. För du har aldrig varit en riktig familj för mig. En riktig familjemedlem. Som stöttar. Finns där. Tröstar och bryr sig om. 

Jag älskar dig, det har aldrig - och kommer aldrig - att förändras. Men jag orkar inget mer.

Mitt hjärta väger bly över att det är som det är, men du måste förstå att det blir för mycket.
Med bara mina egna problem blir det för mycket, och när du lägger alla dina problem och all skuld för dom på mig... Det går inte. 
Det blir för mycket.

Mitt hjärta blöder av att de är som det är, men mitt sinne är lättare än på väldigt, väldigt länge. 
Jag älskar dig, nu och föralltid, och allt är inte dåligt. Du var ju min hjälte, kommer du ihåg de?

Varje 6 årings hjälte är ofta deras pappa, och för mig var det inte annorlunda på något vis. 

Du har gett mig mycket, samtidigt som du har tagit mycket. 

Orden har tagit slut. 
Jag är tom.

Finner inget mer att skriva nu.

Så, Grattis på Fars-dag pappa.

Allt var inte dåligt. 
En del var riktigt bra också.

Du vet det, och jag vet det.

Vi vet.

Allt det bra.

Men vi vet även det som inte alls är bra.

Vi sätter punkt här.

Godnatt.