En sådan där dag.

En sådan där vecka.

En sådan där månad.

Precis som alla andra.

Det går i vågor.

Vissa dagar är lättare än andra.
Vissa timmar och vissa minuter är lättare än andra.

Som en berg -och -dalbana.

Det kan skifta på två röda.
Och ingen kan förutspå det, allra minst jag.
Som ett knytnävslag.
Och marken under mina fötter försvinner.

Det finns inga rätt och inga fel.
Inga löften om en bra dag och en ljusare morgondag.
För på bara några sekunder kan allt förändras.
Jag försöker förklara, men orden fastnar i halsen.
Så jag skriver.
För i ärlighetens namn , jag kan inte. 
Jag kan inte förklara. Jag kan inte beskriva.
Jag kan inte berätta.
Allt bara Är.

Det finns liksom inget att säga.
Inget nytt att berätta.
Allt bara Är.


Jag vill finna orden att beskriva, mer än något annat vill jag försöka förklara.
Men det är liksom inget nytt att berätta. Ingenting jag säger gör att historien slutar på något annat sätt.
Alltid samma början, samma mitt och exakt samma avslut. 
Som en dålig bok man inte kan sluta läsa om och om och om och om igen.
Så jag är tyst. 
För vad jag än säger är jag en skiva som går på repeat, allt återupprepas. 
Inget är annorlunda den 711:e gången jag berättar samma gamla historia.
Bara det att, det är ingen skräckfilm, ingen tragedi, ingen hjärtskärande bok att gråta en skvätt över och sedan lägga i bokhyllan för att samla på en massa damm och sedan glömma.
Det är mitt liv.
Min historia.

Jag vill mer än någon annan att allt bara ska försvinna.
Jag vill kunna vakna en dag och inte komma ihåg.
Vakna en dag och 3 år av mitt liv ska bara vara bortblåsta.
Jag önskar mer än något annat att jag kunde glömma.

Men hur väl jag än försöker kryper tankarna fram och överväller mig och drar mig ner på djupet igen.

Och jag försöker andas men det är som att vara under vatten. Andas du får du vatten i lungorna, och får du inte luft tillräckligt snabbt vet du att det är över.

Föreställ dig det ögonblicket när du inser att du fått en kallsup, och vattenytan är för långt borta.

Dessa få små sekunder av panik innan ditt ansikte träffar vinden och du kan andas igen, det är så det är varje dag.

Jag håller andan i hopp om ett bättre slut, att tankarna inte ska leda mig till samma tragiska, hjärtskärande, förbannade slut.

Jag vill glömma.
Gömma mig ifrån mina egna tankar och minnen och fly.

Men hur fort jag än försöker springa så springer tankarna och minnena snabbare och hinner ifatt mig, varje gång. Varje förbannade, jävla gång.

Du har nog glömt.
För dig var det en tragisk artikell om en stackars liten flicka som hamnat snett i livet.

För mig.

Det var min verklighet.
Du läste och tackade gudarna och jesus och heliga jävla maria och alla små djävlar att det inte var Ditt barn, att det inte var Du, att de bara var en okänd liten unge som nu äntligen fått kommit hem.

För mig?
Raka motsatsen.

För mig var det en början av ett evigt kämpande av att ens ta mig igenom en enda dag.
3 år i ren fångenskap, visst - i all ära -, men ibland undrar jag om det här är värre.
Att dagligen kämpa sig igenom och försöka hålla en god min och klara av vardagen. 
Alla måsten.
3 år mitt i ingenstans.
Visst.
Men det är snart 6 år sedan jag kom hem, och jag undrar, vad är egentligen värst?
3 år i fångenskap mitt i ingenstans och ingenstans att ta vägen förutom skogen?
Eller 6 års fångenskap av smärta, tårar och en daglig kamp, fast i sin egen kropp.

Hur förklarar man en sådan sak så att en som är ovetande ska förstå?

Det går inte.
Jag har försökt.

Och jag förbannar mig själv var eviga dag.

Självömkan. Ego. Uppmärksamhetskrävande lilla flicka.

Jag tänker det.
Så det är klart att andra tänker samma sak.

Dags att gå vidare. Ja. Så är det.

Jag vet bara inte hur.

''She never slows down.
She doesn't know why but she knows that when she's all alone, feels like its all coming down
She won't turn around
The shadows are long and she fears if she cries that first tear, the tears will not stop raining down

So stand in the rain
Stand your ground
Stand up when it's all crashing down
You stand through the pain
You won't drown
And one day, whats lost can be found
You stand in the rain

She won't make a sound
Alone in this fight with herself and the fears whispering if she stands she'll fall down
She wants to be found
The only way out is through everything she's running from wants to give up and lie down.''