Har inte uppdaterat på länge nu, kanske för att jag inte haft mycket att skriva om.
Min vardag består numera inte av mycket mer än att ta hand om det dyrbaraste jag har, och se till så att allt är till hennes belåtenhet.
Det är verkligen ett heltids jobb att vara småbarns mamma.

Men det är det underbaraste jag har varit med om!
Att få se min fina unge växa och bli mer och mer medveten om allt.

Dock kan jag inte hindra dessa tankar som dyker upp då och då.
Det är verkligen en hemsk värld vi lever i. Människor utnyttjar varandra, glädjs åt andras motgångar och misslyckande, och lever på uppmärksamheten från andra.

Speciellt de som lämnat jordeytan.

Jag tycker uppriktigt och ärligt att det är fruktansvärt hur andra kan gå runt och få andras medlidande och kalla på sig själv uppmärksamhet för att skrika ut ( inte bokstavligt alla gånger ) hur synd det är om dom när en människa de känt gått bort, jävligast när personer ifråga sällan eller aldrig umgåtts med de som gått bort men sekunden deras död meddelas är de bästa vänner, och uppriktigt sagt ställer sig i ljuset och skymmer de som faktiskt sörjer med största hjärtesorg.

Det är märkligt hur populär en människa kan bli för att de går bort, människor som tidigare kastat skit på en människa, höjer den plötsligt till skyarna och får det att låta som om det varit ens bästa vän.

Detta är något jag tänkt på länge länge, men har inte förens nu kunnat sätta ord på de tankar jag haft.

Att rent utsagt höja sig själv genom en bortgången är i mina ögon riktigt äckligt.

Sedan när det fasktiskt är någon man känner som går bort, att då ha mage att uttrycka sig i att andra människor är patetiska för att dom också sörjer samma människa som har gått bort.
Flera års vänskap och en människa kan säga något dylikt om en människa som stått en bortgången nära, nästintill halva sitt liv. Hur kan de vara patetiskt?
Hur kan det vara patetiskt att sörja en nära vän, bara för att man inte umgåtts just vid den tidpunkten i livet när denne gått bort? Har man då inte rätt att kalla denne sin vän? En närstående?
En man vuxit upp med.

Jag förstår inte...

De flesta människor vet livets gång och det är att vänner kommer och går, vissa stannar för alltid, men vänskap för mig är också att man kan gå veckor, månader och ja faktiskt till och med år, där man inte pratar särskilt mycket eller umgås, men när man väl träffas över en kaffe eller what so ever, så är ändå allting som om de var igår man talades vid.

Så ser jag på vänner och det är vänskap för mig.

Jag pratar inte med alla mina vänner varje dag, fan inte ens varenda vecka eller månad, men när vi ses så är allt ändå som om det var en timme sedan vi sågs trots tiden vi varit ifrån varandra.

Så ja, jag är lite skrämd av dessa tankar om vilken värld jag satt min dotter i.

För denna värld är så full av egosentriska, själviska, jubel idioter och min farhåga är att min dotter ska behöva växa upp och möta dessa.

Men å andra sidan tänker jag på allt det fina livet delar med sig av, en värld av värme, äkta kärlek, äkta vänskap, familj och glädje och det får mig ändå att tro att min dotter kommer klara sig galant.
För är det något hon har runt omkring sig så är det just det, för jag såg till för länge sedan att kapa banden med de som inte tillförde något i mitt liv. Energi tjuvar, glädjedödare, kränkande och hånande människor. För det är ingen miljö hon behöver växa upp i, runt falska och rent utsagt elaka människor.

Hon har en familj som höjer henne till skyarna och hon har värme och kärlek runt om sig vart hon än vänder sitt fina lilla huvud och det är nog det finaste någon kan få, jag hoppas det i alla fall.

Hon är den absolut viktigaste lilla människan i mitt liv och därav att jag gjort mig av med de som jag tror kan medföra något negativt, jag gjorde det för henne, men även för mig själv.