Det svåraste som finns är att sätta ord på en känsla. Att beskriva med ord hur man känner. Hur ska man förklara för andra hur det är man känner när man knappt vet det själv?

jag vill skrika tills det inte finns något annat kvar än tomhet.

En tomhet som fyller mig innifrån och ut och att allt bara är just tomt.

jag vill gråta men tårarna vägrar att hitta mig.

jag vill skrika men rösten sviktar.

jag vill springa fast benen vägrar att lyda,

men mest av allt vill jag resa mig igen, som jag gjort så många gånger förr,

men kroppen lyder inte.

Jag är fast i min egna lilla bubbla.

Och jag är tyst.

För kanske om jag låtsas som att inget finns där inom mig kanske dessa känslor försvinner.

Om jag är tyst och inte uttalar orden högt kanske det bara är en illusion och inte något som blir verklighet så fort jag sätter ord på det och uttalar dem.

Men mest av allt vill jag bara vakna en morgon som jag alltid gjort och från en dag till en annan så känns allting bara... Okej.

inte jra, men okej.

inte kanon, men uthärligt.

För just nu känns det som jag kommer drunkna i min egen rädsla, ilska, frustration, sorg och smärta.

Att alltid känna sig otillräcklig, som om man inte hör hemma någonstans.

Vart jag än vänder mig så blir jag bara besviken på allt och allt runt omkring mig.

arg och ledsen för att bli tagen för givet men mest av allt att man inte räknas in någonstans.

Att dessa besvikelser uppstår dagarna i ända.

Om någon bara kunde se igenom fasaden och orden "Jag mår bra." 

Bara någon endaste gång.

Eller snarare bara visa intresse och i alla fall ställa frågan "Hur mår du? Vill du prata?"

Men mina tankar är bara ett stort tomt eko ut i ingenstans.