Alla misstag, alla fel och allt som jag någonsin gjort orätt, jag vill fixa det.

Jag försöker varje dag att ''sluta fred'' med dom som en gång betytt något för mig, mer eller mindre.

Varför bråka, varför tjafsa, varför KRIGA när man istället kan leva i harmoni med varandra, jag säger inte att man ska vara bästa vänner, men tycker att man kan gå vidare och iaf se åt varandras håll, ja till och med heja på varandra, utan att de ska bli blickar, skitsnack och massa tjafs.

Tänker i banor nu som jag aldrig tänkt förut, och det är kanske för att jag har insett att man aldrig vet vad morgon dagen har att erbjuda. Man vet aldrig vad som finns runt nästa hörn. Man vet aldrig vad som kommer hända härnäst. Sådär orkar jag inte lägga ner energi på att bråka med människor, och om folk inte godtar min ursäkt, okej, fine de är upp till dom men jag har gjort det jag kan göra, och sedan är det upp till var och en vad andra gör med det. Vissa förlåter, går vidare, andra hänger kvar i gammalt groll och vältrar sönder det och tänker ''ska aldrig förlåta''. Men jag tänker Förlåt. 

En utav mina nära vänner flyttar snart, och det är på mig inifrån och ut, ovetskapen om vad som kommer härnäst. 

Kommer vi ses?

Definitivt inte lika ofta, ha, de vet jag. Sedan flyttade 2 av mina bästa vänner förra året. Folk dör, folk försvinner och om man ständigt bråkar och tjasar och inte tar vara på det som faktiskt är betydelsefullt så kan de en dag bara vara borta. 

Så var de med mina awesume friends, Linus & Emelie, dom flyttade när vi bråkade, och det var inte förens efter dom dragit som jag faktiskt insåg vad jag hade förlorat. Och kan verkligen inte med ord beskriva hur glad jag är över att dom förlät mig för mina misstag och att dom igen är och kommer förbli 2 utav de viktigaste personerna i mitt liv.

Jag önskar att jag hade varit Förklok, iställer för Efterklok, i så många lägen, i så många situationer. Men folk gör fel, folk gör misstag, och vet ni?

Det är bara mänskligt. Trots att jag förbannar mig själv för vissa val och vissa saker som jag gjort i mitt liv. 

Folk jag bråkat, tjafsat och haft konflikter med, jag begär inte att ni ska ta emot mig med öppna armar, och helt plötsligt vara bästa vänner, bara att man kan bete sig, se på varandra utan att mördarblickarna åket fram, kanske heja, kanske stanna å prata en stund, beroende på vad som hänt och ja. Beroende på mycket.

Men enligt mig, så är det lättare och mycket mer fridfullt att kanske inte vara bästa vänner med alla och kanske inte vara allas nr 1, men att folk iaf kan se åt mitt håll utan en massa skitsnack.

Tar hellre att jag är på den goda sidan med folk och folk ser åt mitt håll hejar, that's it, och sedan ha några få som betyder allt, än att ha dessa få och sedan vara hatad av alla andra.

Kalla mig naiv, men sådan är jag.

Nu drar jag mig ut till det fina vädret och försöker hitta kämparglöden inom mig och försöker ta mig ur denna aska och resa mig som den största fenix fågeln.

Ska sköta skolan, ska sköta praktiken, ska sluta förbanna denna jäkla förkylning och istället vara helt koollugn med den, då kanske den äntligen försvinner, vad vet jag? Tänka i andra banor, göra saker man egentligen inte är van vid.

Pröva på andra saker.

De ska jag göra nu, försöka? haha.

Ha en bra dag.

Peace, Love & Understanding.

/r'