Det är fel.

Så fruktansvärt fel.

Jag vill skrika, jag vill gråta och jag vill gömma mig på ett säker ställe där ingen någonsin kommer att hitta mig.

Jag vill säga precis vad jag tycker, tänker och känner. Men jag kan inte.

Satt just och tänkte tillbaka på mitt liv. På alla som mer eller mindre är och har varit, en del av mitt liv. Jag vill inte förlora dig. Jag har förlorat så fruktansvärt många under mitt liv, vänner, människor, folk jag litade på. Som jag trodde skulle finnas där, för alltid. Och du är en av dom.

Jag vill säga till dig precis allt de här, och så mycket mycket mer.

Men jag kan inte. Jag hade rätten att säga till dig allt det jag ville ha sagt men den rätten valde jag själv bort.

Sedan vet jag att de är det här du drömmer om, och hur kan jag vara den som förstör någons drömmar när jag har så otroligt många själv, och det enda man vill och vill höra är att folk finns där, stöttar och tror på en, så hur ska jag kunna be dig att inte dra?

När jag vet att de är de enda du verkligen vill. Bara dra härifrån.

Men de gör så ont. För du betyder så otroligt mycket mer än du tror och ser.

Du är en så otroligt underbar vän och jag vet att du säger att vi kommer att ses, men ärligt? när? Hur? var? NEJ!

Vi kommer inte att ses.

Så ja sitter här och tycker synd om mig själv och skriver på min jävla blogg, allt de jag egentligen skulle säga till Dig. Men modet dör ut, och jag blir sittandes här. Jag är så rädd. Så fruktansvärt jävla äckligt rädd. Rädslan av att aldrig mer se dig bränner mig sönder och samman inifrån. Ja, visst, vi kanske ses. Men hur ofta? 1 gång per år? 1 gång på 2 år? Mer sällan än då?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att du drar och det enda jag gör är att sitta här och känna hur ännu ett guldkorn i min värld försvinner allt längre och längre bort. Jag sitter här i min ensamhet och räknar dagarna. Dagarna tills du drar och aldrig mer kommer åter. 21 dagar. Det är 21 dagar kvar. Va fan är det liksom? Ingenting. Inte ett jävla skit. Jag behöver dig, du lyser upp de mörkaste dagarna, du finns där när jag behöver dig och när jag mår som allra jävligast och verkligen inte vill prata med någon, då finns du! Stöttar, låter mig snacka av mig, bli förbannad och du sitter bara där och lyssnar och tar emot all den skit jag sprider på livet, på människor, på mig själv. Sedan efter 20 minuter säger du, mår du bättre nu? och ler.

Och ja, det gör jag. Det gör jag verkligen. Men nu? Nej, inte ett jävla dugg bättre mår jag. För det är precis dessa ord jag borde säga till dig, men ändå sitter jag här, som den fegis jag är och känner tårarna stiga och rädslan växa. Så nej, jag mår inte bättre. Endast sämre. För du drar. Du sticker. Och du tänker inte på vad du lämnar bakom dig. Mig. Mig, mig mig! För fan!

Ja är less på att alla bara försvinner. Drar. Lämnar mig här. Ja pallar fan inte. Jag behöver dig! Kan du inte fatta de? Kan du inte se de? 

Du är ett guldkorn och en underbar vän och snart försvinner du, och jag vet, jag vet så väl, att när du en gång dragit kommer du aldrig mer åter. För det har du sagt nu så jävla länge och du har sagt att jag dör hellre än kommer tillbaka till denna jävla stad mer. Så jag vet. Jag vet att du aldrig kommer komma tillbaka. Så nej. Allt är inte okej. Allt är inte bättre. Allt är åt helvete jävla fel.

så fruktansvärt jävla fel.

Jag behöver dig. Men dessa ord, förblir bara ett dumt blogg inlägg som folk kommer glömma bort 1 sekund efter att dom läst de. Och du, du läser inte ens bloggar. Så du får aldrig veta, hur jag egentligen känner. Att jag egentligen vill att du ska stanna när jag säger att du kan gå. Att de är okej. Men de är det inte. Inget är okej. Inte ett dugg okej.

Allt är åt helvete jävla fucked up fel. Du drar. Jag stannar. Inget är bra. Allt är fel. Så jävla mycket fel.