Jag är så trött. Så otroligt jävla trött. 

I Dina ögon kommer jag alltid vara den människa jag var.
Du ser inte förändringarna jag gör, uppoffringarna, sakerna jag åstadkommer, och att jag verkligen försöker. Och att dessa försök faktiskt har kommit någonvart. Du tror att jag är ute och dricker varje helg, du tror jag är ute och tjaffsar och bråkar och slåss med människor bara för skojs skull. 
Du tror att jag är exakt samma person som jag var då. Innan jag flyttade till fosterfamilj. Innan denna jävla hel omvändning i mitt liv. Du förstår inte att vad jag var med om, det som hände mig, öppnade mina ögon för vad som är rätt och vad som är fel. Du tror inte att smärtan jag kände, att jag fattade att det var samma smärta som JAG hade åstadkomma andra. Du tror inte att de 3 åren förändrade mitt liv. För alltid. Du tror att jag är samma person som flyttade dit för 5, snart 6 år sedan. Du tror att jag är den samme. Men newsflash. Det är jag inte. Jag HAR förändrats, Jag ÄR förändrad. Och jag försöker och kämpar varje dag, varje vaken stund med att bli en bättre människa. Med att tygla mitt humör, med att vara bra. Och ärligt. Jag är bara mänsklig. Jag flippar ibland jag med, men så fort dessa stunder händer, som inte är ens en tiondel så ofta nu som då, så ser du exakt samma människa som jag var då. Bara för att jag blir arg ibland, bara för att jag kanske tänder till, bara för att jag råka höja rösten ett snäpp för mycket, så tror du att bägaren kommer rinna över och jag kommer tända till och slå ner alla i min väg. Och även när det inte händer, så tror du det ändå. Det är det enda du ser. De gånger då¨jag faktiskt tänder till, då jag faktiskt blir förbannad, och då är det, det enda som räknas. Och du håller fast vid de stunderna för alltid. 

Om du bara visste hur mycket jag kämpade, om du bara visste. Om du bara visste vad helvetet jag har gått igenom har satt för fortspår inom mig så kanske du skulle fatta att jag ÄR EN ANNAN MÄNNISKA. Att jag kämpar och sliter som ett jävla djur för att bli en bättre människa. Men du har igen aning om hur jag känner, för ärligt talat, du bryr dig inte. Du frågar mig aldrig hur jag mår, hur det är med mig. Om du kunde sluta vara så jävla ego och sluta se allt så jävla negativt och öppna dina ögon så skulle du se att jag är en helt annan människa och att du egentligen inte känner henne, och att du egentligen inte vet ett skvatt om henne.
Om du bara någon gång kunde ge mig en chans så skulle du märka framstegen som jag gjort, förändringarna i mitt liv. Om du bara brydde dig.
Så skulle du märka. Att personen som en gång var jag knappt existerar längre.
Och du skulle märka att din syster var en total främling. 

/r'