''Oh Yes, The past can hurt.
But the Way I see it,
You can either run from it or learn from it. ''
/Rafiki - Lejonkungen


Nu har det gått ett tag sedan jag skrev någonting, och jag antar att det har att göra med att jag dels har jobbat rätt mycket och varit upptagen med annat. 
Jag har velat skriva massvis med saker, men det är som om orden fastnar innan de hinner nå fingertopparna.
Jag är lyckligare än någonsin - ingen tvekan över huvudtaget - samtidigt som jag känner en ... ja jag vet inte..
Sorg?
Inte över allt som har hänt nu de senaste månaderna, eller, självklart är det en sorg jag bär med mig dygnet runt , men det är inte den slags sorg jag syftar på, mer att det känns som att människor man har varit jäkligt tight med bara ... försvinner?
Liksom slinker genom mina fingrar, och poff - så har man tappat kontakten, mer eller mindre.
Men å andra sidan har jag tagit upp gamla kontakter nu istället, vilket känns - minst sagt - underbart!
Men det är synd att det inte kan finnas en balans, kanske är det mitt fel? Kanske är den dennes fel?
Vad vet jag. 
Det kanske bara är så att vi står på olika ställen i våra liv just nu, vi har olika mål och förutsättningar i livet nu och kanske är det bara så det ska vara. Men ändå, att tappa en nära vän är ändå jobbigt på något sätt, en person man pratat med - kanske inte varje dag - men åtminstone ett flertal gånger i veckan och nu har det blivit.. vad ska man säga. inget?
Jag vet att jag inte är som ''alla andra tonåringar'' och jag kanske inte är - vad man kallar ''en normal tonåring'' men det är så Jag vill ha mitt liv. 
Jag vill jobba, jag vill sköta mitt eget hem, sköta en egen ekonomi och helt enkelt bara, växa upp.

Jag känner inte suget av att vara ute och festa Varenda helt medans andra är raka motsatsen, men det är okej. 
Det är våra olikheter som gör den stora helheten, men det gör ändå ont på något sätt...

Äsch jag svamlar, skiter i det här nu !

Hejpa