~ If you could see me now would you recognise me
 Would you pat me on the back or would you criticise me
 Would you follow every line on my tear stained face
 Put your hand on a heart that's was cold  
As the day you were taken away ~


Idag berättade jag, för en nästintill främmande människa, om det svåraste åren i mitt liv.
Mitt liv i fosterfamilj.
Att berätta om ens liv - ett levande helvete - på ca 25 minuter, och få med det värsta händelser, åren, dagarna och minuterna i mitt liv, är helt sjukt. Att få med så mycket på kort tid - något som i självaverket tagit mig 3 år att bearbeta. 
Det är märkligt.
I alla fall frågade hon mig '' skriver du något i en blogg eller något?''
Mitt svar var '' inte så mycket om just det här, men om mycket annat''
Då tittade hon på mig och sa ''skriv.'' 
'' Förstår du själv ens vad du har varit med om? Och titta på dig nu!''

En kvinna jag ''känt'' några timmar som inte vet någonting, i princip, om mig och mitt liv.
Det fick mig att tänka efter, vad det var som faktiskt hände. 
På ett sätt minns jag min smärta, min sorg och min saknad efter vänner och familj som om det varit igår, å andra sidan känns det som om det var i ett annat liv. 

Livet är konstigt och likaså människan.

Tänk egentligen vad mycket vi klarar av, vi klarar av att ta smällar, smärta och sorg. Vi klarar det.

Psykisk och fysisk misshandel, vi kan ta det, det tar bara tid att bearbeta sorgen, smärtan och känslorna på sitt eget vis. 
Hade någon frågat mig för 2 år sedan vart jag skulle vara idag hade jag aldrig i mina vildaste fantasier kunnat föreställa mig Här.

Här på det sättet som i ''levande''. 
Här på det sättet som starkare. 
Mer levnadsglad och framför allt

- Lycklig.

Livets gång är bra oförutsägbar, konstigt, förvirrande och fullt av överraskningar.

Hade någon frågat mig för 2 år sedan vad jag skulle vara, hade jag aldrig i min vildaste fantasi svarat 
- Tillfreds. Tillfreds med mig själv och min tillvaro. Tillfreds med mig själv och den jag blivit, den personen jag blev genom min resa. 
För två år sedan var de enda tankarna jag hade 
- Jag ger upp.
-Jag klarar det inte.
- Jag orkar inte.
- Jag kommer aldrig klara det här.

And look at me now.