Det är många som har haft mycket frågor runt i kring min förlossning och hur alltiing egentligen urartade sig.
Har väl dels inte haft tiden att sitta ner och skriva det förens nu, men heller inte orkat med det riktigt psykiskt.
Jag har även bestämt mig för skriva allt idag, mest för att då det skulle ta mig ca 1 dygn att få ner hela skedet i ord, men ska skriva en del idag, för allt orkar jag inte med idag, så får väl se när resterande kommer.

Fredagen den 19/7-2013.

Jag hade ställt alarmet på 08:15 den morgonen för att kunna sova ända in i det sista. 
Då jag är allt annat än en morgonmänniska så stressar jag hellre och har en tidsmarginal på bara några minuter än att kliva upp flera timmar innan och piggna tilll. 
Klockan 08:45 hade vi tid på UL mottagningen för en kontroll. Jag hade då gått över 11 dagar och då får man göra ett UL för att kolla så att allt är som det ska och i vanliga fall planerar man även in en igångsättning då man gått över 14 dagar, så med andra ord skulle vi (i vanliga fall), ha planerat en igångsättning den dagen för vår del inför måndagen om inget startat av sig självt under helgen.

I alla fall så mötte jag upp D på parkeringen ca: 5 minuter innan förutsagd tid, och vi går tillsammans dit (som vi gjort på alla kontroller under min graviditet). När vi väl kommer in i rummet så berättar hon att allt ser ut att vara bra med vår lilla i magen men att jag förlorat en liten mängd fostervätska. Och då allt detta var nytt för både mig och D så frågade vi om det var något farligt. Hennes svar var att det var så pass liten mängd så det var ofarligt för barnet som det såg ut då, men att det ändå var tillräckligt mycket för att jag kanske skulle bli inlagd. Det var något doktorn skulle bestämma. 
Så vi blir hänvisad till en doktor och får sitta ner och prata med henne, och hon säger att jag förmodligen kommer att bli inlagd då man inte vill riskera att mer fostervatten ska läcka. Sedan gör hon en hinnsvepning för att kolla hur pass öppen jag var.
Det visade sig att jag endast var öppen 1 cm och hela livmodertappen ''var kvar''. 
Så efter detta samtal får vi gå in i ett rum för att mäta sammandragningarna med hjälp av ett CTG ( tror jag?:P ), och lyssna på hjärtljuden. 
Vi får ligga där i ca 30 minuter och sedan kommer hon in och pratar med oss. Hon meddelar då att det kommer bli som jag fruktat ( då jag har katastrofal sjukhusrädsla ), att jag kommer att bli inlagd och en igångsättning kommer planeras in inför morgondagen.
Så vi får gå ut och sedan får vi sitta ned och vänta vid huvudentrén tills klockan är ca 13 innan de ringer för att säga att de har ett rum åt oss. Med andra ord har vi suttit och väntat och bara gått runt runt i nästan 3 timmar när vi äntligen får beskedet att vi har någonstans att gå, stor del av tiden var jag även ensam då D fixade skjuts för att åka hem för att hämta allt vi packat i förväg och byta bil där de mesta av packningen låg. 

När vi kommer in på rummet är det en ny sköterska som välkomnar oss av utländskt påbrå och hennes svenska var inte tillräckligt bra så jag fick flera gånger be henne återupprepa sig och ändå förstod jag nog inte ens hälften av vad hon sa. Men sedan går hon bara och in kommer (återigen denna jävla apparat), med en CTG maskin.

Så efter mycket om och men har hon kopplat på mig alla de förbaskade sladdarna igen och säger att jag ska ligga med den i 20 minuter. När dessa 20+minuter har gått och ca 20 minuter till, kommer hon in med en liten mugg vatten och en liten mugg tabletter ( har jag för mig, kan ha varit flytande också ), som hon ber mig svälja ner med vattnet. Sagt och gjort så gör jag det och sedan får jag beskedet om att jag ska ligga ytterligare 20 minuter till med CTG't. Vilket även denna gång tar betydligt längre än vad de utlovat. 
Men efter en stund så har jag en sådan kraftig sammandragning att när jag ser på skärmen så visar den ungefär 94/100. 100 är den såkallade max gränsen av hur starka sammandragningarna är och innan jag fick tabletterna hade jag legat på mellan 20-30/100. Så när de var uppe i 94 hade jag så ont att jag visste inte vart jag skulle ta vägen och de kändes som att de aldrig släppte. Efter ca 50 minuter kommer hon och en annan sköterska in för att se över resultatet och börjar då se på varandra med stora ögon och prata i en väldig fart med varandra och de enda jag hör och reflekterar över är att dom säger ''... och har hållt i sig i 20 minuter.''

En av sköterskorna vänder sig mot mig och frågar mig om jag haft ont och jag svarar sanningsenligt att det varit en smärta utan dess like och det kändes som att de aldrig gav med sig, då smärtan fortfarande var kvar. 
Hon nickade och sa åt den andra att hämta någoting och säger sedan till mig, ''Jag förstår det för du har en värk nu och den har hållt i sig i över 20 minuter.''

Jag kan aldrig återberätta den smärtan men jag ville bara skrika rätt ut och lägga mig och gråta hemma och tycka synd om mig själv, men jag bet ihop. Jag nickade sammanbitet och strax därefter kommer den utländska sköterskan tillbaka och denne går.
Hon har med sig en sådan här pappersbehållare som jag sett förut på sjukhus som de har sprutor och dylikt i och sedan säger hon någonting och de enda jag uppfattar är någonting med att dem överdoserat och måste stoppa värkarna. Jag förstår ingenting och hon ser frågande och irriterat på mig och jag frågar vad hon sa, och hon svarar att jag ska dra upp den sjukhuströja jag fått och vända mig om. Sedan tar hon upp en spruta ur papperbehållaren och jag det känns som att allt blod försvinner ifrån mitt huvud och jag blir yr och svimfärdig.

Jag svarar något skakigt att jag inte ritkigt kan hantera det där med sprutor och ber henne ta bort den. Istället kommer hon mot mig med sprutan i högsta högg och säger att jag ska vända på mig.

Därefter sticker det till på baksidan av mitt lår och hon säger sedan nu kan du titta, och när jag väl vänder mig om står hon fortfarande med sprutan bara en halvmeter ifrån mig och tröck sprutan mot mitt ansikte och skrattade och sa ''inte behöver du vara rädd för den här inte!''.

Kort därefter kommer en annan sköterska in, det är denna sköterska som senare kommer vara min barnmorska men det visste jag inte då, och har med sig flera rör och någon nål med slang.

Hon säger att hon ska ta lite blod och det känns som att jag ska svimma vilken sekund som helst, så jag frågar om hon bara ska sätta in nålen i armen på mig eller om hon ska både göra det och ta blod och hon svarar att hon ska både ta blod och fästa nålen. Jag blir gråtfärdig och frågar om jag snälla kan få gå ut och ta luft innan och berättar om min nål och sprut fobi och att jag redan är skakis sedan sprutan jag fick, och att jag inte heller tycker om blod.

Men jag fick inte gå ut och hon tog både blod och satte nålen, därefter skakade jag i hela kroppen och gick på skakiga ben ner till huvudentrén för att möta upp johanna och jonna som kommit.

Mina ord när jag skulle förklara hur jag kände mig var ''Jag känner mig som en pundare som har en avtändning. En alkoholist utan sin alkohol och en knarkare som har den kraftigaste avtändningen någonsin.''

Jag kunde helt enkelt inte sluta skaka och var så illamående och gråtfärdig för de som just hänt.

Och helst av allt ville jag bara åka hem.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hösten. Hösten med alla dess färger i all ära, men snälla låt hösten bara smyga förbi så obemärkt som möjligt. Finns det någon som faktiskt känner att dem blir glad av den? Majoriteten av alla jag pratar med, inklusive mig själv, poängterar numer...

En sådan där natt när tankarna flyger fritt... Senaste tiden har jag reflekterat mycket kring de senaste året. Mycket som hänt på väldigt kort tid. Jag har börjat arbeta extra på ett nytt jobb, vi har flyttat och givetvis blivit föräldrar, igen. ...

13e Mars. Dagarna, veckorna och månaderna flyger praktiskt taget förbi. Försöker hinna ikapp men de är sällan det går.^Så mycket jag planerar att jag ska göra, allt ifrån att träffa alla jag tänkt till att pallra sig ut och börja leta vårgarderober t...

Som rubriken lyder så är detta min första Q&A, mestadels för att jag aldrig haft särskilt mycket frågor värda att skriva om, haha.Och för de första vill jag bara säga de, till de frågor som inte dyker upp här vill jag tacka för alla fina kommentarer ...

17/11. Snart Decemeber.  Jag är inget större fan av av vintern och all hysteri kring jul, men jag älskar julen. Högtiden som jag får tillbringa med alla mina närmsta. Sedan att jag har jordens mest struliga och hetsiga familj, gör de nästan bara ...