När Johanna och Jonna hade lämnat sjukhuset gick jag och D återigen upp till kvinnokliniken för att hon som taqgit blod sa att jag var tvungen att infinna mig på rummet igen efter 20 minuter för att de skulle klänga på mig de där jäkla CTG't ännu en gång.

När vi kommer in på rummet så dröjer det inte länge innan en sköterska kommer in och kopplar på mig sladdarna igen och säger återigen att jag ska ligga där ca 20 minuter. 

Mina sammandragningar började egentligen göra ont redan på onsdagen så var helt bombsäker både natten till torsdag och natten till fredag att Nu, nu var det äntligen dags. Men icke. Jag till och med väckte Danne någon av nätterna för att han skulle börja klocka värkarna för dom kom allt tätare och eskalerade i styrka väldigt fort. Men tjii fick vi, efter ca 2 timmar men täta och smärtsamma sammandragningar så la sig allt åter igen och jag vaknade morgonen efter av en ny sammandragning. 

45 minuter efter att sköterskan gått var det fortfarande ingen som kommit för att kolla till mig/oss. Jag räknade varje minut och värkarna hade minksat i både styrka och täthet. Så jag kunde slappna av lite för första gången sedan vi kommit till sjukhuset, dock skakade jag ännu i hela kroppen efter att dels fått en spruta upptryckt i ansiktet, sett blod - även blivit tappad på ca 8 rör , och även av att ha en nål och slang inne i armen. 
När det gått ca 55 minuter ringer vi på klockan och en sköterska kommer in och vi säger att det gått långt över 20 minuter sedan den förra sköterskan lämnat rummet. Hon säger något och lämnar sedan rummet och 5 minuter senare dyker en av de första sköterskorna upp och tar pappret som CTG maskinen matat ut och läser av det. Hon frågar nu om värkarna har avtagit och är mindre smärtsamma och jag nickar och svarar något sarkastiskt som att ''Ja, det ser du väl på paperet?''
Mina värkar hade nu lugnat ner sig så de låg ungefär på mellan 26-55/100 nästintill hela tiden. Vilket var uthärdligt.

Hon nickar och vänder sedan om, utan att ta bort sladdarna ifrån mig, och lämnat rummet. Jag och D tittat frågande på varandra och undrar vad som skulle ske härnäst.
Det dröjet ytterligare ca 5-10 minuter sedan kommer återigen den utländska sköterskan in än en gång med två muggar, en med vatten och en med tabletterna. Hon räcker dem till mig och jag sväljer ner dem.
Därefter säger hon att jag ska ligga ytterligare 40 minuter med CTG't.
Jag är då riktigt förbannad över att ha legat hela dagen utan att äta mer än en macka. ( glömde nämna det men det var det första dem sa åt mig på morgonen. Jag fick inte äta eller dricka, men när klockan var runt 2 gjorde vi det ändå.)
Jag var alltså dels jävligt less på att endast ligga med dessa sladdar kopplad till kroppen, röksugen, irriterad och hungrig så jag bara sliter av mig sladdarna och säger barskt och irriterat till henne att ska jag göra det ska jag åtminstonde gå ut och röka och röra på mig innan, för äta fick jag ju inte.
Hon tittar surt på mig och säger att hon måste prata med någon av sina kollegor.
När hon gått tittat jag uppmanande på D och säger irriterad ''Nu går vi.''
Så D reser sig upp och följer med mig och när vi kommer till hallen möter vi en sköterska som är påväg in till vårat rum och jag säger irriterat ''Jag ska ut.'' Hon tittar på mig och säger sedan ''Tror du inte att du kan vänta 40 minuter till?'' 
Jag blir nu riktigt förbannad och nästintill skriker åt henne när jag irriterat svarar ''Ja för ni är ju så jävla duktig på att hålla tiden på det här förbannade stället? Säger ni 20 minuter så är det 40-50 minuter, så nu när ni säger 40 menar ni egentligen 1 timme då? Eller värre 2 kanske? Nej jag tänker fan inte vänta nu får ni vänta.''

Därefter drar jag D i handen med mig och går raskt (eller ja så raskt som man kan vanka fram när man är höggravid och har onda sammandragningar.)

D och jag pratar om det på vägen ner och vi anser båda två att hela kvinnokliniken kan fara å flyga. Inkompetenta sköterskor som inte lyssnar och som skiter blanka fan i en. 
När jag rökt står vi kvar ett bra tag ute trots att det blåser kallt nästintill vägrar jag gå in igen. Ringer min familj som jag gjort var enda gång jag varit ute och beklagar mig lite om vad jag tycker om personalen och deras beteende. 
Mina värkar har nu återigen blivit tätare och kraftigare och gör så ont att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.
Jag berättar för min ena syster i telefon hur ont jag har och hon är upprörd och nästan skriker att de borde ju gå att få göra ett akutkjejsarsnitt då jag dels förlorat fostervätska och det endast verkar vara en jävligt lång och onödig procedur med allt för mycket lidande och smärta med i bilden.
Jag är mållös och vet knappt vad jag ska svara utan håller bara med innan jag avslutar samtalet.

När vi återigen är på rummet kan jag knappt sätta mig ner själv utan får hjälp och stöd av D för att värkarna nu gör så grönjävligt ont.
Vi ringer återigen på klockan och CTG sladdarna dras fram.
Mina ögon var som fastnålade vid skärmen där hjärtljud och styrkan av värkarna visades, och var det inte där min blick var, så var den fäst vid klockan och räknade sekunder.
När det gått 50 minuter ringer vi på klockan för att jag har så ont. 
Hon som satt nålen och slangen i armen på mig kommer in igen och kollar av papperet och säger att jag nu ska få en pause på 2 timmar innan jag igen måste infinna mig för att kolla CTG.

Jag känner för första gången sedan vi kom ett uns av glädje, för att vara FRI i 2 timmar!
Jag nickar och sedan skyndar vi ut utanför huvudentrén där vi ska möta min syster, P & A.
Dem har med sig pressenter och jag känner mig glad och tacksam över att dem kommit. 
Vi pratar en bra stund sedan säger någon av dem att de ska åka och äta ocfh vi bestämmer oss för att följa med, jag brydde mig inte ens om att gå och fråga om det var okej utan sa bara ''Jag är inte deras jävla fånge. Jag är hungrig och jag ska äta punkt slut.''

När vi kommer tillbaka har sköterskan sedan innan ringt 1 gång när vi satt och åt och sa att jag var sen. Det rörde mig inte ens utan jag åt min mat och därefter åkte jag tillbaka och lät det ta den tid det tog.
Väl uppe på rummet kommer hon strax in och jag får på mig sladdarna IGEN!
Mina värkar hade eskalerat, nu var de uppe på 90+ igen och jag hade ont konstant.
När vi var klar med denna gång gick vi ut och ringde och gick därefter upp igen. Klockan var nu ungefär halv 12 på natten när vi återigen kommer in i vårat rum och en stund senare kommer en kvinnlig doktor in för att mäta hur öppen jag är. Fortfarande är jag bara öppen 1 cm och tappen har börjat mjukna.

Det jag inte visste då, då ingen sagt något till mig, var att tabletterna jag fått i 2 omgångar var det som sätter igång konstgjorda värkar, med andra ord igångsättande. Och sprutan jag fått var för att första gången hade de blivit som en överdos, därav att inte värken släppte. Detta var dock inget de informerade mig om utan något jag senare läste i min förlossningsjournal. För som jag skrev i 1a ''delen'' så var tanken att jag skulle bli igångsatt dagen efter så de gick med andra ord ''över huvudet på mig.''

När klockan är ungefär 01:00 frågar jag en sköterska om jag kan få något för att kunna sova då värkarna gjorde så ont att jag inte kunde slappna av än mindre sova.
Hon gav mig någonting och ungefär 20 minuter efter att jag tagit dem somnar jag.
Jag vaknar hastigt av att jag slutat andas då jag har en värk som gör att jag knappt kan kippa efter luft.
Jag kollar på D och han sover. Jag ligger en stund till och försöker ''andas mig igenom'' värkarna men när jag varken kunde ligga, sitta eller stå utan att hålla på att svimma av smärta staplar jag ut i korridoren och letar en sköterska. Jag sluddrar då jag berättar om hur ont jag har, värktabletterna som jag fått hade inte hjälpt med just värken utan bara gjort mig dåsig i huvudet men jag kände var enda liten värk.
Hon log lite sådär överdrivet snällt och sa att de hon kunde erbjuda var en alvedon då ja redan fått smärtstillande.
När jag nästintill gråter och förklarar att varken de pillrena jag fått eller en alvedon hjälper så drar hon mig till en av garderoberna och ger mig en värme kudde.
Jag tittar oförstående på henne och hon ler och säger, de hjälper. Du får välja, den eller en alvedon.

Jag värmer vetekudden och går därefter in på mitt rum och lägger mig igen och gråter, tills inga tårar finns kvar, av smärta. 
Morgonen därpå kliver jag upp klockan 07:00 för då finns det ingen hejd på värkarna och jag vill bara få ett slut.
Jag väcker D och storgråter och han blir alldeles förtvivlad. 
Den natten sov jag ungefär 2 timmar resterande var inget annat än en plåga. Och det kändes som att varje sekund var 1 timme lång.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hösten. Hösten med alla dess färger i all ära, men snälla låt hösten bara smyga förbi så obemärkt som möjligt. Finns det någon som faktiskt känner att dem blir glad av den? Majoriteten av alla jag pratar med, inklusive mig själv, poängterar numer...

En sådan där natt när tankarna flyger fritt... Senaste tiden har jag reflekterat mycket kring de senaste året. Mycket som hänt på väldigt kort tid. Jag har börjat arbeta extra på ett nytt jobb, vi har flyttat och givetvis blivit föräldrar, igen. ...

13e Mars. Dagarna, veckorna och månaderna flyger praktiskt taget förbi. Försöker hinna ikapp men de är sällan det går.^Så mycket jag planerar att jag ska göra, allt ifrån att träffa alla jag tänkt till att pallra sig ut och börja leta vårgarderober t...

Som rubriken lyder så är detta min första Q&A, mestadels för att jag aldrig haft särskilt mycket frågor värda att skriva om, haha.Och för de första vill jag bara säga de, till de frågor som inte dyker upp här vill jag tacka för alla fina kommentarer ...

17/11. Snart Decemeber.  Jag är inget större fan av av vintern och all hysteri kring jul, men jag älskar julen. Högtiden som jag får tillbringa med alla mina närmsta. Sedan att jag har jordens mest struliga och hetsiga familj, gör de nästan bara ...