Danne försöker lugna ner mig och säger att han ska gå och hämta någon.
Jag bara nickar igenom alla tårarna.
Det dröjer inte länge innan han kommer in igen och säger att sköterskan han pratat med berättat att Doktorn snart skulle gå sin rondering och då skulle hon komma in till oss. Jag nickar och härdar mig igenom värkarna.

När klockan blivit 8 går han återigen ut då jag haft ont så länge. Han kommer snart in och säger samma sak igen, doktorn ska snart ha sin rondering och då kommer hon in till oss. Jag nickar. 
Såhär fortsätter det och han går ut med jämna mellanrum för att hugga första bästa sköterska och säger till sköterska efter sköterska att jag har så ont att jag knappt kan stå, sitta eller ligga. Och allihop svarar de samma sak. ''Doktorn kommer snart för sin rondering, då kommer hon in till er.''

När klockan närmar sig halv 10 och vi fått samma besked om och om igen blir jag riktigt förbannad. Jag har nu stått och hängt på lampan som hänger över sängen i flera timmar för det är det enda jag kan hålla i så knogarna blir vit som jag har stöd ifrån. Smärtan är den samma som den varit natten igenom men mina tårar rinner inte nu pågrund av den, utan av förtvivlan. Klockan 10 kommer det dock in en sköterska följt av CTG apparaten. Jag suckar och blir förbannad och tänker, inte igen. Inte en jävla gång till. Jag kan inte ens ligga ner för att jag har så ont men jo då. Det skulle jag göra.  Förtvivlan och ilska över att sköterskorna inte lyssnar, inte bryr sig och har kommit med samma skitiga bortförklaring i 3 timmars tid när även JAG nu säger att jag har ont. Utan det enda dom gör är att nicka och le lite som att dom ABSOLUT förstår vad jag går, för att därefter viffta bort oss med att en doktor ska komma snart, sedan traska vidare.
D är förtvivlad över att han inte kan göra något och jag ledsen och rosenrasande. När klockan är närmare 11 går vi ner till pressbyrån då min mage kurrat X antal gånger av att inte ha ätit någonting på hela morgonen, eller ja - jag går mest för D skull för jag själv hade ingen matlust.
Vi går därefter ut genom huvudentrén och jag tar upp min telefon för att ringa min mamma. Och när jag pratar med henne bryter jag ihop på riktigt. Jag skakar av gråten som tvingar sig ner för mina kinder och rädslan över vad som ska hända nu. Jag gråter hejvilt och får knappt ur mig några sammanhängande ord, D ser på mig med uppspärrade och rädda ögon och min mamma är förtvivlad. Jag vet inte hur länge vi pratar eller exakt vad som sägs mer än att min fina lilla mamma försöker med allt för att lugna ner mig medans hon själv blir mer och mer förbannad. Förbannad över hur sjukvården fungerar och förbannad varför dom ej gjort någonting. Människor vänder sig mot mig med stora ögon men det rör mig inte. Jag kan inte hejda dessa tårar och min gälla röst som skär sig i varje mening. Jag gråter och stammar att jag vill hem. Jag orkar inge mer. Jag säger till mamma att nu är det nog. Vi åker hem. Jag orkar inge mer. Mitt psyke orkar inte med det här och min kropp är nära att falla ihop av sig själv pågrund av utmattning. Jag hör min mamma bli mer och mer orolig och mer och mer arg ju längre vi pratar. Till slut säger jag till henne, ''Det finns inte en chans i denna värld, inte en jävla möjlighet att jag IDAG kan föda ett barn. Kjejsarsnitt eller vanligt det finns inte. Jag är så utmattad av all sömnbrist, min kropp sparkar bakut av smärta av konstanta värkar som inte har någon hejd och nu vill jag hem. Jag åker hem nu. Vilken dag som helst kan hon komma, men inte idag, för jag tror verkligen inte min kropp kommer orka med den påfrestningen.''

När mamma frågat x antal gånger varför dom inte lyssnar- varför dom inte gör något, och jag svarat samma sak ''Jag vet inte mamma, jag vet inte...'', så säger hon till slut ''Nej det här är helt jävla sjukt. Det är inte humant! Hur kan dom göra såhär? Dom måste ju lyssna på dig! Göra något! Jag ringer dit upp. Nu med en gång. Rök upp den där ciggaretten och gå sedan upp på ditt rum, jag ringer dom nu så ringer jag upp dig när jag pratat med dom för såhär får det bara inte gå till.''

Jag gråter ännu mer och nickar och lyckas bara få fram ''Tack, ring mig sen.''
När jag rökt upp min ciggarett tänder jag omgående en ny. Daniel håller om mig och försöker trösta mig men jag är otröstlig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Efter ungefär 5 minuter ringer mamma upp och säger ''Nu har jag pratat med en sköterska och hon verkade jätte gullig, jag skällde dock ut henne och sa att det var helt absurt att du suttit hela morgonen med smärtor och dom inte gjort något, inte ens kollat till dig! Och sköterskan svarade då med att hon höll med och skulle personligen gå in till dig på en gång.''
Jag tackar min mamma och är tacksamare än någonsin över att hon är just MIN mamma. 

När vi kommer in på rummet är det ingen där så D börjar äta mackan han köpt och öppna min Youghurt och ger mig en sked. Jag får i mig 2 teskedar Youghurt.
Strax därefter kommer det in någon så jag vänder mig om och ser att det är en sköterska, följt av en kvinnlig doktor. Någon av dem säger ''Som jag förstått de har du lite ont?'' med en sarkastisk, och ''Klart du har ont du ska snart föda'', ton.
Jag är tacksam att jag sitter med ryggen mot dem, helt färdig i både kropp och själ och att jag inte får fram ett enda ord. För hade jag inte varit så färdig som jag var och så nära till gråten som jag var så vet jag ärligt talat inte vad jag hade gjort. Förmodligen hade jag skrikit en lång radda svordomar och spottat dem båda i ansiktet och tagit mitt pick och pack och dragit hem och fött hemma i min soffa, haha ja eller något i den stilen.
Men det enda jag orkar göra är att nicka och bita mig i tungan.
Doktorn kliver fram och ställer sig bredvid sängen och säger sedan att jag ska lägga mig ner för att dem ska se hur öppen jag är.
Och i mitt stilla sinne tänker jag ''Det är så dags nu? Det är 12 timmar sedan ni kollade sist och NU bestämmer ni er för att ni ska kolla. Inte klockan 7 när jag skrek av smärta av att jag hade ont, utan nu.''

Men jag säger inget om saken utan lägger mig ner på sängen och är en lydig liten flicka. 
När jag lagt mig ner tittar jag henne i ögonen och öppnar munnen, ut kommer en viskning som säger '' Jag har inte haft lite ont. Jag har haft mycket ont. Så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.''
Hon ler lite spydigt och nickar sedan.

Därefter gör hon en hinnsvepning och när hon har sin hand i mig tittar hon på mig och ler ironiskt och säger med den spydigaste tonen jag någonsin har hört i mitt liv, ''Men lilla gumman, det är ju inte så konstigt att du har ont inte. Du är ju öppen 5 centimeter. Du ska ju in på förlossningen du, nu på en gång! Det var väl skönt? Att det har hänt något?''

Jag gapar när hon uttalar orden men finner mig själv. Jag är så arg så arg så arg. Inte konstigt!? Vafan sa hon just till mig? Okej? Så det hon menar är alltså att det på något sätt är JAG som är orsaken till att jag fortfarande ligger där jag ligger?! Att VI inte försökt fått hjälp tidigare? Denna människa har alltså mage att komma in och hånflina åt mig och vara spydig och sarkastisk ÅT MIG!?
När hon är klar sätter jag mig på sidan av sängen och väntar på att dem ska gå. 
Vi börjar packa ihop våra saker och mina tårar börjar än en gång att spruta. D kramar om mig och håller mig i sin famn och jag är mållös. 

Klockan är 11:45 när vi kommer in i vår sal på förlossningen.
Det har gått 15 minuter sedan doktorn var inne på mitt andra rum och kastade nedlåtande kommentarer.

Vi möts av den gulligaste och trevligaste tjejen vi stött på under hela vår sjukhusvistelse, men SÅ KLART skulle hon strax avsluta sitt pass och gå hem för dagen. Hon erbjöd mig att ta ett bad och duscha om jag ville det. Hon såg hur ont jag hade och frågade efter endast 5 minuter om jag ville ha lustgas. Jag nickade och hon hjälpte mig med allt. Efter ca 10 minuter lämnar hon rummet då CTG't återigen var påkopplat på min mage och jag hade lustgasen i högsta högg.
När klockan började närma sig halv 1 -1 ringer jag på klockan och in kommer samma sköterska som satte nålen och slangen i min arm. Mitt enda gnutta hopp försvann och jag frågade på en gång om sköterskan innan och hon log lite sarkastiskt och sa ''thö, ja hon ska sluta sitt pass nu hon. Jag är den som kommer hjälpa dig och fixa i ordning allting. Så har du några frågor ska du vända dig till mig.''

Jag nickade stilla och säger sedan ''Hon innan sa att jag kunde få bada om jag ville. Jag tror att jag skulle vilja det, det kanske hjälper mot smärtan. Hon sa att det skulle det.''
Hon går fram till skärmen och knappar lite och säger sedan ''Tjaa du, det får du nog vänta ett bra tag med för nu ska vi kolla hjärtljuden och allt sådant först. Så du får till en början ligga här med CTG't i 40 minuter så kommer jag in och kollar till dig lite då och då.'' Därefter går hon och lämnar oss kvar. Ensamma.

Händelseförloppet därefter är bara en stor plåga. Timmar av smärta och sköterskor som fortfarande inte lyssnar. Jag blir meddelad att jag inte får bada, men ingen förklaring till varför. Dock vet jag nu i efterhand - då jag läst min förlossningsjournal - varför allt var som det var. Under de timmar vi var där var det ingen som informerade oss om någonting. INTE ETT SKIT. De har dessutom inte skrivit sanningen i den utan slängt dit eget. 

Ur min förlossningsjournal:

10:00 
Trött och slut lite smärta,( LITE!? VADÅ LITE!? Vi bad om hjälp HELA morgonen och var helt förtvivlad båda två. Mina smärtor var outhärdliga och de har skrivit LITE!?), men inte så påverkad, (Men eller hur!? inte så påverkad, U got to be fukking kidding me.)

Har inte kunnat sova mycket under natten. Kör CTG kurvan.

11:56
(en massa onödigt skit och därefter):
Status: VU: Cx utplånad. Mm ö 5 cm. Ffd hu ovan spinae.
YP: Fo llg vä vänt fix i bing.
BEDÖMMNING: RÖD pga induktion, rökare, ÖB. Förväntad risk förslossning. ( Ursäkta? Vadå förväntad risk förlossning? De förväntade sig alltså en riskabel förlossning men säger inget. Vart fan är rätten i det?)
Munlig ordination på amniotomi. Liten hinnblåsa palperas. ( Okej, och det innebär?) Sätter skalpelelektrod. (Ja just det, dem går in för att sticka ett hål i min dottershuvud när hon fortfarande är i magen. Så de använder nå jävla metall föremål och sticker därefter in en lång jävla nål och tar blod från hennes huvud. Detta skedde alltså 3 gånger, deras förklaring var att de skulle kolla så att allt var som det ska, och då kan jag tycka att om dom nu måste kontrollera detta var det alltså något som inte stämde, men enligt dom var det bara rutin. In my ass.)
Inget synligt fostervatten. (OKEJ!? ALLT mitt fostervatten är alltså borta, och de säger dom inget om, heller inte att jag behöver oroa mig för mitt barn har det SÅ BRA SÅ. Ingenting att vara orolig för. Okej....)


13:45
Pat önskar EDA. 

14:25 
Narkos doktor kommit och ska lägga EDA. CTG-påverkan, sitter upp i sängen. Ronja är ledsen och uppriven, har svårt att slappna av, narkos dr kan inte lägga EDA i nuläget.
(Det som egentligen hände var att jag numera hade konstanta värkar, med andra ord inget uppehåll. Så fort ena slutade började nästa. Min mage var alltså STENHÅRD konstant pga värkar. Jag hade ont, var helt slut i kropp och själ och ville bara att mit lidande skulle få ett slut. Narkos Dr var otrevlig och spydig och säger att jag ska luta mig framåt. Jag säger förtvivlat att jag inte kan då magen tar emot. Samma sak upprepas några gånger och tillslut när hon åter säger det för ungefär 8e gången får jag en sådan kraftig värk att jag tror att jag ska svimma, så precis när jag ska svara henne kommer den, vilket utgör att jag skriker ut ''DET GÅR INTE.''
Min sk a narkos DOKTOR, tycker då att hon blir otrevligt bemött, säger därefter ''Jag gillar inte din ton.'' Jag svarar då med att jag är ledsen men att jag har så jävla ont. Hon säger då att ska hon vara kvar får jag bete mig och vara trevligare, för hon vill minnsan inte jobba i en sådan otrevlig miljö. Jag skriker då till henne att men gå då. Det är fan inte lätt det här.

Därefter reser hon sig svarar spydigt, ja men då kan du sitta där och ha ont. Sliter därefter av sig sitt skynke och slänger det på golvet och lämnar rummet. Men för all del, det var mitt fel att EDA inte gick att lägga.)

15:55 
Sufeta-EDA lägges. CTG hämtat sig.

Alltså så fick jag vänta nästan 1 1/2 timme för att hon skulle komma tillbaka, och det första hon säger när jag sitter där och är uppriven och gråter i förtvivlan är '' Tänker du försöka vara lite trevligare och lite mer sammarbetsvillig nu eller ska jag gå på en gång?''

Jag nickar och svarar bara, jag gör vad du vill. Bara ta bort smärtan. 
Det tar tid och hon är sur och grinig för att jag fortfarande inte kan böja mig så som hon vill, och en av sköterskorna där inne säger ''Men kan hon inte prova att ligga ner då?'' 
Då svarar doktorn ''Nej jag skulle kunna göra lite fel då, och minsta lilla fel så blir hon förlamad.''

Kanske inte RIKTIGT det varken jag eller min sambo vill höra i en sådan pressad och stressad situation. I efterhand har jag även funderat på om hon ens var utbildad om hon inte ens var säker på sin sak.)

Klockan 18:55 kommer sista krystvärken och vår dotter är ute. Det jag dock läst i efterhand i frl-journalen är att vår dotter hade navelsträngen lindad runt halsen. Inte heller något de informerade om där.
Och under alla dessa timmar där inne fick jag höra minst 10 gånger att jag behövde ändra ställning för att min dotters hjärtljud försvann. Jag funderade mycket över det de dagar vi låg kvar på sjukhuset, då jag inte visste varför. Även att hennes hjärtrytm inte var som den skulle när hon kom vilket resulterade i 2 dygn på prematuren där hon var kopplad till ett EKG dygnet runt för att kolla så att allt var som det skulle. Dock var det ingen problematik väl där inte heller i efterhand. Men jag kan bara anta varför det var så vid födseln och jag tror att de har mycket att göra med det jag nu i efterhand läst i journalen, ang att de inte såg något fostervatten i nästan 7 timmar, att de fostervatten som kom vid hennes födsel var mekfärgat ( med andra ord var det avföring i fostervattnet, vilket inte är bra) och att hon hade navelsträngen lindad runt halsen.

En lång och plågsam procedur, och 2 helvetes dygn på sjukhuset så är jag osäker på om jag någonsin vill utsätta dels mig själv eller min sambo för något dylikt. 
Självklart är all den smärtan och allt vi fick utstå där värt det nu när vi har vår fina flicka här hos oss, men det går ändå inte att hejda tankarna om att det kunde ha gått lite mer smärtfritt till. Jag är glad och en otroligt stolt mamma till jordens vackraste barn, och jag skulle göra om mina dagar på sjukhuset varje dag för hennes skull för resten av mitt liv, men ändå.

Ingen gravid kvinna ska behöva bli bemött på samma vis som vi blev. Ingen som lyssnade på vad VI hade att säga eller vad VI ville. Sundsvalls sjukhus ger jag inte mycket för i dagens samhälle men samtidigt så är jag tacksam på något konstigt sätt, för dom hjälpte till att förlösa min skatt.

Ett väldigt långt avslut, så får väl hurra för de som kommit ända ner hit och läst detta!
Tack för att ni läste och tack för omtänksamma och fina kommentarer, öga mot öga och skriftligt. 
Tack <3

                   

Tack till världens bästa och finaste pappa/sambo för allt ditt stöd under denna resa, jag hade aldrig kunnat tänka mig att ha någon annan vid min sida. När hela min värld var otrygg och människorna i den så var du min trygga famn. Jag älskar dig nu och i all oändlighet för att du är du och för ditt enorma stöd. Tack för att du finns till <3

Vår fina, kloka, begåvade och vackra dotter, du är min största lycka och för att du skänkt mig så många timmar av glädje och lycka kan jag aldrig tacka dig nog för. Jag lovar att berätta för dig var dag hur värdefull och älskad du är. Du är hela min värld <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hösten. Hösten med alla dess färger i all ära, men snälla låt hösten bara smyga förbi så obemärkt som möjligt. Finns det någon som faktiskt känner att dem blir glad av den? Majoriteten av alla jag pratar med, inklusive mig själv, poängterar numer...

En sådan där natt när tankarna flyger fritt... Senaste tiden har jag reflekterat mycket kring de senaste året. Mycket som hänt på väldigt kort tid. Jag har börjat arbeta extra på ett nytt jobb, vi har flyttat och givetvis blivit föräldrar, igen. ...

13e Mars. Dagarna, veckorna och månaderna flyger praktiskt taget förbi. Försöker hinna ikapp men de är sällan det går.^Så mycket jag planerar att jag ska göra, allt ifrån att träffa alla jag tänkt till att pallra sig ut och börja leta vårgarderober t...

Som rubriken lyder så är detta min första Q&A, mestadels för att jag aldrig haft särskilt mycket frågor värda att skriva om, haha.Och för de första vill jag bara säga de, till de frågor som inte dyker upp här vill jag tacka för alla fina kommentarer ...

17/11. Snart Decemeber.  Jag är inget större fan av av vintern och all hysteri kring jul, men jag älskar julen. Högtiden som jag får tillbringa med alla mina närmsta. Sedan att jag har jordens mest struliga och hetsiga familj, gör de nästan bara ...