~ If you could see me now would you recognise me
 Would you pat me on the back or would you criticise me
 Would you follow every line on my tear stained face
 Put your hand on a heart that's was cold  
As the day you were taken away ~


Idag berättade jag, för en nästintill främmande människa, om det svåraste åren i mitt liv.
Mitt liv i fosterfamilj.
Att berätta om ens liv - ett levande helvete - på ca 25 minuter, och få med det värsta händelser, åren, dagarna och minuterna i mitt liv, är helt sjukt. Att få med så mycket på kort tid - något som i självaverket tagit mig 3 år att bearbeta. 
Det är märkligt.
I alla fall frågade hon mig '' skriver du något i en blogg eller något?''
Mitt svar var '' inte så mycket om just det här, men om mycket annat''
Då tittade hon på mig och sa ''skriv.'' 
'' Förstår du själv ens vad du har varit med om? Och titta på dig nu!''

En kvinna jag ''känt'' några timmar som inte vet någonting, i princip, om mig och mitt liv.
Det fick mig att tänka efter, vad det var som faktiskt hände. 
På ett sätt minns jag min smärta, min sorg och min saknad efter vänner och familj som om det varit igår, å andra sidan känns det som om det var i ett annat liv. 

Livet är konstigt och likaså människan.

Tänk egentligen vad mycket vi klarar av, vi klarar av att ta smällar, smärta och sorg. Vi klarar det.

Psykisk och fysisk misshandel, vi kan ta det, det tar bara tid att bearbeta sorgen, smärtan och känslorna på sitt eget vis. 
Hade någon frågat mig för 2 år sedan vart jag skulle vara idag hade jag aldrig i mina vildaste fantasier kunnat föreställa mig Här.

Här på det sättet som i ''levande''. 
Här på det sättet som starkare. 
Mer levnadsglad och framför allt

- Lycklig.

Livets gång är bra oförutsägbar, konstigt, förvirrande och fullt av överraskningar.

Hade någon frågat mig för 2 år sedan vad jag skulle vara, hade jag aldrig i min vildaste fantasi svarat 
- Tillfreds. Tillfreds med mig själv och min tillvaro. Tillfreds med mig själv och den jag blivit, den personen jag blev genom min resa. 
För två år sedan var de enda tankarna jag hade 
- Jag ger upp.
-Jag klarar det inte.
- Jag orkar inte.
- Jag kommer aldrig klara det här.

And look at me now.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hösten. Hösten med alla dess färger i all ära, men snälla låt hösten bara smyga förbi så obemärkt som möjligt. Finns det någon som faktiskt känner att dem blir glad av den? Majoriteten av alla jag pratar med, inklusive mig själv, poängterar numer...

En sådan där natt när tankarna flyger fritt... Senaste tiden har jag reflekterat mycket kring de senaste året. Mycket som hänt på väldigt kort tid. Jag har börjat arbeta extra på ett nytt jobb, vi har flyttat och givetvis blivit föräldrar, igen. ...

13e Mars. Dagarna, veckorna och månaderna flyger praktiskt taget förbi. Försöker hinna ikapp men de är sällan det går.^Så mycket jag planerar att jag ska göra, allt ifrån att träffa alla jag tänkt till att pallra sig ut och börja leta vårgarderober t...

Som rubriken lyder så är detta min första Q&A, mestadels för att jag aldrig haft särskilt mycket frågor värda att skriva om, haha.Och för de första vill jag bara säga de, till de frågor som inte dyker upp här vill jag tacka för alla fina kommentarer ...

17/11. Snart Decemeber.  Jag är inget större fan av av vintern och all hysteri kring jul, men jag älskar julen. Högtiden som jag får tillbringa med alla mina närmsta. Sedan att jag har jordens mest struliga och hetsiga familj, gör de nästan bara ...