Roll down the windows, and bump the music. That's what summer is about.


Jag har en sån där känsla inom mig.
En irriterande, kliande, vet inte vad känsla.
Jag är så trött så trött, och just för tillfället är jag trött på att varenda jävel sitter och jiddrar om hur mycket dom hatar andra, hatar si och hatar så. Hata dit och hata hit. Va fan är det för fel på er? Sluta hata för fan.
Hata är bland det starkaste ordet som finns, och seriöst, jag lever i en värld full av människohatare. ORKA slösa sin jävla tid på att hata så jävla mkt. Dessutom tror jag inte ens hälften av er vet vad RENT OCH SKÄRT hat innebär. Jag har känt så. 1 gång i mitt liv, 1 enda jävla fucking gång. Och det ordet har jag användt hela mitt liv, men det var först när jag var 15 som jag faktiskt insåg, NEJ jag har aldrig hatat någonting eller någon förens nu. Och vet ni? Det var min fosterfamilj jag hatade, dom misshandlade mig under 3 jävla fucking år så ja, dom hatade jag. Men aldrig förr och aldrig efter har jag någonsin känt hat igen. Jag hatar inte ens dom längre, jag har gått vidare. För innebörden är så jävla mycket starkare än vad det flesta av er därute ens fattar. Ni vet inte vad hat är förens den dagen då något händer och det enda du KAN känna är hat. Tills dess, så OGILLAR, TYCKER MINDRE OM, AVSKYR, ni saker, men hata? Tror inte ens hälften av er som jiddrar om att ni hatar allt och alla någonsin har känt hat. Så ge upp för fan och sluta jiddra och sluta håll på. Haters. 

Sitter hemma hos min syster och är barnvakt åt min älskade fina systerson, Vincent.
Jag blir varm inombords när jag ser på honom och han skrattar.
 Han lyser upp min dag och min värld. 
Det finns inget jag inte skulle göra för hans skull, 
tyvärr är han för liten för att förstå det nu, men en dag ska ha få höra,
 och jag ska visa honom hur värdefull han är.

Och ändå... 
Fast jag sitter här med en skatt,
 mer värdefull än pengar kan erbjuda, 
min livsglädje, så känner jag mig inge annorlunda än igår inombords. 
Jag har fortfarande den där känslan inom mig,
 känslan av tomhet, känslan av att något fattas.
Och fortfarande,
 vet jag inte riktigt vad det är.
 Vad det beror på. 
Jag vill kunna vara med mina vänner och med min familj
 utan att allt ska kännas så fruktansvärt tillgjort och övertygande.
 Men just nu är det precis det jag gör.^
 Försöker övertyga alla om att allt är bra, försöker övertyga mig själv om att allt är bra.
 När det egentligen inte är bra alls.
 Inte för 5 öre.
 Och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt saken, eller inte göra....


I Know Nothing, The Girl Knows Nothing. 

  
There's nothing i wouldn't do for you.

My angel <3

/r' 

It's Easy To Fake A Smile.

_____________________________________________________________

Vet fan inte om jag ska skratta eller gråta, eller om jag ska göra både och. Jag vet varken ut eller in och jag känner mig helt borttappad.

Tappad bakom flötet.

Det finns så mycket jag vill skriva, och det finns så mycket jag vill säga.

Till min familj, eller en del av den i alla fall.

Jag vill försöka få människor att fatta, att allt inte är vad det alltid verkar. Men det känns som a waist of my time. För hur mycket jag än säger, om jag så skulle skrika, skulle ni inte fatta.
Det finns en hel del saker jag vill säga till Dig.
Du undrar varför jag gör som jag gör, och väljer den väg jag valt, och jag bara tar det, jag försöker få dig att inte vara arg, för det är inget som sårar mer och gör ondare än att se människor man bryr sig om och älskar lida. Så jag håller käften, men i min ensamhet tänker jag ut saker som jag vill säga för att du ska förstå varför jag gör som jag gör. Men jag vet inte om det ens spelar någon roll om jag skulle berätta.
Hur ofta hör du av dig för att bara höra hur jag mår?
För att bara fråga om den senaste tiden. Sedan vi sist möttes.

Aldrig.

Har aldrig hänt, och jag har gett upp hoppet om att du någonsin kommer att göra det.
Det enda jag tänker när jag ser ditt namn på min mobil display är ''Jag undrar vad hon vill ha av mig nu, eller vad hon vill att jag ska göra FÖR henne nu.''
Och helt ärligt, jag vill inte känna så, och det är helt ärligt så jag känner ang. er båda. Sedan blir ni arg eller sur om jag säger nej. Så jag säger ja, jag tänker, kanske hon blir glad på mig då, kanske hon uppskattar det jag gör och ser att jag faktiskt VILL hjälpa henne. Men icke. Ni tror allt handlar om pengar, ju mer mutning dessto mer ställer jag upp, är hundvakt, är barnvakt, eller gör någonting annat för er. Men helt ärligt? Keep it för fan. Jag skiter i, visst roligt att få en liten slant eller ett cigg paket som uppskattning men jag skulle uppskatta mer om du faktiskt visade mig att det jag gör betyder. Men det gör ni aldrig. Jag är less.

Jag är trött. Jag är så förbannat trött. När ska dagen komma och ni bara tar upp telefon jäveln och ringer mig, eller smsar, för att höra att allt är bra, att allt står rätt till. Eller skickar ett sms där det faktiskt står det viktigaste 3 orden en människa någonsin kan få höra.

Jag älskar dig. 

Alla misstag, alla fel och allt som jag någonsin gjort orätt, jag vill fixa det.

Jag försöker varje dag att ''sluta fred'' med dom som en gång betytt något för mig, mer eller mindre.

Varför bråka, varför tjafsa, varför KRIGA när man istället kan leva i harmoni med varandra, jag säger inte att man ska vara bästa vänner, men tycker att man kan gå vidare och iaf se åt varandras håll, ja till och med heja på varandra, utan att de ska bli blickar, skitsnack och massa tjafs.

Tänker i banor nu som jag aldrig tänkt förut, och det är kanske för att jag har insett att man aldrig vet vad morgon dagen har att erbjuda. Man vet aldrig vad som finns runt nästa hörn. Man vet aldrig vad som kommer hända härnäst. Sådär orkar jag inte lägga ner energi på att bråka med människor, och om folk inte godtar min ursäkt, okej, fine de är upp till dom men jag har gjort det jag kan göra, och sedan är det upp till var och en vad andra gör med det. Vissa förlåter, går vidare, andra hänger kvar i gammalt groll och vältrar sönder det och tänker ''ska aldrig förlåta''. Men jag tänker Förlåt. 

En utav mina nära vänner flyttar snart, och det är på mig inifrån och ut, ovetskapen om vad som kommer härnäst. 

Kommer vi ses?

Definitivt inte lika ofta, ha, de vet jag. Sedan flyttade 2 av mina bästa vänner förra året. Folk dör, folk försvinner och om man ständigt bråkar och tjasar och inte tar vara på det som faktiskt är betydelsefullt så kan de en dag bara vara borta. 

Så var de med mina awesume friends, Linus & Emelie, dom flyttade när vi bråkade, och det var inte förens efter dom dragit som jag faktiskt insåg vad jag hade förlorat. Och kan verkligen inte med ord beskriva hur glad jag är över att dom förlät mig för mina misstag och att dom igen är och kommer förbli 2 utav de viktigaste personerna i mitt liv.

Jag önskar att jag hade varit Förklok, iställer för Efterklok, i så många lägen, i så många situationer. Men folk gör fel, folk gör misstag, och vet ni?

Det är bara mänskligt. Trots att jag förbannar mig själv för vissa val och vissa saker som jag gjort i mitt liv. 

Folk jag bråkat, tjafsat och haft konflikter med, jag begär inte att ni ska ta emot mig med öppna armar, och helt plötsligt vara bästa vänner, bara att man kan bete sig, se på varandra utan att mördarblickarna åket fram, kanske heja, kanske stanna å prata en stund, beroende på vad som hänt och ja. Beroende på mycket.

Men enligt mig, så är det lättare och mycket mer fridfullt att kanske inte vara bästa vänner med alla och kanske inte vara allas nr 1, men att folk iaf kan se åt mitt håll utan en massa skitsnack.

Tar hellre att jag är på den goda sidan med folk och folk ser åt mitt håll hejar, that's it, och sedan ha några få som betyder allt, än att ha dessa få och sedan vara hatad av alla andra.

Kalla mig naiv, men sådan är jag.

Nu drar jag mig ut till det fina vädret och försöker hitta kämparglöden inom mig och försöker ta mig ur denna aska och resa mig som den största fenix fågeln.

Ska sköta skolan, ska sköta praktiken, ska sluta förbanna denna jäkla förkylning och istället vara helt koollugn med den, då kanske den äntligen försvinner, vad vet jag? Tänka i andra banor, göra saker man egentligen inte är van vid.

Pröva på andra saker.

De ska jag göra nu, försöka? haha.

Ha en bra dag.

Peace, Love & Understanding.

/r'

Det är fel.

Så fruktansvärt fel.

Jag vill skrika, jag vill gråta och jag vill gömma mig på ett säker ställe där ingen någonsin kommer att hitta mig.

Jag vill säga precis vad jag tycker, tänker och känner. Men jag kan inte.

Satt just och tänkte tillbaka på mitt liv. På alla som mer eller mindre är och har varit, en del av mitt liv. Jag vill inte förlora dig. Jag har förlorat så fruktansvärt många under mitt liv, vänner, människor, folk jag litade på. Som jag trodde skulle finnas där, för alltid. Och du är en av dom.

Jag vill säga till dig precis allt de här, och så mycket mycket mer.

Men jag kan inte. Jag hade rätten att säga till dig allt det jag ville ha sagt men den rätten valde jag själv bort.

Sedan vet jag att de är det här du drömmer om, och hur kan jag vara den som förstör någons drömmar när jag har så otroligt många själv, och det enda man vill och vill höra är att folk finns där, stöttar och tror på en, så hur ska jag kunna be dig att inte dra?

När jag vet att de är de enda du verkligen vill. Bara dra härifrån.

Men de gör så ont. För du betyder så otroligt mycket mer än du tror och ser.

Du är en så otroligt underbar vän och jag vet att du säger att vi kommer att ses, men ärligt? när? Hur? var? NEJ!

Vi kommer inte att ses.

Så ja sitter här och tycker synd om mig själv och skriver på min jävla blogg, allt de jag egentligen skulle säga till Dig. Men modet dör ut, och jag blir sittandes här. Jag är så rädd. Så fruktansvärt jävla äckligt rädd. Rädslan av att aldrig mer se dig bränner mig sönder och samman inifrån. Ja, visst, vi kanske ses. Men hur ofta? 1 gång per år? 1 gång på 2 år? Mer sällan än då?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att du drar och det enda jag gör är att sitta här och känna hur ännu ett guldkorn i min värld försvinner allt längre och längre bort. Jag sitter här i min ensamhet och räknar dagarna. Dagarna tills du drar och aldrig mer kommer åter. 21 dagar. Det är 21 dagar kvar. Va fan är det liksom? Ingenting. Inte ett jävla skit. Jag behöver dig, du lyser upp de mörkaste dagarna, du finns där när jag behöver dig och när jag mår som allra jävligast och verkligen inte vill prata med någon, då finns du! Stöttar, låter mig snacka av mig, bli förbannad och du sitter bara där och lyssnar och tar emot all den skit jag sprider på livet, på människor, på mig själv. Sedan efter 20 minuter säger du, mår du bättre nu? och ler.

Och ja, det gör jag. Det gör jag verkligen. Men nu? Nej, inte ett jävla dugg bättre mår jag. För det är precis dessa ord jag borde säga till dig, men ändå sitter jag här, som den fegis jag är och känner tårarna stiga och rädslan växa. Så nej, jag mår inte bättre. Endast sämre. För du drar. Du sticker. Och du tänker inte på vad du lämnar bakom dig. Mig. Mig, mig mig! För fan!

Ja är less på att alla bara försvinner. Drar. Lämnar mig här. Ja pallar fan inte. Jag behöver dig! Kan du inte fatta de? Kan du inte se de? 

Du är ett guldkorn och en underbar vän och snart försvinner du, och jag vet, jag vet så väl, att när du en gång dragit kommer du aldrig mer åter. För det har du sagt nu så jävla länge och du har sagt att jag dör hellre än kommer tillbaka till denna jävla stad mer. Så jag vet. Jag vet att du aldrig kommer komma tillbaka. Så nej. Allt är inte okej. Allt är inte bättre. Allt är åt helvete jävla fel.

så fruktansvärt jävla fel.

Jag behöver dig. Men dessa ord, förblir bara ett dumt blogg inlägg som folk kommer glömma bort 1 sekund efter att dom läst de. Och du, du läser inte ens bloggar. Så du får aldrig veta, hur jag egentligen känner. Att jag egentligen vill att du ska stanna när jag säger att du kan gå. Att de är okej. Men de är det inte. Inget är okej. Inte ett dugg okej.

Allt är åt helvete jävla fucked up fel. Du drar. Jag stannar. Inget är bra. Allt är fel. Så jävla mycket fel.

Finns så fruktansvärt mycket jag vill och har lust att skriva just nu.

Har så mycket inom mig och vet inte vart jag ska ta vägen med allt.

Är arg, less och allmänt nere för att ja inte har någon ork pga denna dumma förkylning, och jag blir irriterad på små saker eftersom jag inte kan göra det jag vill göra för mitt huvud och min kropp säger emot. Hela mitt Jag skriker nej för min ork är som bortblåst.

Allmänt nere för att det är så fruktansvärt mycket som pågår i mitt liv och i min vardag just nu och allt känns bara en ANING för mycket, en aning för jobbigt.

Har ingen ork att ta tag i skolan, tänker saker som ''spelar ändå ingen roll vad jag gör nu de är snart lov, hinner inte ändra ett skit på den korta tid som är kvar nu'' 
''Praktik? Varför?'' 
Saken är den, jag KAN hinna med saker i skolan och jag älskar min praktikplats, men de är väl samma där att orken helt enkelt inte är med just nu.

Orkar fan inte ens gå ut med min hund längre för de enda jag orkar är att sova, röka & dricka vatten.

Fan.

Blir less, arg och förbannad på mig själv för att ja är sjuk, för att ja tänker som jag gör, arg, less och förbannad på alla andra också för att alla andra ORKAR vara ute och sola, alla andra ORKAR åka till affären, eller solariumet eller va fan de nu är, men ja orkar inte, för jag är förkyld och denna förkylning tar kål på mig, fan aldrig varit med om en sådan fruktansvärd förkylning förut.

Less, arg och förbannad för att de är så mycket jag vill göra och allt som ja önskar att göra känns som miljarder mil ifrån. Som till månen och tillbaka igen, 77 gånger om. Så långt bort känns mina drömmar, önskemål, framtidsplaner och ja allt... hela mitt liv känns 100 mil bort.

Vet fan varken ut eller in, yr och yrsel hela tiden, men de är kul. kul liv.

Ja, vet inte ens vad meningen med detta inlägg var men... aa....

''Don't stop believing, hold on to the feeling.''

Nej, sluta aldrig tro. 
Men vad gör man när allt man någonsin trott på inte längre existerar?

När ens tro och ens hopp är borta. Då är de fan inte lätt att Inte sluta tro.

För vad i helevete ska man tro på när de inte finns något kvar att tro på?

Lick it up and just keep smiling.

Fuck you, fuck life.

Over n fucking out.

trött på att folk bryr sig så mycket om vad man gör och inte gör.
trött på att folk ens lägger ner energi och tid på att klaga sönder andra.

när dom egentligen inte har ett skit med saker och ting att göra.

Min skit är min skit, så de är ingenting du behöver bry dig i. Mitt liv, mitt skit, mina val.

Din skit är din skit, bryr ja mig inte i, för att de är just de, DITT. Och de ha jag ingenting med att göra. Ditt liv, Ditt skit, dina val.

Sluta bry er så jävla mycket i alla andra och börja ta tag i era egna liv och sluta gräva ner sig i andras skit.

/Less tchey 

Jag är ingenting Alla gamla tankar bara snurrar omkring.

Flickan hon känner sig ensam ibland

 Hon drömmer om att resa till spännande land 

Hennes ögon berättar en hemlighet

 Men gåtans svar är det ingen alls som vet

 Flickan i sången är som ett barn

 Känner sig fången i en billig roman

 Men genom muren kan ingen nå

 Hon är flickan ovanpå 

Jag ligger kvar i sängen fastän klockan är tolv 

Jag tänker på sången jag hörde genom mitt golv 

Raderna om flickan som någon sjöng

 Allt det där någon skrev finns etsat i min dröm 

Flickan hon säger jag är ingenting

 Alla gamla tankar bara snurrar omkring

 Och jag vill aldrig älska nån så djupt igen 

Ger man av sig själv blir man bara alltid bränd.


Som någon i en sång.

Är det vad jag är?

En trasig figur som folk skriver låtar om?

Känner igen mig själv i denna låt.

Fuck life.