Working hard to get my fill,

Everybody wants a thrill

Payin' anything to roll the dice

Just one more time

Some will win, some will lose

Some are born to sing the blues

And now the movie never ends

It goes on and on and on and on.

Nej usch, nu vill ja inge mer. Bort vill ja!
--------nu nyss.
Vill börja leva livet som jag drömmer om.

Vill börja leva och känna hopp.

För just nu finns det endast hopplöshet.

Går de? Går det inte?

Kan jag? Kan jag inte?

Kommer jag? Kommer jag inte?

Händer det? Händer det inte?

Jag vet inte, och jag vill veta. Nu. Nyss.

Ge mig jobb, ge mig pengar, ge mig hoppet tillbaka.

Ge mig en mening igen.

Fattar inte.

Ena stunden känns det som att livet är på topp,

nästa som att man är på botten igen.

Jag fattar fan inte.

Så sjukt.

Så fruktansvärt sinnes sjukt.

Jävla liv. Jävla jag. Jävla mig.

Som ett mirakel.
En enda blick.
Ett andetag.
En stund.
Ett Minne.
Som bleknar.

Ju längre tiden går.
Skulle göra allt.
För att ha dig tillbaka.
Här hos mig.
Jag saknar dig.
Varje dag.
Varje timma.
Varje Minut.
Varje sekund,

i varje andetag.

Kom.
kom tillbaka.

Jag behöver dig.
Vill ha dig här.

Du betyder.

Mer än du ser.

Mer än du förstår.

Men jag förstår.

De är en omöjlighet.

Ha.

Fuck life. 

Ja... vet inte vad jag ska skriva riktigt.

De senaste dagarna har bara varit ett enda vimmel.

Som ja vet att jag sagt förut är inte min blogg bara en blogg för mig utan även min dagbok, och det enda jag vill just nu är att bara skriva ner de senaste dagarna, allt som har hänt och bara andas ett tag. Slippa tänka bara för några sekunder.

Men, förnuftet tar överhand och säger åt mig att det inte vore det smartaste draget att skriva det här. På Internet. Där alla som vill kan läsa det. För det angår inte alla. Bara vissa få. Så jag skriver ner dom på ett dokument på min dator senare, och 2 minuter efter att jag skrivit ner allt kommer jag radera de dokumentet så ingen någonsin kan få möjlighet att läsa mina innersta tankar för tillfället. För vad ja skulle skriva skulle såra, vad jag skulle skriva skulle smärta. Andra. Men även mig själv. För då har jag det där. Svart på Vitt. Vilken total idiot jag är. Andra är. Hur jävligt få hjärnceller jag egentligen har. Jag skriver att jag har mognat. Men vart tog det vägen i helgen? Mitt sunda förnuft? Vart har de tagit vägen? Jag vet ärligt talat inte. Men jag skäms. Nå så fruktansvärt. Inte för att de betyder mycket för tillfället. Men det gör jag. Så som jag känner nu, har jag endast känt ett få tal gånger tidigare. Dum, korkad, en stor idiot, skulle nog även kalla mig själv för första gången en fjortis. Jag skäms. Nå så fruktansvärt. Men ingen fattar. I mina egna ögon är jag ingenting just nu. En liten skit. En lort. De är precis vad jag är. Trodde jag var bättre än såhär. Ha. Ja, visst. Jag har mognat och vuxit de senaste året mer än någonsin, men nu? Just för tillfället, igår, i förrgår, är och var jag personen jag var för så många år sedan igen. Jag skäms. Jag skäms nå så fruktansvärt. Men vem bryr sig egentligen om en lort?

Inte jag.